Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. En doktor på modet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gallren i den svarta panterns bur i Ménagerie Pezon och om
ingen kom nära oss och irriterade honom få den stora katten
att lägga sig på rygg och spinna belåtet och gäspa åt mig med
vidöppet gap? Hur kom det sig att jag kunde öppna abscessen
i Léonies tass och dra ut träflisan som kommit den stora
lejoninnan att hoppa omkring på tre ben i en veckas tid,
vrålande av smärta? Lokalbedövning hade visat sig
verkningslös, Léonie jämrade sig som ett barn när jag pressade ut
varet ur tassen. Först när jag desinficierade såret blev hon
litet otålig, men det fanns ingen ilska i hennes dova rytande,
bara besvikelse över att hon inte fick slicka såret med sin
vassa tunga. När operationen var över och jag lämnade
menageriet med babianungen under armen som monsieur
Pezon skänkt mig som honorar, sade den ryktbare
lejontämjaren:
- Monsieur le Docteur, vous avez manqué votre profession,
vouz auriez dû être dompteur d’animaux!
Och Ivan, den stora isbjörnen i Jardin des Plantes, kom han
inte plumsande upp ur sin vattenbassäng så snart han såg mig,
och lunkade fram till fängelsegallret och ställde sig upprätt
på bakbenen och lade sin svarta nos emot min och tog fisken
ur min hand som från en gammal vän? Vaktaren sade att
han inte gjorde det med någon annan, säkert betraktade han
mig som en landsman. Kom inte med att det var fisken och
inte handen, för när jag ingenting hade att bjuda på stod han
där ändå i samma ställning, så länge jag hade tid att stanna,
och tittade stadigt på mig med sina blanka svarta ögon under
de vita ögonhåren och nosade på min hand. Naturligtvis talade
vi svenska med ett slags polaraccent som jag hade lärt mig av
honom. Jag är övertygad om att han förstod vartenda ord jag
sade när jag med låg, entonig röst talade om för honom att
jag tyckte synd om honom och att jag som pojke hade sett
två av hans släktingar simma tätt intill vår båt bland isflaken
i vårt gemensamma fädernesland.
Och stackars Jack, den ryktbara gorillan i Zoo, den första
av sitt släkte som blivit tillfångatagen och förd till sina
fienders sollösa land! Lade han inte förtroendefullt sin hand
i min så snart han såg mig? Tyckte han inte om att jag sakta
kliade honom på ryggen? Han kunde sitta alldeles stilla i
minuter och hålla min hand utan att säga ett ord. Ibland
studerade han insidan av min hand uppmärksamt, böjde mina
fingrar, den ena efter den andra, för att se hur lederna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
