Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sarekfjällen såsom turisttrakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för nedglidning. Av samma skäl är det synnerligen
arbetsamt att gå uppåt i lös snö, medan däremot
nedstigning försiggår lättare i lös snö än på fast mark.
Principen blir sålunda: kraftbesparing ernås genom att
för uppstigning välja möjligast fasta mark och för
nedstigning mjukare mark. Oftast spela dock andra
omständigheter in, som inkräkta på det fria valet, och på
svårbestigliga toppar är i allmänhet endast en väg möjlig, den
går nästan alltid delvis över mer eller mindre brant snö
både på upp- och nedvägen. Fast berg saknas ofta utom
på så branta ställen att de äro opasserbara. Den
vanligaste terrängen blir därför utom snöfläckarna blockhaven,
som variera i beskaffenhet beroende på medelstorleken av
de ingående blocken; denna kan växla mellan ungefär en
meter (svår terräng), en fot (vanlig toppterräng) och en
decimeter (lättgången toppterräng) i tvärsnitt.
Vid nedstigning utför brant terräng har man den
olägenheten, att de brantaste ställena icke kunna överblickas
på avstånd uppifrån. Man måste därföre i sådana fall
vara på sin vakt, så att man ej går sig fast.
Rutschning i sittande (sliter byxorna oerhört!) eller
stående ställning på branta snöfläckar får endast äga rum,
där snön är lös; på hård snö och is kan man ej sakta
farten och riskerar att slå ihjäl sig mot nedanför liggande
stenblock.
Den här lämnade något utförliga framställningen av
huru man färdas i fjällen må ej betraktas såsom onödig.
Nybörjaren kan säkerligen behöva den, i synnerhet som
fullt kompetenta förare icke kunna påräknas i de lapska
högfjällen. Man måste därföre i högre grad lita på sig
själv än som behöves i Alperna eller i Norges högfjäll,
där särskilt utbildade och ansvariga förare stå till
all-allmänhetens tjänst. Nästan ingen av ortsbefolkningen
har egentlig vana vid toppbestigningar eller vandringar
över sprickiga glaciärer, ytterst få känna här angivna
passövergångar och ej särdeles många känna alla de
huvuddalar, som i det följande omtalas. Emellertid ha dock
nästan alla gott lokalsinne och en viss vana vid färder i
fjällen. De kunna göra eld även i regnväder, förstå sig
på att finna lämpliga vadställen över bäckar och vada
även där det ej är så alldeles lätt att komina över. Många
äro mycket skickliga och starka vadare. Denna egenskap
är i högfjällen ofta nog av särdeles stor vikt, under det
att den i de för turistlivet så väl inrättade Alperna saknar
all betydelse, emedan broar finnas.
Snöbryggor och vadställen. På grund av att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
