Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Brenner, Sofia Elisabeth - 3. Brenner, Henrik - 4. Brenner, Peter Johansson - Brentano, Georg Joseph von - Brinck, Anders Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
3. Brenner, Henrik, orientalist. Född i
Kronoby socken i Österbotten d. 13 sept. 1669.
Föräldrar: Jakob Henriksson Brenner och Brita
Mårtensdotter Gammal.
Vid Uppsala universitet,
där B. promoverades till filosofie magister
1691, hade han gjort sig känd för så ovanliga
kunskaper i de österländska språken, att han 1697
utsågs att som biträde åtfölja ambassadören L.
Fabricius på hans beskickning till Persien. Kvarlämnad
där, för att efter ett par år medfölja den persiska
legaten Sarug Khan-Beg på hans beskickning
till Sverige, gjorde han sig ännu mer förtrogen
med Österlandets språkidiom samt förskaffade
sig en mängd sällsynta handskrifter i armeniska,
persiska och georgianska historien. Då de resande,
på väg till Sverige, 1700 inkommit i Ryssland,
var freden bruten mellan de båda rikena,
hvarför B., som antogs medföra politiska underrättelser,
blef gripen i Moskwa och kvarhållen
i tjugutvå år. Slutligen återkommen till
fäderneslandet, utnämndes han 1724 till k.
bibliotekarie. Död d. 29 aug. 1732.
4. Brenner, Peter Johansson, präst. politisk
äfventyrare. Född 1677; son af kyrkoherden i Nerpes
socken af Österbotten Johan Brenner.
B. blef
fältpräst och hölls i flere år i rysk fångenskap. Efter
Rigas öfvergång 1710 kallad till kyrkoherde vid
S:t Jakobs församling därstädes, begaf han sig
efter Carl XII till Turkiet, där han i Bender
d. 1 febr. 1713 förrättade gudstjänsten, när
turkarna och tatarerna kommo löpande till storm
och den bekanta kalabaliken afbröt predikan.
1712 utnämnd till kyrkoherde i Vasa, tillträdde
han likväl icke detta ämbete, utan uppehöll sig
än i Stockholm och än på andra ställen. Vid
slutet af Carls regering angaf han åtskilliga högt
uppsatta personer för hemliga stämplingar, hvilken
angifvelse lika litet som en annan af samma
beskaffenhet under drottning Ulrika Eleonoras
styrelse föranledde till någon åtgärd. Han begaf
sig då öfver till Köpenhamn och inlät sig i
förrädiska anslag med danska och ryska ministrarna,
med löfte att till dem öfverlämna
Landskrona fästning. Stadd på resa till Petersburg,
för att sätta sina planer i verket, blef han
i Hamburg gripen på svenska residentens begäran,
slagen i bojor och afsänd till Stockholm,
där han insattes i fängelse. Han ställdes till
rätta inför en af ständerna särskildt nedsatt
kommission och dömdes till döden samt halshöggs
utanför Skanstull vid Stockholm d. 4. juli 1720.
Brentano, Georg Joseph von, friherre, militär
och diplomat. Född på Hautzenstein i Öfre
Pfalz. B. hade varit hofråd och kammarherre,
då han 1771 gick i fransk tjänst, bevistade 1774
turkarnas fälttåg mot ryssarna och tillhörde
1780–83 den franska undsättningskåren i Nordamerika.
Han var 1784–87 i Turkiet och sände
till både Versailles och Stockholm rapporter om
förhållandena därstädes. B. kom 1788 till Stockholm
och öfverlade i hemlighet med konung
Gustaf III om sättet för en svensk-turkisk krigföring
mot Ryssland. 1789 utnämndes han till
öfverste i svensk tjänst och sändes till Turkiet.
Han lyckades vinna sultanen för sig och stod i
intim förbindelse med ministären. Hans operationsplaner
följdes dock icke af den allsmäktige
storvesiren. På B:s förslag sände Gustaf III
1790 svenska officerare till Turkiet. Underrättelsen
om Sveriges fred i Värälä gjorde slut på
B:s inflytande hos sultanen. B. erhöll i jan.
1792 afsked ur svensk tjänst, sedan han varit
nära att bli svensk minister i Konstantinopel.
Han stannade där till 1794 och åtnjöt en svensk
pension af 500 dukater till sin död, som inträffade
i Regensburg den 20 dec. 1798.
Brinck, Anders Magnus, borgare, kommunal- och riksdagsman.
Född i Sandhems förs. af Skaraborgs län d.
10 maj 1794. Föräldrar: landtbrukaren Olof Josias Brinck
och Gunilla Wetterbergh. B. kom vid unga år till Stockholm,
där han öppnade kryddkramhandel 1825. Han kom snart
ock att flitigt deltaga i allmänna värf och tillvann sig
stort förtroende. Sålunda var han en
af borgerskapets femtio äldste och invaldes vid
1840–41 års riksdag i borgarståndet som representant
för hufvudstaden, hvilket uppdrag han beklädde
till och med 1856–58 års riksdag.
Han slöt sig
genast med lif och själ till den liberala oppositionen
och blef af densamma redan vid sin
första riksdag vald till fullmäktig i rikgäldskontoret
(efter den för partiet misshaglige konservative
borgmästare Ullberg), hvilket förtroende
han genom upprepade val innehade till sin död.
I ifvern för en reform lät han en gång undfalla
sig yttrandet att »Europas ögon voro fästade å
borgareståndet», hvilket sedermera ofta skämtsamt
citerades såsom prof på borgarståndets föreställning
om sin egen betydelse.
Under hela
sin riksdagstid nedlade B. ett plikttroget och
redbart arbete för främjande af sina idéer, mestadels
arbetande i konstitutionsutskottet. Vid tre
riksdagar, 1844, 1847 och 1853 hedrades han af
regeringen med vice talmansuppdraget, utan att
man häraf kunde skönja minsta inverkan å hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
