Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN VII.D IDÉ.
79
komligt utplånad. Då middagen var slut, gick man
för att ställa sig i kö vid ingången till Carolina
Rediviva. Efter en timmes väntan öppnades portarne.
Pastorn och hans följeslagare voro bland de första,
som vandrade uppför den beryktade trappuppgången,
och fingo derför en ypperlig plats i närheten af
estraden, der konstnärerna skulle uppträda. Den väldiga
salen med sina spruckna, målade träpelare, sina
läktare med blåmålade draperier, som erinrade om
teaterlada, sina lingonrisfestoner, sina spöklika hvita
gipsfigurer i skymningen under gallerierna och sin Apollo
di Belvedere längst bort vid södra smalsidan, skarpt
aftecknande sig mot nischens blåa, hvitstjärniga
bakgrund, gjorde just intet fördelaktigt intryck på Gerda,
och under den stund, som förgick, innan konserten
började, företog hon sig derför att mönstra åhörarne;
i tanke att ingen här kände henne, brydde hon sig ej
om att vara blyg. Hon satt på en tvärbänk, så att
hon hade hela publiken framför sig.
»Det var oförsigtigt af dig, Gerda, att dricka så
mycket vin till middagen,» hviskade faster Malla till
henne efter en stund, »du är ju röd som en eldbrand!»
Gerda medgaf, att det kanske var oförsigtigt, men
i en mycket frånvarande ton. Hade faster en stund
förut följt riktningen af sin brorsdotters blickar, skulle
hon ej ha gjort henne denna orättvisa beskyllning. Lutad
mot en pelare snedt emot den bänk, der
pastorsfamiljen satt, stod en ung, blek och mörklagd man, som
likgiltigt lät sin blick irra öfver den brokiga
församlingen; det var vid åsynen af honom, som Gerdas lilla
hjärta börjat klappa fortare och drifva blodet uppåt
kinderna. Och det var minsann ej underligt, ty den
unge mannen var ingen annan än Axel Franck.
Ett musiknummer hade redan gått, innan Gerda
hunnit återvinna sin själfbeherskning. Det var en känd
sak, att pastorn, då han hörde vacker musik, ej ville
blifva störd af sitt sällskaps prat; det var derför ingen,
som förvånade sig öfver att Gerda under hela
konserten iakttog en orubblig tystnad. Applådernas åskor
rullade öfver hennes hufvud utan att hon förändrade
en min; det tycktes på henne, som om madame Nils-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
