- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
I:334

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Biography and Genealogy, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Fersen, Fredrik Axel von - 6. Fersen, Hans Axel von

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvari Sveriges invecklande äfven var ett Hattarnas
verk, kom i början högsta ledningen i
Fersens händer. Visserligen hade befälet blifvit
lämnadt åt en man af Mösspartiet, fältmarskalken
von Ungern-Sternberg, men dels emedan
han tillhörde det motsatta partiet, dels saknade
de nödiga egenskaperna, följde han mestadels
den skickligare F:s råd. Omedelbart utmärkte
sig också den sistnämnde 1759 genom intagandet
af öarna Wollin och Usedom, då tusen fångar
gjordes, och genom brandskattandet af Camin,
hvilket hörde till de märkligare bedrifterna i
detta för svenska krigsäran så föga hedrande krig.
Missnöjet med kriget och partiet, som vållat det,
utbröt vid riksdagen 1760–62, då F. åter förde
klubban. Måhända var det ock uteslutande genom
hans skicklighet, Hattpartiets slutliga fall lyckades
uppskjutas till 1765–66 års riksdag. Nu stod
det ej längre att hejda, men i dessa motgångens
tider hade F. tillfälle att utveckla sina bästa
egenskaper: lugn, själsnärvaro och politiskt mod
samt stod, när hart när alla andra af hans
partivänner kastade yxan i sjön, oförfäradt kvar
på skansen i försvaret för sina politiska grundsatser.
Han hade ock fröjden att i icke oväsentlig
mån moderera motståndarnas framfart. Under
de följande åren kom F. att närma sig hofvet
och bidrog verksamt såsom chef för gardet till,
att Adolf Fredriks plan att genom hot om tronafsägelse
frampressa riksdag hade åsyftad verkan,
dec. 1768.

När ständerna åter sammankommo
i Norrköping 1769, valdes F. för tredje gången
till landtmarskalk, men sedan Mössorna störtats
från väldet, började samförståndet snart åter
brytas mellan hofvet och F., som visade sig föga
benägen att lämna sin medverkan till en ökad
konungamakt. Efter Gustaf III:s uppstigande
på tronen vägrade F. vid 1771–72 års riksdag
att uppställa sig som kandidat till landtmarskalk,
men deltog på konungens begäran i
den s. k. kompositionen eller försöket att försona
Hattar och Mössor samt tillhörde under riksdagen
den del af sitt stånd, som genom jämkningar å
de adliga privilegierna ville stämma de ofrälse
ståndens Mössor till mildare sinnesstämning. Detta
misslyckades dock, hvarpå F. missmodig lämnade
riksdagen.

Efter revolutionen kallades F., som
redan 1770 blifvit fältmarskalk, af Gustaf III
till riksråd, men emellan båda parterna härskade
ett starkt misstroende och redan sju månader
därefter lämnade F. sin plats vid rådsbordet.

När Gustaf visade sig ha svårt att hålla sin makt
inom de gränser, han själf 1772 utstakat, låg
det nära till hands för den gamle erfarne politikern
att ställa sig i spetsen för den fraktion
af riddarhuset, som älskade bevara spillrorna af
ständernas konstitutionella rättigheter, och redan
vid 1778–79 års riksdag kom det till ganska
häftiga sammanstötningar mellan F. och konungen.
Än mera spänd blef ställningen vid 1786 års
riksdag, då F. uppträdde som ledare för oppositionen,
hvilken han genom sitt lugna och behärskade
uppträdande mer än en gång hindrade
från öfverilningar, hvarför han också blef misstrodd
af sina häftigare partivänner. Vid de stormiga
uppträdena vid början af 1789 års riksdag spelade
F. hufvudrollen i striden för att genom en instruktion
sätta gränser för sekreta utskottets
makt, och Gustaf III såg sig ingen annan utväg
att genomdrifva sina envåldsplaner än att häkta
oppositionens ledare, bland dem F., hvilken hölls
fängslad å Fredrikshof till riksdagens slut. F.,
hvars offentliga bana därmed var utspelad, afled
i Stockholm d. 24 april 1794.

F. var i sällsynt
grad i besittning af de egenskaper, som dana en
politiker; med ett värdigt och belefvadt sätt att
skicka sig förenade han en stor förmåga att bedöma
människor, vana att ordna och leda, själsnärvaro
och själfbehärskning, ett klart förstånd, goda
kunskaper och en icke ringa vältalighet. Att
F. icke allenast genom börd och anläggning var
aristokrat utan äfven i öfrigt ej synnerligen mycket
höjde sig öfver sin tids fördomar, framgår bl. a.
af hans 1867–72 af hans ättling, frih. R.
Klinckowström i 8 band utgifna Historiska
skrifter
, hvilka utmärka sig för en intim kännedom
om hoflifvet under Gustaf III, men å det
rent politiska området präglas af partimannens
bittra oförsonlighet, i all synnerhet mot Gustaf III.

Gift 1752 med grefvinnan Hedvig Katarina
de la Gardie
, dotter af riksrådet grefve M. J.
de la Gardie (se sid. 233).

6. Fersen, Hans Axel von, riksmarskalk. Född
d. 4 sept. 1755; den föregåendes
son.

För att fullända sin uppfostran,
skickades han vid femton
års ålder till en läroanstalt i
Braunschweig och därifrån till
krigsakademien i Turin, hvarefter
han fick göra en vidlyftig resa
till de flesta af Europas länder.
Hemkommen utnämndes han 1775 till kapten vid
lifdragonerna, men reste 1778 till Frankrike,
där han dels för sin faders skull, som alltid varit
franska partiets hufvudman i Sverige, dels för
sin egen intagande personlighet redan 1770 blifvit
utnämnd till »lieutenant à la suite» vid regementet
Royal-Bavière och nu utnämndes till
öfverste. Såsom grefve De Rochambeau’s adjutant
deltog han i amerikanska frihetskriget, bevistade
flera af dess viktigaste träffningar och utmärkte
sig för mod och duglighet. Efter återkomsten
befordrad till chef för regementet Royal-Suédois,
lämnade han för en tid Frankrike för att vara
Gustaf III följaktig på hans resa till Italien.
Åter afsänd till Frankrike hösten 1788, blef han
inom kort vittne till revolutionens utbrott. Vid
det franska hofvet var den unge ridderlige svensken
synnerligen väl sedd, särskildt af drottning Marie Antoinette,
och det beställsamma ryktet har
hviskat om ömmare förhållande mellan F. och
drottningen, hvarpå dock ej några bevis föreligga.
Men hans svärmiska tillgifvenhet för drottningen
manade honom att 1791 lämna sin medverkan
till konungaparets misslyckade flykt, då han
ledsagade de flyende till Bondy, ett par mil
från Paris men sedan tog en annan väg för att
leda förföljarna å villospår. Sedan F. för sin
delaktighet i detta misslyckade företag måst
lämna Frankrike, användes han i åtskilliga beskickningar
till tyska hof, bevistade kongressen
i Rastadt 1797 och afslöt i Baden giftermålskon-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 19:37:14 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/a0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free