- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
I:293

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Biography and Genealogy, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ekströmer, Karl Johan - Eleonora Katarina - Elers, Johan - Elfvedalius, Erik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utnämnd till lifmedikus hos konungen, öfverkirurg
vid Serafimerlasarettet och sekreterare i
svenska läkaresällskapet, hvilken sistnämnda befattning
han oafbrutet bestred till 1829. Han
var 1835–42 sällskapets ordf.

1827, samma år han blef t. f. professor i teoretisk medicin
och kirurgi vid Karolinska institutet, kallades
han till ledamot af Vetenskapsakademien, hvilket
samfund sedan korade honom till sitt ombud vid
riksdagarna 1828–30 samt 1834–35. År 1836
adlades han med namnet Ekströmer, utnämndes
s. å. till ord. professor i kirurgi vid Karolinska
institutet och 1837 till generaldirektör öfver
hospitalen samt de civila lasaretten och kurhusen
i riket med säte och stämma i sundhetskollegium,
hvars ordf. han var 1849–60.

E. var i sina
yngre år en eftersökt och skicklig praktikus,
särskildt i kirurgien, men kallades snart af
öfverordnades förtroende in på det administrativa
området, där han också utan fråga efterlämnat
de viktigaste minnena af sin verksamhet. Till
sitt yttre var han högväxt och ståtlig och i allt
hans görande, så väl i utöfningen af hans egentliga
kall, som i hans ämbetsbefattningar, röjde sig
den myndighet, som fanns starkt utpräglad i
hela hans väsende. Ledamot af en mängd in- och
utländska akademier och lärda samfund.

Som författare har han efterlämnat flera uppsatser
i Läkaresällskapets Handlingar samt
»Tidskrift för läkare och farmaceuter», samt utgifvit
Medicinsk Tidning 1818–19. Död d. 13
augusti 1860.

Vetenskapsakademien lät 1871
prägla en minnespenning öfver honom.

Gift 1822 med Katarina Fredrika Eichorn.


Eleonora Katarina, pfalzgrefvinna. Född d.
17 maj 1626; dotter af pfalzgrefven
Johan Kasimir och hans
gemål Katarina, Carl IX:s dotter.

Pfalzgrefvinnan Eleonora Katarina
uppfostrades med drottning
Kristina. När Eleonora var sjutton
år, anmälde sig som friare landtgrefven
Fredrik af Hessen, men
hvilken, då han gjort sig känd som »ostadig,
djärf och egensinnig», af Johan Kasimir afspisades
i föga smickrande ordalag. Han lyckades
dock i den unga drottningen finna ett biträde
för sina planer, så att en förlofning verkligen
afslöts, ehuru giftermålet skulle uppskjutas till
obestämd tid. Detta uppskof blef emellertid
högst olyckligt, ty innan förmälningen, 1646,
hade fästmön inlåtit sig i en kärlekshandel med
en fransk komiker Beschon, hvaraf följderna
snart blefvo så synbara, att hon kort efter bröllopet
måste upptäcka förhållandet för sin gemål.
Denne var nog ädelmodig att förlåta hennes
förvillelse, men äktenskapets lycka var för alltid
bruten, och landtgrefven, som sedan aldrig trifdes
i sitt hem, afled vid trettioåtta års ålder i främmande
land.

Eleonora öfverlefde honom länge
och måste se en af sina döttrar, upptagen vid
svenska hofvet och ämnad att bära Sveriges
krona, bortspilla sin lycka genom att upprepa
moderns fel med än mera nesa.

Död. d. 3 mars 1692.


Elers, Johan, vitterhetsidkare, topograf. Född
i Karlskrona d. 8 juni 1730. Föräldrar: dåvarande
rådmannen, sedermera justitieborgmästaren i Karlskrona,
Johan Elers och Cecilia Planck.

I konungens kansli, där E. vid tjugu års ålder ingick
som e. o. kanslist, befordrades han efter tio år till
kopist och 1766 till protokollssekreterare. Vid
1771–72 års riksdag var E. sekreterare i sekreta
utskottet. Då underrättelsen om Gustaf III:s
revolution därstädes blef bekant, fordrade några
af utskottsledamöterna, att en protest skulle utfärdas
i ständernas namn, men E. slog igen
protokollerna och inläste dem i en byrå, under
förklaring, »att han trodde sig ha slutat». Måhända
var denna hans beredvillighet att foga sig
i sakernas nya ordning ej utan inverkan på hans
befordran till expeditionssekreterare 1772. Han
avancerade sedermera 1787 till kansliråd och
1789 till ledamot af rikets allmänna ärendens
beredning och afled ogift i Karlskrona d. 20
nov. 1813.

I ungdomen var E. en verksam
medlem af det vittra sällskapet Utile dulci, dit
han inkallats på grund af en mängd vitterhetsstycken
i den då rådande smaken, hvilka han
utgaf med titeln: Mina försök 1755–59. De
efterföljdes sedan af ett elegiskt kväde, kalladt
Mina tårar, hvilket 1774 lyckades vinna pris
i Vitterhetsakademien, af hvilken han 1773
blifvit ledamot, och intogs i dess handlingar.
Hans sista uppträdande som vitterhetsidkare var
med en diktsamling, Glada kväden 1792, hvilken,
liksom hans förutnämnda vittra produkter, tämligen
svag, mottogs af samtiden med mycket
loford och förvärfvade honom ett, om än snart
öfvergående, rykte som skald. En större ära
beredde han sig genom sina historiskt-geografiska
forskningar, ur hvilka hans beskrifning om Stockholm
(del. I–IV 1800–1801) framgick såsom
den förnämsta frukten.


Elfvedalius, Erik, universitetslärare. Född i
juli 1634 i Elfdalen i Värmland,
efter hvilken födelsebygd han
antog namnet Elfvedalius. Föräldrar:
kyrkoherden Jonas Laurentii och Katarina Caméen.

E. inskrefs vid nitton års ålder
som studerande vid Uppsala universitet,
där han 1664 erhöll
lagerkransen. Kort därefter antagen till lärare
för en son till rikskansleren Magnus Gabriel De
la Gardie, utnämndes han på denne mäktige
gynnares förord till professor i historia och praktisk
filosofi vid det nybildade universitetet i Lund
1666, men anträdde s. å. en utrikes resa med
sin lärjunge, den unge Gustaf Adolf De la Gardie,
så att hans akademiska lärareverksamhet icke
begynte förrän 1668. Vid en ny fördelning af
läroämnena 1673 utbytte han sin lärostol mot
eloquentiæ-professuren, som han sedan innehade
till sin död.

Utom genom sin verksamhet
såsom lärare i trenne särskilda ämnen, gjorde
sig E. väl förtjänt om den späda högskolan
äfven i det afseendet, att han någon tid hade
vård om dess bibliotek, och att han vid danska
krigets utbrott var en af de få universitetslärare
som stannade kvar i Lund, där han afled den 8
februari 1677.

Gift 1663 med Brigitta Kolthoff.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 10 11:54:47 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/a0293.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free