Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Greiff, Johan Ludvig Bogislaus von - Gren, Jonas - Grevesmöhlen, Carl August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
d. kungliga familjen vistades på slottet.
Han erhöll 1813 öfverhofjägmästaresysslan i Uppsala
län och uppbar tre pensioner, hvardera på sexhundra
riksd., en af staten, en af Carl XIII och
den tredje af Carl Johan.
I 1814 års fälttåg
deltog han som öfveradjutant och erhöll s. å.
öfverstetitel. Han tog 1816 afsked från öfverjägmästarebefattningen
och erhöll 1826 förste
hofjägmästares titel.
Dog d. 24 dec. 1828.
Det har blifvit anmärkt, att han behärskades af
tre passioner: för jakt, landtbruk och hasardspel.
Tvärtemot vanligheten lär han vunnit på spelet,
hvad han förlorade på landtbruket, och tillgrep
som oftast det förra för att godtgöra de förluster,
han gjorde på det senare.
G. utgaf ett arbete:
Anteckningar om jakt och djurfångst i Sverige,
1821, som åtnjuter högt anseende af alla jägare.
År 1828 lät G. i riksbankens hvalf nedsätta en
kista med egenhändiga anteckningar om den andel,
han haft i händelserna vid statshvälfningen 1809
med föreskrift att kistan finge öppnas och dess
innehåll offentliggöras efter d. 13 mars 1859.
Anteckningarna utkommo sistnämnda år under
titel: Greiffska papperen eller Johan Ludvig
von Greiffs Berättelse om statshvälfningen den
13 Mars 1809, men innehålla föga annat än
hvad man förut kände ur andra källor. Redan
1830 utkom i »Handlingar rör. Sveriges äldre,
nyare och nyaste historia. Greiffs berättelse
om sin befattning vid k. Gustaf Adols arresterande»,
men obekant är, hvarifrån utgifvarna fått
densamma.
Gift 1787 med Maria Margareta
Pomp.
Gren, Jonas, orgelbyggare. Född 1715 vid
Stjernsund, kom G. vid aderton års ålder i lära
hos den då bekante orgelbyggaren Daniel Stråhle
i Stockholm och fullkomnade sig där under femton
år i sitt yrke, som vid den tiden redan befann
sig på en ganska hög ståndpunkt inom Sverige.
Det blef emellertid G. jämte hans bolagsman Petter
Stråhle, en brorson till förenämnda Daniel, förbehållet
att lyfta orgelbyggeriet till en dittills aldrig
hunnen fullkomning. Han erhöll 1748 k. privilegium
att vara orgelbyggare och ingick s. å. bolag
med S., som fortsattes under enig samverkan och
först upplöstes genom döden, i det G. afled endast
fem veckor efter Stråhle. Verkstaden anlades
först på söder i Katarinatrakten, men flyttades
sedan till Kungsholmen, där den betydligt utvidgades
och försågs med alla den tidens förbättrade
inrättningar, allt utan det den tiden så
vanliga understödet af offentliga medel. Genom
G:s ovanliga teoretiska insikter i sin svåra konst,
i förening med Stråhles blick för det rent praktiska,
lyckades den nya fabriken snart vinna ett förtroende,
som sedan alltjämt växte och till och
med gick utom landets gränser. För att endast
angifva några af deras många nybygda verk, vilja
vi nämna: i Stockholm Kataria 1751, Slottskyrkans
1753, Franska reformerta kyrkans
1756, Klara, ett af de yppersta i riket, med
fyrtio stämmor och åtta bäljar 1761, Hedvig
Eleonora 1763, m. fl.; i landsortsstäder: Karlstads
domkyrkas 1757, Sala, Piteå, Hedemora m. fl.
oberäknadt de många på landsbygden utförda
samt de snart sagdt otaliga ombyggnaderna och
större eller mindre förbättringarna af dylika verk
både i hufvudstaden och alla landsändar.
De båda bolagsmännens förtjänster erkändes också
af regeringen, som tilldelade dem direktörsfullmakter,
en utmärkelse, som aldrig förr tillfallit
någon af deras yrke.
G. afled i Stockholm d. 25 mars 1765.
Gift och efterlämnade flera barn.
Grevesmöhlen, Carl August, ämbetsman, skriftställare.
Född å Dalkarlshyttan
i Örebro län i okt. 1754. Föräldrar:
lagmannen Carl Engelbrecht
Grevesmöhlen och Elisabet
Öijer.
Student i Uppsala
1764, ingick G. efter slutade studier
i statens tjänst 1772, var
1777 notarie i generaltullarrendesocietetens
kansli, blef 1781 notarie i Svea hofrätt,
1787 sekreterare hos generaltulldirektionen, 1788
assessor i Svea hofrätt och 1791 öfverdirektör i
generallandtullkontoret och præses i accisrätten.
I denna egenskap uppträdde G., som var en
obändig och själfrådig man, mer än en gång i
opposition mot tullarrendesocietetens ledande män,
Ugglas, Liljensparre m. fl., hvilka häraf föranleddes
att söka sak med honom. 1806 förmåddes
en underordnad tjänsteman att för smärre
förmenta tjänsteförseelser väcka åtal mot G., och
i november s. å. suspenderades G. från sin befattning
och anklagades inför kammarkollegium.
Han var emellertid ej den, som gaf sig i första
rappet, utan framställde i sina besvär öfver tullstyrelsens
förfarande i Påminnelser ang. tullstyrelsen
(jan. 1808) 40 anklagelser mot samma
styrelse, hvilka trycktes tillsammans med besvärsskriften
under rubriken Sällan värre. Skriften
väckte ett ofantligt uppseende och ådrog författaren
allmänhetens uppmärksamhet, som alltjämt
stegrades genom hans under den långa rättegångens
förlopp utgifna nya rafflande stridsskrifter
under skilda titlar. Först 1810 föll slutdomen i
målet med för G. i hufvudsak gynnsamt resultat,
i det han för formfel ådömdes föreställning jämte
böter för smädligt skrifsätt. Sedan generallandtullkontoret
och accisrätten indragits 1811, lefde
G. som privatman å sin pension.
Under den
långa riksdagen 1809–10 kom G. att spela en
ej obetydande roll. Tack vare sin långvariga
fejd mot byråkratiska missbruk, hade han tillvunnit
sig stort förtroende bland bondeståndets
ledande män, hvaraf Adlersparre förstod att begagna
sig för att afväpna bondeståndets motstånd
mot den nya regeringsformens antagande, som
till ej ringa del torde vara att tillskrifva G:s
öfvertalningsförmåga. Varm och uppriktig anhängare
af det nya statsskick, utan hvilket det väl
knappast blifvit honom möjligt att så helskinnad
slippa undan sin process, skyndade han att ställa
till »1809 års mäns» förfogande sin stora personalkännedom
i och för afvärjande af stämplingar
från det gustavianska partiet och blef i
sådant syfte chef för den af »Mannerheimarne»
upprättade hemliga polisen. För de häftiga anfallen
i bondeståndet mot hans gamla antagonist
Sam. af Ugglas anses han ej heller varit främmande.
Vid riksdagen i Örebro 1810 användes G. af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
