Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Mamsell Agata
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
11
Mamsell Agata
Det gamla golvuret slog halv åtta när jag smög mig in i
hallen, tyst som ett spöke. Det var på minuten den tid på
dagen då mamsell Agata började gnida patinan av mitt
1600-tals refektoriebord i matsalen. Det fanns en möjlighet att jag
kunde smyga osedd in i mitt sovrum, min enda trygga hamn.
Resten av huset var i händerna på mamsell Agata. Tyst och
rastlös som en mungo vandrade hon omkring hela dagen
från rum till rum med en dammvippa i handen på jakt efter
några dammkorn eller några papperslappar på golvet Jag
tvärstannade förintad när jag öppnade dörren till mitt
mottagningsrum. Mamsell Agata stod lutad över skrivbordet och
studerade min morgonpost. Hon lyfte huvudet, hennes blanka
ögon stirrade under bister tystnad på mina blodstänkta kläder,
för en gångs skull kom inte det rätta stickordet över hennes
tunna läppar.
- Gud i himlen, var har han varit? fick hon till slut fram.
Hon kallade mig alltid ”han” när hon var ond, det var sällan
hon kallade mig något annat
- Jag har blivit överkörd på gatan, sade jag. I rättmätigt
självförsvar hade jag sedan länge börjat ljuga för mamsell
Agata. Hon granskade mina sönderrivna kläder med
kännarmin, hon var alltid på utkik efter något att stoppa, lappa
eller laga. Jag tyckte att hennes röst lät en smula vänligare
när hon befallde mig att genast låta henne få mina kläder.
Jag smet in i mitt sovrum och tog ett bad. Rosalie kom in
med en kopp kaffe, ingen kunde koka kaffe som mamsell
Agata.
- Pauvre monsieur, sade Rosalie när jag räckte henne mina
blodfläckade kläder för att lämna dem till mamsell Agata.
Vad har hänt, monsieur är väl inte sårad?
- Nej, sade jag, jag är bara rädd.
Rosalie och jag hade inga hemligheter beträffande mamsell
Agata, vi levde båda i ständig skräck för henne, vi var
vapenbröder i vår dagliga hopplösa kamp för livet. Rosalie som
egentligen var hjälphustru hade kommit till min undsättning
när kokerskan sprang sin väg, och nu sedan husan också
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
