Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27. Mrs Charles W. Washington Longfellow Perkins junior
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i många fall kontraindicerad vid behandlingen av hysteriska
kvinnor, unga och gamla, hysterin har ingen åldersgräns. I
alla händelser gör man klokt i att nöja sig med Charcots
suggestion à 1’état de veille. Det är i regel tillräckligt. Dessa
hjälplösa patienter är i de flesta fall endast alltför villiga att
låta sig påverkas av sin läkare, alltför benägna att bli helt
beroende av honom, att inbilla sig att han är den ende som
förstår dem, att göra honom till sina drömmars hjälte. Förr eller
senare börjar deras fotografier komma, det är inget att göra
åt den saken. ”Il faut passer par là”, brukade Charcot säga
med ett bistert småleende. Min antipati för fotografier daterar
sig sannolikt från denna tid. Själv har jag aldrig blivit
fotograferad såvitt jag vet sedan jag var sexton år, med undantag
för de oundvikliga fotona på mitt krigspass, då jag var läkare
vid engelska Röda korset. Jag har förresten aldrig intresserat
mig för fotografier ens av mina vänner, på min näthinna kan
jag när jag vill framkalla en långt trognare bild av deras
oretuscherade drag. För psykologen är för övrigt också det bästa
fotografi av ett människoansikte av mycket relativt värde.
Men Anna intresserade sig i hög grad för fotografier. Från
den minnesvärda dagen då Anna upphöjdes från att vara den
fattigaste blomsterförsäljerskan på piazzan till att öppna
dörren i Keats hus, hade hon varit en ivrig samlare av
fotografier. Ofta när jag grälat mig trött på henne, brukade jag
avsända fredsduvan med ett fotografi i näbben till hennes lilla
kammare under Spanska trappan. När jag till slut, alldeles
förbi av sömnlöshet bröt upp från Keats hus på allvar, lade
Anna vantarna på en hel skrivbordslåda full av foton. I
sanningens namn måste jag bekänna att jag var glad att bli av
med dem, Anna var helt oskyldig, jag ensam bär skulden till
missödet. Under ett kort besök i London våren därpå lade jag
märke till det kyliga sätt som flera av mina forna patienter
besvarade min hälsning med. Jag gjorde samma iakttagelse
i den amerikanska kolonin i Paris, varifrån jag på den tiden
rekryterade mina mest ansträngande patienter. På hemresan
till Capri hade jag nätt och jämnt tid att äta middag på
svenska legationen i Rom. Min vän Bildt föreföll på ovanligt
dåligt humör och också hans älskvärda friherrinna var
synnerligen tyst Just som jag skulle fara till stationen tog ministern
mig till sitt bibliotek och sade att det var i sanning hög tid att
jag återvände till San Michele och slutade mina dagar bland
mina hundar och apor. Jag hade verkligen slagit mitt eget re-
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
