Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Doktorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bland assistenterna hade han favoriter som han hjälpte till
privilegierade ställningar vida överstigande deras förtjänster.
En rekommendation av Charcot var nog för att avgöra
utgången av vilken examen eller tävlan som helst, han var
i själva verket envåldshärskare inom hela den medicinska
fakulteten.
Liksom alla nervspecialister var han omgiven av en livvakt
av nevrotiska hjältedyrkande damer. Lyckligtvis för honom
var han fullkomligt likgiltig för kvinnokönet. Han arbetade
oavlåtligt hela dagen och lampan på skrivbordet i hans stora
bibliotek brann ännu klockan två på natten. Hans enda
vederkvickelse var musik. Beethoven var hans älsklingskompositör.
Ingen fick tala ett ord medicin under hans torsdagsaftnar
som var ägnade enbart åt musik. Han var också djurvän,
varje morgon när han steg ur sin landå på inre gården i la
Salpétrière tog han ur fickan ett stycke bröd till sina båda
gamla Rosinanter. Han avbröt alla samtal om jakt, hans
antipati mot engelsmännen tror jag till stor del berodde på hans
avsky för foxhunting.
Professor Potain delade med Charcot ställningen som Paris
främsta medicinska ryktbarhet på den tiden. Man kan inte
tänka sig två mera olika människor än dessa båda berömda
läkare. Hôpital Neckers ryktbare chef var till utseendet en
mycket enkel och obetydlig man som skulle förblivit
obemärkt i en människohop där Charcots huvud skulle ha kunnat
utpekas bland tusen. Jämförd med sin berömde confrère
verkade han mycket borgerlig i sin illasittande gamla bonjour.
Hans ansikte var uttryckslöst och trött, han talade föga och
liksom med en viss svårighet. Han var avgudad av alla sina
patienter, rika och fattiga var precis desamma för honom.
Han visste namnet på varenda patient i sitt enorma sjukhus,
han klappade faderligt ung och gammal på kinden, lyssnade
med oändligt tålamod till deras lidandes långa historia och
betalade ofta ur egen ficka godsaker att muntra upp dem
med. Han undersökte sina fattigaste sjukhuspatienter med
samma ytterliga noggrannhet som sina kungligheter och
miljonärer, han hade fullt upp av båda delarna. Intet tycktes
undgå hans fenomenalt skarpa öra, jag har svårt att tro att
det någonsin funnits en läkare med större kunskap om vad
som försiggick i hjärta och lungor än han. Det lilla jag vet
om hjärtsjukdomar har jag honom att tacka för. Professor
Potain och Guéneau de Mussy var nästan de enda konsulte-
215
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
