- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
I:286

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ekgren, Carl Erik - 1. Ekholm, Erik - 2. Ekholm, Gustaf Ferdinand och Erik Ulrich E. - Ekholm, Nils Gustaf

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ekgren, Carl Erik, publicist, kommunalman.
Född. d. 27 febr. 1828 i Stockholm.
Föräldrar: arbetaren Erik
Ekgren
och Christina Catharina
Enbom
. E. var 1842–45 anställd
hos Sveriges förste daguerrotypist
magister Sevén och sedan på notarii-publicikontor
i Stockholm.
Vid 21 års ålder började han i
»Bore» sin tidningsmannabana, om hvilken han
haft skäl att säga liksom S:t Girardin: »Tidningsmannabanan
för till allt, bara man lämnar den!»
Han öfvergick 1851 till Aftonbladet, hvars redaktion
han sedermera oafbrutet tillhörde till 1878
och hvars redaktör han var under den del af 1874,
som förflöt mellan Aug. Sohlmans död och S. A.
Hedins öfvertagande af redaktörsskapet. Efter
att under 1860-talet varit sekreterare i den kommitté,
hvilken förberedde organisationen af allmänna
hypotekskassan för Sveriges städer, blef
han 1867 samma kassas kamrerare och sekreterare,
ehuru som sagdt ett decennium framåt
fortfarande utöfvande publicistisk verksamhet.

Den förtrogenhet, han under densamma vunnit
med offentliga angelägenheter, kom honom förträffligt
till pass, när han 1878 valdes till stadsfullmäktig
i Stockholm, bland hvars främsta debattörer
han snart kom att räknas. Som sådan
utmärker han sig icke genom föredragets flykt
och värme, men imponerar genom reda och sakkunskap
och kan i repliken vara ovanligt skarp
och dräpande. Måhända har just sistnämnda omständighet
skaffat honom många fiender och mer än något
annat vållat, att E., hvilken å frihandlarnes
sida ifrigt deltog i 1880-talets tullstrid, aldrig lyckats
uppnå majoritet vid riksdagsmannaval, oaktadt
han mångfaldiga gånger varit uppsatt som kandidat
till såväl Andra som Första kammaren. Om
hans anseende inom hufvudstadens kommunalrepresentation
talar den omständigheten tydligare än allt
annat, att han, den »selfmade» mannen med den
relativt obemärkta samhällsställningen 1887 valdes
till samme korporations vice ordförande, i hvilken
egenskap han ännu (1902) fungerar. Gift 1857
med Maria Charlotta Eriksson.


1. Ekholm, Erik, publicist, språkforskare. Född
i Sala d. 24 dec. 1716, synes
han i yngre år förvärfvat sig en
icke obetydlig lärdom, ehuru, att
döma af hans lefnadsöden, denna
icke gagnat honom särdeles på
befordringarnas bana. Troligtvis
bidrog hans polemiska lynne
äfven i sin mån, att han blef
tillbakasatt. På 1740-talet nämnes han som
kanslist i antikvitetsarkivet och var 1757 och till
sin död d. 18 sept. 1784 notarie vid Stockholms
stads bokauktionskammare. Såsom publicist fortsatte
han först en tid (1761–62) Gjörwells journal
under titeln Den nye svenske Mercurius;
utgaf sedan samtidigt tvenne veckoskrifter: Nytt
och Gammalt
1767–70 och Den svenska Fatburen
1767–71. Sedan dessa upphört, utgaf
han Svenska kyrkohandlingar 1770–71 samt
Postiljonen 1771–72. Slutligen framträdde
han med en sista tidskrift, Granskaren, af hvilken
endast några få nummer utkommo.

Nästan större uppseende än som publicist väckte E.
såsom ett slags reformator i svensk rättskrifning,
genom sina arbeten, 1748–58, rörande svenska
språkets skrifsätt, hvarvid han hufvudsakligen
uppträdde mot Tessin och Sv. Hof. Han var
den förste, som yrkade, att främmande ord i
svenska språket skulle följa detta språks rättskrifningslagar.
E. uppträdde äfven som författare
i andra ämnen, såsom vattenminskningsteorien,
litteraturhistoria, uppfostringslära m. m.


2. Ekholm, Gustaf Ferdinand, riksdagsman.
Född i Västerås d. 24 dec. 1803;
den föreg. broders sonson. Föräldrar:
borgmästaren och lagmannen
Anders Ekholm och
Beata Sofia Wulff. Student i
Uppsala 1821, aflade E. 1828 juris
kandidatexamen, var 1828–31
kanslist i hofkanslersexpeditionen
och utnämndes 1832 till borgmästare i Västerås,
där han verkade till sin död d. 15 maj 1865.

1840 valdes E. till riksdagsman för sin ort i borgarståndet
och bevistade i denna egenskap alla
efterföljande riksdagar. Redan vid sin första
riksdag intog han en bemärkt plats inom ståndets
liberala majoritet, bland hvars mest betrodda
medlemmar han alltjämt räknades, mestadels
placerad i konstitutionsutskottet. Särskildt låg
honom representationsreformen om hjärtat, och
var han en verksam medlem af »reformvännernas
sällskap», hvars förslag till frågans lösning han
vid 1844–45 års riksdag upptog i en reservation
till konstitutionsutskottets betänkande, som antogs
af borgareståndet. E. var en insiktsfull och
slagfärdig debattör. Gift 1: 1834 med Bertha
Brunnmark
och 2: 1862 med Amelie Vahlberg.

E:s yngre broder, Erik Ulrich E., född i
Västerås d. 11 dec. 1807, andre amanuens vid
Uppsala universitets bibliotek 1855–83, och död i
sistnämnda stad d. 27 dec. 1898, var en dugande
bibliotekstjänsteman och ett för åtskilliga studentgenerationer
välbekant Uppsalaoriginal.


Ekholm, Nils Gustaf, meteorolog, fysiker.
Född d. 9 okt. 1848 i Smedjebacken.
Föräldrar: apotekaren
Nils Petter (Per) Ekholm och
Kristina Ulrika Forsgren. E.
blef student i Norrköping 1868,
inskrefs h.-t. 1869 vid Uppsala
universitet, blef fil. kand. 1876,
fil. lic. 1887, docent 1888 och
fil. d:r 1889. Redan 1876 anställdes han som
amanuens vid meteorologiska observatoriet i
Uppsala och 1890 vid Meteorologiska centralanstalten
i Stockholm. Han var 1882–83
chef för den svenska fysisk-meteorologiska expedition,
som öfvervintrade vid Kap Thordsen
på Spetsbergen och en af deltagarna i Andrées
nordpolsexpedition i ballong 1896, hvilken dock
aldrig hann längre än till Spetsbergen (se Andrée,
sid. 36). På grund af de undersökningar
af ballongen, han under sommaren utfört, påyrkade
han ballongmaterielens förbättrande, och
då Andrée var af annan åsikt, frånsade sig E.
deltagandet i nästa års expedition. Hösten 1896

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:25:45 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sbh/a0286.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free