Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Hamilton, Jakob Essen - 9. Hamilton, Gustaf Axel Knut - 10. Hamilton, Hugo Erik Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken plats han beklädde till 1862. Med fasthet
och humanitet lyckades han åter bringa de
oroliga massorna att respektera lagens bud. Men
jämväl å det religiösa området rådde stor oro,
till följd af prästerskapets yrkande på ett strängt
tillämpande af det s. konventikelplakatet gentemot
alla andra än af statskyrkans präster ledda andaktsöfningar.
Den humane och frisinnade öfverståthållaren
vägrade dock att lämna denna trångbröstade
uppfattning sitt stöd, och den allmänna
opinionen ställde sig på hans sida. Till den
friare åskådning, som snart gjorde sig gällande
hos regeringen i fråga om tillämpning af den
religiösa toleransens åsikter, anses H. ock ha i
icke oväsentlig mån bidragit. Sitt humanitetsintresse
visade han genom att taga initiativet till
uppförande af arbetarebostäder i hufvudstaden.
äfvensom genom andra åtgärder till de fattigare
klassernas bästa, liksom hans frisinnade uppfattning
i allmänhet gjorde sig gällande såväl vid utfärdandet
af nya som tolkningen af äldre polisförfattningar.
Från hans tjänstetid daterar sig det
allmänna införandet af gatubelysning å hufvudstadens
gator och torg. Ett tecken på den allmänna
aktning och tillgifvenhet, han förvärfvat
bland hufvudstadens invånare, var hans inval i
den nybildade stadsfullmäktigeinstitutionen 1863.
1848 utnämnd till generalmajor och 1858 till
serafimerriddare, afled H. i Paris d. 3 maj 1864.
Gift 1: 1834 med friherrinnan Augusta Maria
Liljencrantz och 2: 1851 med Stephanie Fredrika
Giesecke.
9. Hamilton, Gustaf Axel Knut, universitetslärare,
rättslärd; sonson till H. 5.
Född d. 29 nov. 1831 å Hönssäter
i Västergötland. Föräldrar:
häradshöfdingen, grefve Hugo
David Hamilton och Maria
Charlotta von Hofsten.
I Uppsala, där H. 1848 blef student,
aflade han 1855 juris kandidatexamen
samt utgaf 1858 en akademisk afhandling:
Om den politiska ekonomiens utveckling och
begrepp, hvarefter han samma år utnämndes till
juris oecon. et commerc. docens. Följande året,
sedan han ventilerat en afhandling Om ägofrid
efter svensk lag, befordrades han till adjunkt i
nationalekonomi, folkrätt samt svensk stats- och
specialrätt vid samma lärosäte och förestod i
denna egenskap professuren i nationalekonomi
och finansrätt åren 1859–62, då han undfick
fullmakt som professor i administrativrätt och
nationalekonomi vid universitetet i Lund. Juris
hedersdoktor 1868, var H. 1874 led. af kommittén
för universitetsstatuternas revision och 1877
af skandinaviska kommittén för utarbetande af
en ny växellag.
Förutom de redan nämnda
arbetena har H. utgifvit: Om penningar och
kredit 1861, Om arbetsklassen och arbetareföreningar
1865, Nordisk Tidskrift för politik, ekonomi
och litteratur 1866–70, Folkuppfostran
och folkbeväpning 1871, Öfversikt af statsinkomsternas
olika slag 1874, Några af hufvudskälen
hvarför grundskatterna icke böra afskrifvas
eller nedsättas 1883, m. m.
Gift 1858 med friherrinnan Hedvig Maria Stjernstedt.
10. Hamilton, Hugo Erik Gustaf, ämbetsman,
politiker. Född på Blomberg i
Västergötland d. 21 aug. 1849;
den föreg. brorson. Föräldrar:
sedermera landshöfdingen i Uppsala
län, grefve Adolf Ludvig
Hamilton och Johanna Ulrika
Agnes Geijer, dotter af prof.
Erik Gustaf Geijer.
Student i Uppsala 1869, aflade H. juris kandidatexamen
därstädes 1878 och blef efter vanlig juridisk
gradpassering samt en tids tjänstgöring i riksdagens
kansli, bl. a. som sekreterare i bevillningsutskottet
1883–84, sistnämnda år utnämnd
till chef för den då organiserade patentbyrån.
Sedan denna utvidgats till ett patent- och registreringsverk,
kallades H. 1895 till öfverdirektör
och chef för detsamma.
Hans goda insikter i
och lifliga intresse för allmänna frågor drogo
honom åt det politiska lifvet, och med mycken
käckhet och slagfärdighet kastade han sig under
1880-talets senare hälft i både tal och skrift in
i striden mot den frambrytande protektionismen.
Då han därjämte äfven på andra områden, såsom
ordnandet af äkta makars egendomsförhållanden
och i sociala frågor m. m., ådagalagt bestämdt
liberala tendenser, parade med en framstående
debattörstalang, var det helt naturligt, att H. vid
de allmänna valen 1890 af den liberala majoriteten
i hufvudstadens fjärde valkrets kallades till
en af dess representanter i Andra kammaren.
Äfven här gjorde han sig snart gällande, insattes
vid urtima riksdagen 1892 i försvarsutskottet,
hvars sedermera af riksdagen i hufvudsak antagna
förslag han ej kunde biträda, och 1893 i
bevillningsutskottet. Hösten 1893 lyckades högern
hindra hans återval, men 1896 återkom han på
sin gamla plats, hvilken han sedermera beklädde
till 1901, då han drog sig tillbaka för att
odeladt ägna sina krafter åt sina plikter som
landshöfding i Gefleborgs län, hvartill han utnämnts
1900.
Det var nog ej utan, att
många under H:s andra riksdagsperiod, då han
åter vid 1899–1900 års riksdagar hade plats i
bevillningsutskottet, tyckte sig skönja en viss
dragning åt höger hos honom. Han ingick likväl
1900 i liberala samlingspartiet, hos hvars
vänstra flygel dock hans väl agressiva uppträdande
till förmån för 1901 års härordningsförslag
väckte mycken misstämning.
För de sociala
frågornas lösning, af hvilka H. städse varit lifligt
intresserad, har han fått tillfälle att verka
såsom ledamot af arbetareförsäkringskommittén
1886–89 och af arbetareskyddskommittén 1891
samt som ledamot af riksdagens 1891, 1898 och
1901 tillsatta utskott för behandling af olika förslag
till arbetareförsäkring. Också torde han i
ej ringa mån kunna tillskrifva sig förtjänsten af,
att 1901 års förslag om olycksfallsförsäkring, sådant
det nu är, vann riksdagens bifall. Som
stadsfullmäktig i Stockholm 1888–94 och 1896–1900
ägnade han mycket arbete åt fattigvårdsväsendets
förbättring samt har äfven varit ledamot
af ett par af öfverståthållareämbetet i samma
syfte tillsatta kommittéer.
H., som 1897
kallades till ledamot af den då tillsatta kommittén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
