- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
I:515

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Horn, Bengt - 6. Horn, Gustaf Adolf - 7. Horn, Fredrik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Västmanland d. 10 nov. 1623;
den föregåendes bror.

H. erhöll en omsorgsfull uppfostran
för att i framtiden kunna utmärka
sig på den diplomatiska
banan. Men hans naturliga håg
drog honom till kriget, hvarför
han helt hastigt lämnade Rom,
där han uppehöll sig för studier, och ingick i
fältmarskalken Wrangels armé samt befordrades
1647 till kapten vid Blå regementet. Såsom krigare
var H. tilltagsen och oförfärad och klädde
mer än en gång i Carl X:s krig blodig skjorta
för fäderneslandet. Öfverstlöjtnant 1648, återvände
han 1651 till Sverige och utnämndes till
löjtnant vid Lifgardet och öfverste. 1654–55
var han guvernör i Holland och erhöll s. å. befallning
att som öfverste för Drottningens lifregemente
deltaga i polska fälttåget. Efter Marienburgs
eröfring blef han stadens kommendant
och utnämndes 1656 till generalmajor och guvernör
i Estland. 1661 afslöt H. freden i Kardis.

1660 inkallades han i rådet och uppträdde
där som De la Gardies trogne vapendragare. I
synnerhet utmärkte han sig, då det gällde att
försvara regeringens slöserier, adelns öfverdrifna
företrädesrättigheter och bördens plats framför
förtjänstens.

1672 förordnades han till generalguvernör
i Estland, men återkallades efter
två år för att öfvertaga presidentskapet i Svea
hofrätt. Då han med sin röst i rådet understödt
beslutet om ett krig mot Brandenburg, erhöll
han 1677 i uppdrag att såsom fältmarskalk afgå
till Livland och taga befälet öfver den här, som
därifrån skulle uppbryta till Pommerns försvar.
Men i stället för att lyda denna befallning, stannade
han flere veckor i Stockholm, där han bl.
a. firade sitt tredje bröllop. Först i nov. afreste
han, men blef vinddrifven till Finland och måste
landvägen begifva sig till Riga, dit han anlände
den 27 jan. 1678, en månad efter Stettins fall.
Carl XI fråntog då H. befälet. En förkylning,
som han ådrog sig under resan, lade honom
emellertid på sjuksängen och slutade hans dagar
i Riga d. 7 febr. 1678. H. var en godlynt, ännu
i ålderdomen tämligen lättsinnig herre och medlem
af det muntra sällskapet »Les Goinfres»
(Rumlarne), hvilka stodo under ledning af den
bekante Lorenz von der Linde och kunna anses
som en seglifvad kvarlefva från Kristinas lättsinniga
hof.

H. var tre gånger gift; 1: 1652
med friherrinnan Margareta Larsdotter Sparre;
2: 1662 med friherrinnan Ingeborg Banér och
3: 1677 med friherrinnan Margareta Bielke.


6. Horn, Gustaf Adolf, krigare. Född d. 24
dec. 1721; sonsons sonson till H.
2. Föräldrar: öfversten Krister
Gustafsson Horn
och friherrinnan
Anna Regina Sjöblad.

Såsom kornett vid Östgöta kavalleriregemente
ingick H. 1745
i utländsk krigstjänst, först i
preussiska armén, sedermera 1747
vid kejserliga armén i Flandern, där han anställdes
som adjutant hos prinsen af Hessen-Kassel, och
slutligen 1748 i Frankrikes härar såsom generaladjutant
hos marskalken af Sachsen. Efter sin
återkomst till Sverige befordrades han till öfverste
och chef för Smålands kavalleri 1762, för Norra
Skånska kavalleriregementet s. å. och till löjtnant
vid lifdrabanterna 1765. 1770 utnämndes han till
generalmajor och president i krigskollegium och
upphöjdes, jämte sin yngre bror, i grefligt stånd
1772.

Död d. 2 febr. 1793.

H. var i ungdomen
en käck krigare, som, då det gällde, ej
sparade sitt blod. Än mindre sparsam var han
med penningar, hvarför han, ehuru ägare af ett
betydligt gods, ständigt befann sig i penningförlägenhet.

Gift 1752 med Anna Kristina
Höjer
.


7. Horn, Fredrik, krigare, politiker. Född
på Husby gård i Södermanland
d. 29 mars 1725; den föregåendes
bror. Vid femton års ålder
inträdde H. på den militära banan
såsom volontär vid lifgardet.
Som i det kort därefter utbrytande
finska kriget några lagrar
icke grönskade för de svenska
vapnen, ingick han 1743 i fransk tjänst och utmärkte
sig för ett lysande mod i träffningen vid
Oppenheim, under reträtten från Pfaffenhofen
och under fälttåget i Flandern, samt avancerade
till öfverste 1749. Kort därefter lämnade han
Frankrike, men återvände dit vid det s. k. sjuåriga
krigets utbrott 1756 och tog bl. a. som
generallöjtnant en afgörande del i fransmännens
seger vid Hastenbeck 1757.

1760 öfverste i
svenska armén, 1762 löjtnant vid Lifdrabanterna
och 1763 öfverste vid Östgöta kavalleri, blef han
1770 generalmajor.

H. kom vid denna tid
äfven att spela en roll i det politiska lifvet. 1758
enleverade han den mäktige Hattledaren Thomas
Plomgrens brorsdotter, Anna Margareta Plomgren,
och blef genom detta giftermål, ensam af
sitt namn, knuten till Hattarnas läger. Han
gjorde sig ock vid 1760–62 års riksdag känd
som en af deras hetsigaste partigängare, den där
till och med med värjan förfäktade sin mening. I
likhet med flertalet af sitt parti kom han under
frihetstidens senare skede att närma sig hofvet
och visade sig vid 1771–72 års riksdag som en
af de ifrigaste kämparna för en utsträckt konungamakt.
I de förberedande åtgärderna för 1772 års
statshvälfning tog H. en verksam del och förde den
betydelsefulla revolutionsdagen befälet näst konungen
öfver trupperna i hufvudstaden. Hans trohet
belöntes med generallöjtnants fullmakt och grefvediplomet,
då han hos konungen lär anhållit att
få utbyta sitt historiska namn mot Gustafsvän.

Gustaf III hade dock större aktning för det
frejdade namnet, än den som bar det, och afslog
hans begäran, men tillät honom att pryda sitt
vapen med hans kungliga namnchiffer och en vase.
Några år därefter utnämndes H. till general och
serafimerriddare. Hans svärmiska tillgifvenhet för
konungen förbyttes så småningom i ett bittert
hat. Han gjorde sig ock så misstänkt, att han
vid riksdagen 1789 var bland dem som arresterades.

Död i Stockholm d. 1 jan. 1796.

Gift 1: 1758 med Anna Margareta Plomgren och
2: 1783 med Ragnild Ulrika von Flygarell.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:34:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/a0515.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free