Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Funck, Carl - 4. Funck, Alexander - 5. Funck, Fredrik Adolf Ulrik - 6. Funck, Johan Ture - 7. Funck, Fredrik Jakob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
statsförvaltningen och bekämpade därför helt naturligt
det på grund af det allmänna missnöjet
med dessa åtgärder uppståndna ropet på riksdag
1768. Tack vare Adolf Fredriks tronafsägelse
stod sådan emellertid ej att hindra, och F. förklarades
vid riksdagen i Norrköping ha förverkat
ständernas förtroende i maj 1769. Efter Mössornas
seger inkallades han ånyo i riksrådet
maj 1772 och var en af de, om också för sent,
mest verksamma mot Gustaf III:s revolution.
Efter densamma entledigades han från sitt ämbete,
och, om han också fortfarande ansågs bibehålla
sina förbindelser med den ryska legationen,
framträdde han ej mera offentligen i det politiska
lifvet. Död å Hofgården i Östergötland d.
22 juni 1783.
Gift 1: 1739 med friherrinnan
Charlotta Elisabet Cronstedt, 2: 1765 med
Brita Odencrantz, dotter till biskopen i Linköping
A. O. Rhyzelius.
4. Funck, Alexander, mineralog. Född på
Lilla Avesta d. 1 febr. 1716;
den föregåendes bror.
Hans
far hade i yngre år studerat bergsvetenskaperna,
hvarför sonen
valde samma väg och 1735 ingick
som auskultant i bergskollegium.
Förordnad till e. o. notarie
i samma ämbetsverk 1740,
företog han året därefter på uppdrag af riksdagen
en resa till Norge, för att taga kännedom
om det därstädes inrättade s. k. svarta
kompaniet och dess beredningsmetoder vid järnförädlingen.
De berättelser, han härom meddelade,
ansågos vara af det värde att han 1742
invaldes till ledamot af Vetenskapsakad. och
tre år senare utnämndes till direktör för Ljusnedals
kopparverk i Herjedalen.
Åren 1748–53
gjorde F. vidsträckta vetenskapliga resor
i England och på kontinenten och utnämndes
efter sin hemkomst till protonotarie i bergskollegium.
F., som 1752 blef bergmästare i Södermanlands
m. fl. län och 1776 geschworner vid
Sala grufva, afled i Norrköping d. 8 nov. 1797.
Utom Några anmärkningar i Bergshushållningen,
hvilka infördes i Bergsjournalen 1787–88,
har F. utgifvit: Beskrifning öfver tjäru- och
kolugnars inrättande 1748 och 1772, Observationer
om dagsljuset i Salbergs silfvergrufva
1741, samt Undersökning om Åtvidabergs kopparverk
1763.
Gift 1756 med Beata Margareta
Löfgren.
5. Funck, Fredrik Adolf Ulrik, militär. Född
i Stockholm d. 2 dec. 1746; den föregåendes brorson
och son till F. 3.
Liksom fadern utbytte
F. i ungdomen pennan mot svärdet och lät, sedan
han någon tid tjänstgjort som kanslist i utrikesexpeditionen,
inskrifva sig som korpral vid Lifregementet
1766. Därefter befordrad till löjtnant
vid Bohusläns dragoner, begaf han sig till Ryssland
och gjorde, såsom ryttmästare i ryska armén,
fälttåget mot turkarna 1770–72. 1781 utnämnd
till major vid dragonerna, skickades han 1785 af
Toll till Norge för att i hemlighet taga reda på
den rådande ställningen och nationens sinnesstämning
mot danskarna, hvilket uppdrag han fullgjorde
med så mycken skicklighet, att han erhöll
Gustaf III:s löfte om den snart ledigblifna öfverstlöjtnantsbeställningen
vid Bohusläns dragoner.
Då samma plats vid Bohusläns regemente kort
därefter blef ledig, sökte F. densamma och utnämndes
till öfverstlöjtnant 1786.
Vid norrmännens
infall i Bohuslän två år senare betedde
sig F. såsom befälhafvare och krigare på ett så
förunderligt sätt, att både befäl och manskap
voro öfvertygade om ett förräderi och att F.
handlade efter en öfverenskommen plan med
fienden. Han icke blott lämnade bron orifven
vid det i strategiskt hänseende så viktiga Qvistrum,
utan inbjöd norska befälhafvaren, prins
Carl af Hessen, att taga sitt högkvarter på hans
boställe Bråland, och lät förklara sig för prinsens
krigsfånge. Efter krigets slut ställd under
krigsrätt blef han visserligen frikänd, men förklarades
af konungen afsatt och ovärdig att
vidare nyttjas i rikets tjänst 1790.
Död, ogift,
efter att ett år varit blind, i Stockholm d. 6
juli 1814.
6. Funck, Johan Ture. Född d. 3 april
1767; don föregåendes yngre broder.
Vid myndig
ålder ägare af en betydlig egendom, Hofgården
i Östergötland, ledsnade han snart vid det
lugna lifvet i Sverige och begaf sig till Paris, där
den nyss utbrutna revolutionen med förunderlig
makt lockade hans oroliga sinne. Med eller utan
röd mössa deltog han i de revolutionära klubbarnas
sammankomster och uppträdde som en väldig
jämlikhetsifrare. När Napoleon begynte samla
den spridda makten i sina händer, intogs F. till
honom af ett outsläckligt hat, på samma gång
han med stigande beundran betraktade marskalk
Bernadotte, som framdeles, enligt hans öfvertygelse,
skulle blifva frihetens hämnare. Ryktet
förmäler, att F. till och med skulle besoldat en
italiensk bildhuggare, som blifvit efterskrifven för
att förfärdiga Napoleons byst, att vid något tillfälle,
då han vore ensam med kejsaren, stöta
dolken i hans bröst. Huru härmed förhåller sig,
är dock tvifvelaktigt. Emellertid blef F. arresterad
och hade, när han utsläpptes ur fängelset,
förlorat hvad han hade kvar af sin förmögenhet.
Återkommen till Sverige, utbredde han sig i loftal
öfver marskalk Bernadotte, furste af Ponte
Corvo, och var den, som föreslog att Otto Mörner
skulle afsändas till Paris som kurir. Hans inflytande
på det sedermera skeende tronföljarevalet
torde väl på det hela varit tämligen obetydligt,
så stor andel han än sade sig haft däruti.
Originell ända till sista andedraget, tillbragte han
sina sista år i tillbakadragenhet och lugn och
afled i Stockholm d. 27 nov. 1824.
Ogift.
7. Funck, Fredrik Jakob, patriot. Född d.
5 juli 1778; den föregåendes kusin;
son af F. 4.
F. valde den
juridiska banan och ingick som
auskultant i Göta hofrätt 1795
och i Svea hofrätt 1799. Sex
år senare hugnad med häradshöfdings
fullmakt, förordnades
han samtidigt till adjungerad ledamot
i Göta hofrätt och utnämndes till lagman i
Tio häraders lagsaga 1807.
Efter 1817, då F.
tog afsked från sitt lagmansämbete, ägnade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
