- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
I:302

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Engeström, Gustaf von - 4. Engeström, Johan von - 5. Engeström, Lars von

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

silfverfinering</i>. Han var en lärd man, hvilken af kärlek
till fosterlandet afslog ett hedrande anbud att
träda i rysk tjänst.

Gift 1769 med Abela
Charlotta Lagerbring
, dotter af kanslirådet Sven
Lagerbring (se nedan).


4. Engeström, Johan von, politiker. Född
i Lund d. 13 okt. 1743; de två föreg. broder.

På ämbetsmannabanan, hvilken E. beträdde 1760
som auskultant i Svea hofrätt, vann han sin första
befordran såsom kanslist i krigsexpeditionen 1762
och sin sista såsom protokollssekreterare i samma
expedition 1773.

Det var å ett helt annat
fält, nämligen politikens, på hvilket E. skulle
skära sina egentliga lagrar. Med det lifligaste
politiska intresse förenade E. en lågande frihetskärlek,
och då därtill kommo grundliga kunskaper,
fyndighet och själsnärvaro, var det en synnerligen
god akvisition, Hattarne vid 1769–70 års
riksdag erhöllo i E., åt hvilken också omedelbart
bereddes plats i tulldeputationen. Vid den följande,
1771–72 års riksdag bevakade han med
nit och fyndighet sina partivänners intressen i
protokollsdeputationen. Men om han ock med
leda iakttog Mössornas maktmissbruk vid frihetstidens
slut, var han dock en alltför entusiastisk
och karaktärsfast vän af den lagbundna frihetens
principer för att i likhet med flertalet af sina
partivänner söka räddningen i en godtycklig
konungamakt, och redan vid 1778–79 års riksdag
var E. en af de få, som sökte med kraft
värna ständernas rättigheter. Samtidigt inskref
han på ett fördelaktigt sätt sitt namn å häfdens
blad genom sitt memorial om en humanare tjänstehjonsstadga.
Under den tid, som förflöt mellan
1778 och 1786 års riksdagar, hade missnöjet med
Gustaf III:s regering nått betänkliga dimensioner,
i all synnerhet hos adeln. I nit och påpasslighet
i bevakandet af oppositionens intressen torde väl
E. näppeligen funnit sin öfverman vid 1786 års
riksdag, om han också enligt egen bekännelse
ej erhöll tillträde till »de allra finaste öfverläggningarna».
Själf hade han plats i statsutskottet,
hvars mot konungens önskningar stridande och
af ständerna antagna förslag att endast åtaga sig
bevillning på fyra år till icke ringa del torde
vara hans verk.

Under den än mera skärpta
situationen mellan Gustaf III och adeln vid 1789
års riksdag framstår ock E., som själf invalts i
hemliga utskottet, i första ledet i striden att genom
en instruktion begränsa dess makt. Han
var ock en af dem, om hvilkas personer Gustaf
III ansåg nödigt försäkra sig i och för förenings- och
säkerhetsaktens antagande och hölls fängslad
till riksdagens slut. Af konungen betraktades
han som »personlig fiende», och hans kända tänkesätt
föranledde ock hans häktning efter Gustaf
III:s mord. Då emellertid ingen annan bevisning
kunde förebringas mot E. än att sannolikt
ha varit medveten om sanmmansvärjningen, utan
att ha yppat densamma, slöt det hela med ett
års suspension från tjänsten.

Under tiden 1792–1800 ägnade E. sitt hufvudsakliga intresse
åt det fullmäktigskap i riksgäldskontoret, hvarmed
han hedrats af riksdagen i Gefle 1792, oaktadt
han ej själf bevistade densamma, och fullgjorde
detta sitt uppdrag med nit, insikter och
samvetsgrannhet. Vid 1800 års riksdag återfinnes
han i likhet med andra af 1789 års »patrioter»,
Carl de Geer, A. L. Hamilton m. fl., bland
de »moderate», hvilka sökte medla mellan regeringen
och den unga oroliga »vänstern». Den
återstående delen af sin lefnad tillbragte E. på
sin egendom Lina i Södermanland, där han afled
d. 30 dec. 1807. Hans 1877 af E. W. Montan
utgifna Historiska anteckningar och bref äga
ett betydande historiskt värde.

Gift 1774 med Sara Katarina Herweghr, dotter af biskop D.
Herweghr (se nedan).


5. Engeström, Lars von, utrikes statsminister.
Född i Stockholm d. 24 december
1751; de tre föreg. broder.

Efter aflagd juridisk examen
vid Lunds universitet, ingick E.,
nitton år gammal, i konungens
kansli, där han under tolf års
tjänstgöring förvärfvade den öfning,
som kräfdes för viktigare
diplomatiska värf. År 1782 afsändes han som
chargé d’affaires till Wien, där han kvarstannade
till 1787, då han afgick till Warschau, för att
inhämta kännedom om förhållandena därstädes
och söka verka för Polens anslutning till Sverige
mot Ryssland under det tillämnade kriget. 1788
blef han ministerresident och 1790 envoyé vid
hofvet i Warschau. E. var i hög grad verksam
för Sverige under kriget mot Ryssland och hade
stor del i förbundet mellan Preussen och Polen
1790, som lät Sverige hoppas på mäktiga bundsförvanter
mot Ryssland. Han erhöll infödingsrätt
som polsk adelsman och deltog i Polens
politiska lif.

Återkommen till Sverige samma
år, Gustaf III dog, insattes han af förmyndarestyrelsen
till hofkansler och ledamot af rikets
allmänna ärendens beredning samt ansågs för en
man af mycken betydenhet, i synnerhet i allt,
som rörde den yttre politiken. Emellertid kunde
han ej bibehålla sig i Reuterholms ynnest, hvarför
han aflägsnades ur förmyndarestyrelsen och
afsändes på hösten 1793 såsom svenskt sändebud
till London. Här kvarstannade han i tvenne år,
hvarefter han utsågs till svensk minister i Wien,
hvilken befattning han likväl icke kom att tillträda.
Österrikiska hofvet hade nämligen undanbedt sig
honom, under föregifvande, att ett långt uppehåll,
som han under resan gjort i Paris, gjort honom
misstänkt. E. vistades sedermera utan diplomatisk
anställning i Tyskland 1796–98 och tjänstgjorde
1798–1803 som envoyé vid preussiska hofvet, men
användes efter sistnämnda år icke vidare i tjänst
af Gustaf IV Adolfs styrelse. Med skäl missnöjd
öfver den då i Sverige rådande politiska
ställningen, drog han sig undan till sina gods i
preussiska Polen, af hvilka han kommit i besittning
genom sitt 1790 i Warschau ingångna giftermål
med Rosalia Drya-Schlapowska. Han
utnämndes 1809 till preussisk-polsk starost, men
återkallades efter tronförändringen samma år af
Carl XIII, för att öfvertaga kanslipresidentsportföljen
efter Ehrenheim. Efter den nya regeringsformens
antagande antogs han till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:34:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/a0302.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free