Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Sommar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pris, jag hade offrat min framtid för att vinna San Michele,
vad kunde han mer begära av mig? Vad var det för ett annat
kostbart pris han sagt att jag måste betala innan jag dog?
Ett tungt moln förmörkade plötsligt rymden, jag kunde inte
längre se havet, jag kunde inte längre se trädgården nedanför
mina fötter. Mina brännande ögonlock slöts i ångest...
- Hör på, compagni, skrek dödgrävaren från Rom på
terrassen nedanför, hör på vad jag säger! Ni bondfolk som
ser honom gå omkring i den här lilla eländiga byn, barfota
och med inte mer kläder på kroppen än ni, vet ni att han
far kring gatorna i Rom i ett ekipage med två hästar, det
sägs till och med att han var hos påven när den Helige Fadern
hade influensa. Jag säger er, compagni, det finns ingen som
han, han är den störste doktorn i hela Rom, kom med mig
till min kyrkogård, så får ni se själva. Sempre lui! Sempre lui!
Alltid han! Alltid han! Vad mig och min familj angår så vet jag
inte vad vi skulle ta oss till utan honom, han är vår välgörare.
Till vem tror ni att min hustru säljer alla sina kransar och
blommor om inte till hans kunder? Och alla utlänningarna
som ringer på klockan vid grinden och ger sin slant till mina
barn för att bli insläppta, varför tror ni att de kommer, vem
tror ni de söker? Naturligtvis begriper inte mina bara vad de
säger, förut fick de ofta vandra omkring med dem över hela
kyrkogården innan utlänningarna hittade vad de sökte efter.
Men då utlänningarna nu ringer på klockan vid grinden, förstår
mina bara genast vad de vill och tar dem direkt till hans
rad med gravar, och då blir de alltid på gott humör och ger
barnen en extra slant. Sempre lui! Sempre lui! Det går knappt
en månad utan att han i bårhuset skär upp någon av sina
patienter för att komma underfund med vad de dött av, han
ger mig femti lire stycket för att lägga dem tillbaka i sina
kistor. Det säger jag er, compagni, det finns ingen som han.
Sempre lui! Sempre lui!
Jag brast i skratt och öppnade ögonen. Molnet som
förmörkade rymden hade seglat bort, havet strålade pånytt i
guldglans, min ångest var borta. Fan själv är maktlös mot
en människa som kan skratta.
Festmiddagen var slut, gästerna bröt upp. Glada över att
leva och till belåtenhet fulla av San Micheles bästa vin gick
vi alla till sängs för att sova de rättfärdigas sömn.
Knappt hade jag fallit i sömn förrän jag i drömmen stod på
319
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
