- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
I:423

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Gyllenborg, Fredrik - 6. Gyllenborg, Henning Adolf - 7. Gyllenborg, Gustaf Fredrik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

erbjudna upphöjelsen till riksråd afböjde han
som hinderlig för sin privata verksamhet. I
stället mottog den städse i ekonomiskt trångmål
sig befinnande mannen 1756 med god smak
en hedersskänk af 60,000 daler silfvermynt,
såväl för »det oförtrutna nit, han haft om
bankens förkofran» som för hans »outtröttliga
och oförskräckta nit till frihetens befästande».
1759 sökte han öfverståthållareskapet i Stockholm,
men blef i rådet med en rösts öfvervikt
besegrad af Lantingshausen. Han afled snart
därefter d. 25 aug. 1759.

Vän af vetenskap,
i synnerhet bergsvetenskap, upplät han vanligast
sitt hus för stiftarna af Vetenskapsakademien,
när de höllo sina rådplägningar om nämnda institutions
inrättande, men erfor aldrig glädjen
att blifva kallad till akademiens ledamot.

Gift 1729 med friherrinnan Elisabet Stjerncrona,
hvilken född 1714, död 1769, uppträdt som författarinna,
bl. a. med det vidlyftiga uppbyggelseverket
Mariæ bästa del, 1756–60.


6. Gyllenborg, Henning Adolf, riksråd. Född
på Lindstad i Uppland d. 12
juni 1713; den föregåendes brorson.
Föräldrar: majoren Anders
Gyllenborg
och friherrinnan Virginia
Kristina Kruse
.

Efter
idkade studier – först i Uppsala,
där han 1731 var den siste rector
ilustris – och sedan i Lund,
företog G. en utrikes resa, hvarunder han 1734
utnämndes till kammarherre vid svenska hofvet.

Sporrad af farbrödernas föredöme, koncentrerade
G. snart sitt intresse å politiken, och
den knappt 25-årige mannen insattes redan vid
1738–39 års riksdag i det maktpåliggande sekreta
utskottet, där han äfven hade säte vid
1740–41 års riksdag. Han utvecklade här med
så stort nit sin flödande talegåfva i Hattmajoritetens
intresse, att utskottet fann sig föranlåtet
att förorda honom till »befordran i allmänhet»,
och fick han under det följande finska kriget
åtnjuta majors traktamente. Han sändes dock
snart af Lewenhaupt till Petersburg för att befordra
fredsunderhandlingarna med ryska hofvet,
men då han ej fann sådant understöd hos franska
ministern, Chétardie, som han väntat, afgick han
snart i en ny beskickning till C. G. Tessin i
Paris för att besvära sig öfver den förres uppträdande.

Den storm af ogillande, som med
rätta träffade upphofsmännen och deltagarna i
det så lättsinnigt började finska kriget, nådde
äfven G. Och ehuru han genom ett kraftigt
tal på riddarhuset undgick att ställas till rätta,
var oviljan likväl mot honom så stor, att
han under flera veckor knappast vågade lämna
sitt hus, af fruktan att blifva mördad. Utan
tvifvel hade Hattarna till icke ringa del att tacka
G:s behjärtade och kloka uppträdande, att efterräkningarna
vid 1742–43 års riksdag ej blefvo
värre än som skedde. År 1743 afsändes han
till hertiginnan af Holstein, som då bodde i Hamburg,
för att meddela henne underrättelsen om
hennes sons val till svensk tronföljare, hvarefter
han begaf sig till Berlin, för att biträda grefve
Tessin vid afslutandet af giftermålskontraktet
mellan den nye tronföljaren och prinsessan Lovisa
Ulrika. Utnämnd till tjänstgörande kammarherre
hos samma prinsessa, erhöll han vid
återkomsten till Sverige titel af öfverintendent.
Vid 1746–47 års stormiga riksdag syntes G.
åter på sin plats i sekreta utskottet och var en
af dem, som kraftigast satte sin prägel å de
hänsynslösa åtgärder, genom hvilka Hattarna vid
denna riksdag betryggade sitt välde. I sin egenskap
af landtmarskalk vid 1751–52 års riksdag
inlade G. i striderna mellan konung och råd sitt
inflytande till det senares förmån, men måste
ofta på grund af sjuklighet lämna klubban i
främste grefven, Erik Brahes (se sid. 129) hand.
1755–56 insattes han åter i sekreta utskottet
som nitisk motståndare till hofvets planer å ökad
konungamakt, och då dessa misslyckades, lade
han hand vid den s. k. riksakt, som otvetydigt
framkastar hot om afsättning vid deras eventuella
förnyande. Vid riksdagens slut upphöjdes han
1756 till riksråd och röstade i denna egenskap
följande år för krigsförklaringen mot Preussen.
Redan 1761 begärde och erhöll G., som 1759
blifvit serafimerriddare, sitt afsked med halfva
lönen i pension samt försvinner därmed från
den offentliga skådeplatsen.

Död i Stockholm den 26 nov. 1775.

Liksom de flesta af sin
ätt älskade G. vitterhet och vetenskap och ägde
i synnerhet en ovanlig språkkunskap.

Gift 1:
1734 med friherrinnan Maria Sofia Stierncrona;
2: 1758 med friherrinnan Maria Gustava von
Köhler
och 3: 1762 med Sofia Emerentia von
Dellwig
.


7. Gyllenborg, Gustaf Fredrik, ämbetsman,
skald. Född på Strömsbro majorsboställe
i Östergötland d. 25
nov. 1731; den föregåendes kusin
och son till G. 4.

Sina akademiska
studier gjorde G. dels
i Uppsala och dels i Lund, vid
hvilket sistnämnda lärosäte han
var den siste rector illustris.
Redan innan han lämnade Lund, hade han blifvit
antagen till e. o. kanslist i justitierevisionen, befordrades
1751 till registrator och blef 1762
kammarråd.

1774 utnämndes han till kansliråd,
målet för hans befordringar på ämbetsmannabanan,
hvarjämte han 1777 utsågs till bankofullmäktig
och 1787 till ledamot af direktionen för
nummerlotteriet.

I den vittra krets, som samlade
sig omkring fru Nordenflycht, intog G., jämte
sin vän och själsfrände G. F. Creutz, utan gensägelse
främsta rummet, ehuru ingendera kan anses
tillhöra våra skalder af första ordningen. En
ren känsla, klarhet i tankar och bilder samt
herravälde öfver formen äro egenskaper, som
dessa befryndade skaldenaturer hafva gemensamt.
Men den milda känslostämning, som är det mest
utmärkande draget hos Creutz’ sångmö, saknar
G. nästan alldeles. För honom är formen hufvudsak,
och för densammas fulländning regelbinder
han både fantasi och känsla, ehuru han personligen
lär varit vek och känslig.

G:s bästa arbeten
äro: Årstiderna; Menniskans nöjen och
Menniskans elände; Afskedet från ungdomen;
Ode öfver själens styrka; Fabler
o. s. v.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:34:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/a0423.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free