- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
I:305

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Biography and Genealogy, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Envallsson, Carl Magnus - Eosander, Johan Fredrik - Erdmann, Axel Joakim

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Uppsala anställdes E. i krigskollegium,
där han efter någon tids
tjänstgöring befordrades till registrator.
Sin mesta tid ägnade han
likväl åt teatern, hvars repertoar
han riktat med omkring åttio
dramatiska arbeten, till större delen
öfversättningar och bearbetningar
från främmande författare. Det mest bekanta
af dem är utan tvifvel den »lyriska komedien»
Kronofogdarne eller Slåtterölet, 1787, som genom
sin komiska kraft och lyckade skildring af svenska
folklifvet blifvit ett verkligt nationellt lustspel.
Då det gafs för hundrade gången på k. teatern
hade E. »jubelrecett – en teatralisk högtid,
dittills i Sverige alldeles ohörd».

Hans starkaste sidor som dramatisk författare är utan
fråga en ledig dialog och ett fyndigt val af melodier.
Något djup i anläggningen eller originalitet
i utförandet äger han däremot icke. Genom
sina många öfversättningar af främmande mästares
arbeten har han beredt den svenska allmänheten
njutningen af en d’Aleyracs, Cimarosas,
Glucks, Grétrys, Philidors, Piccinnis m. fl. kompositioner
och därigenom, liksom genom sitt
Svenskt musikaliskt lexikon 1802, utöfvat ett ej
obetydligt inflytande på nationens musikaliska
bildning. Hans sista offentliga befattning var
som notarius publicus, hvartill han utnämndes
1802. De sista åren han lefde var han blind
och dog i det yttersta armod i Stockholm d. 14
juli 1806.

Led. af Musik. Akad.


Eosander, Johan Fredrik, militär, arkitekt.
Född i Livland (födelseåret obekant). Föräldrar:
generalkvartermästarelöjtnanten Nils Eosander
och Gertrud Warneken. E. blef 1692 konduktör
vid fortifikationen och ingick 1698 i brandenburgsk
tjänst samt utbildade sig till arkitekt i
Italien och Frankrike. 1699 blef han kapten
och hofarkitekt och kom i stor ynnest hos
Fredrik I samt utnämndes 1702 till förste byggnadsdirektör
öfver alla militära och civila byggnader
i Preussen. 1704 sändes E. till Carl XII
i Warschau, med fredsförslag och till rådet i
Stockholm, blef 1705 öfverste och generalkvartermästare
och erhöll 1707 ledningen öfver slottsbyggnaden
i Berlin samt blef 1712 brigadier och
direktör öfver fortifikationen. E. började 1704
uppförandet af slottet Schönhausen, uppförde lustslottet
Favorite 1706–09, orangeriet i Oranienburg
samt lustslottet Monbijou, o. s. v. Efterträdaren å
tronen, Fredrik Wilhelm, ville göra indragningar i
E:s lön, hvarför denne åter gick i svensk tjänst.
Han nämndes 1712 af Carl XII till abgesandt vid
preussiska hofvet och blef 1713 generalkvartermästare
vid svenska armén i fält. 1714 kom han
till hären i Pommern och blef 1715 generalmajor.
Tillfångatagen vid Stralsunds intagande 1715,
lösgafs han mot sin förbindelse att genast begifva
sig till Frankfurt am Main, där han lefde
till 1722, då han antogs i tjänst hos polska
konungen Fredrik August, som utnämnde honom
till generallöjtnant och i hvars tjänst han dog i
Dresden 1729.

E. är författare till Kriegsschule
oder der teutsche Soldat
, hvaraf första
delen utkom efter hans död 1744.

Han beskrifves såsom skicklig i sitt fack, men fåfäng,
högmodig och slösaktig. Af Carl XII erhöll
han del i sin faders kusins, assessor Samuel
Göthes
adelskap, samt upphöjdes 1713 till friherre,
ehuru han aldrig tog inträde på riddarhuset.
På sitt bord och ett yppigt lefnadssätt
lär han ha förslösat sin hustrus – född von
Merian, tillhörande den berömda konstnärssläkten
i Frankfurt – ansenliga förmögenhet, så att han
slutligen måste sälja sitt dyrbara bibliotek och
utmärkta konstsaker, hvilka af några judar inköptes
för en spottpenning.

Utom den nämnde
von Göthe hade E. äfven en annan faders kusin,
den som svensk ambassadör vid fredsverket i
Rijswijk bekante (Nils Eosander, adlad, friherre
och slutligen) grefve Lillieroot.


Erdmann, Axel Joakim, geolog. Född i Stockholm
d. 12 aug. 1814. Föräldrar:
grosshandlaren Johan Fredrik
Ehregott Erdmann
och Anna
Fredrika Flygarsson
.

Efter att vid Uppsala universitet, där
E. 1829 inskrefs till student, ha
aflagt hofrätts- och bergsexamen,
genomgick han Falu bergsskola
1837–38. Under de följande åren företog han
vidsträckta geologiska resor i Sverige och Norge
och deltog 1841–48 i de geologiska undersökningar
inom fäderneslandet, hvilka brukssocieteten
anordnat under ledning af bergshauptman
af Forselles. Men redan innan dessa undersökningar
voro afslutade, drog sig E. tillbaka och
fortsatte sina forskningar, dels på egen bekostnad,
dels på uppdrag af enskilda kommuner, ända till
1858, då han tillträdde chefsbefattningen för de
geologiska undersökningar, till hvilka rikets ständer
nyss förut beviljat ett frikostigt anslag. Han
hade dessförinnan 1850 blifvit lärare i mineralogi,
geologi, markscheideri och grufbrytning vid Falu
bergsskola och 1852 äfven lärare i kemi vid
Artilleriläroverket å Marieberg. 1846 blef han
ledamot af Vet.-Akad. och var 1868 dess preses.
I många år var han inspektor öfver de geologisk-mineralogiska
och kemiska institutionerna vid
Vetenskapsakademien och hade 1851–60 inseende
öfver de meteorologiska iakttagelser och vattenhöjdsobservationer,
som dagligen anställdes vid
fyrbåksstationerna. 1854 erhöll han professors
namn, heder och värdighet. På »Sveriges geologiska
undersökning» nedlade E. sina bästa
krafter och för detsamma, kan man säga, offrade
han sitt lif. »Tidigt hvarje vår lämnade han
hufvudstaden, för att leda och deltaga i de omsorgsfulla
undersökningarna. På väderlekens omväxlingar
reflekterade han ej, icke heller på bekvämlighet,
föda eller husrum, i de trakter, han
besökte. Han underkastade sig hvarje ansträngning
och försakade ofta det nödvändigaste för
att fullgöra sitt kall. Och när arbetena på fälten,
i skog och berg voro fullbordade för året, så
återvände han med sina rika skördar till hufvudstaden,
icke för att njuta en väl behöflig hvila,
utan för att arbeta med samma ifver vid skrifbordet,
omgifven af anteckningar och de förvärfvade
geologiska samlingarna.» Säkerligen
skulle en person med starkare hälsa, än den, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 19:44:47 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/a0305.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free