- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
I:519

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Horn, Gustaf - 17. Horn, Henrik - 18. Horn, Arvid Bernhard

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med friherrinnan Kristina Oxenstierna och 2:
1643 med Sigrid Bielke.


17. Horn, Henrik, krigare. Född d. 22 maj
1618; den föreg. brorson och
son af H. 13.

Vid tjugufem
års ålder befordrades H. till
öfverste för det kurländska regementet
och 1644 till chef för
ett finskt kavalleriregemente.
Hans första kända bedrift var
ett dråp, i det han under kriget
i Skåne året förut slog ihjäl en kvartermästare
Swickert Nieroth. Detta hindrade likväl
icke, att han 1651, på samma gång som
hans kusin Gustaf Horn, benådades med friherrlig
värdighet och expektans på kommanderiet Marienborg
i Livland, efter hvilket han också antog
titel.

I Carl X:s polska krig tjänade han
sig upp till generallöjtnant och utnämndes strax
efter konungens död 1660 till riksråd. Under
förmyndarstyrelsen hedrades han med fältmarskalkstitel
1665 och blef året därefter generalguvernör
öfver Bremen och Verden. Äfven efter
det Carl själf fattat regeringstömmarna, upplystes
H. af lyckans sol, i det han under kriget med
Danmark förordnades till generalamiral och kort
därefter till lagman i Tio häraders lagsaga. Med
alla dessa utmärkelser var han föga lycklig i
sina många viktiga värf. Såsom generalguvernör
i Bremen måste han 1676 uppgifva sin residensstad
Stade åt de allierade och betinga sig
fritt aftåg till Hamburg. Följande året inlät
han sig såsom öfverbefälhafvare på flottan i träffningen
vid Kjögebukt med den sjövane danske
amiralen Juel och led ett grundligt nederlag.
Icke desto mindre erhöll han kommandot öfver
det manskap, som skulle drifva norrmännen ur
Jämtland. Detta lyckades bättre, men hans försök
att intränga i Norge aflopp däremot utan
några följder. När Carl XI omsider fått fred
med de makter, med hvilka förmyndarestyrelsen
invecklat Sverige i krig, återvände H. till sitt
guvernement i Bremen och dog i Stade d. 22
febr. 1693.

Gift 1: 1643 med friherrinnan
Margareta Leijonhufvud, 2: 1650 med Kristina
Bååt
, 3: 1661 med Emerentia Ribbing, 4: 1674
med grefvinnan Beata Magdalena Wittenberg,
dotter af fältmarskalken Arvid Wittenberg (se
nedan).


18. Horn, Arvid Bernhard, statsman. Född
på Vuorentaka sätesgård i Finland
d. 6 april 1664; den föregåendes
sysslings son och son af
öfversten Gustaf Horn och Anna
Helena von Gertten
.

Denne i vår politiska historia så namnkunnige
man ingick tidigt i krigstjänst,
dels af verkligt behof för
sin utkomst, dels för att på krigets bana vinna
de lagrar, som mera sparsamt grodde på de fredliga
yrkenas område. Vid aderton års ålder blef
han musketerare vid Lifgardet och utnämndes
därstädes till fänrik 1685. För att hastigare
avancera ingick han 1687 i utrikes tjänst, kämpade
först i kejsarens här och deltog sedermera
1690–95 i holländska härens fälttåg mot
fransmännen. Han avancerade härunder hemma
till löjtnant 1688 och kapten 1693 samt fick
1696 fullmakt som kaptenlöjtnant vid drabanthären
och kom härigenom i närmare beröring
med Carl XII. Efter dennes uppstigande på
tronen öppnade sig för de krigare, som sökt
lycka och ära, ett länge saknadt tillfälle att
vinna detta mål i strid mot rikets fiender. Sedan
H. 1700 blifvit utnämnd till generalmajor, hvartill
friherrebref bifogades, följde han Carl XII
till Seeland och därifrån till Livland. Med lysande
mod deltog han i slaget vid Narva, öfvergången
öfver Düna och slaget vid Klissow och
blef i de bägge sistnämnda träffningarna sårad.
Ungefär vid denna tid tyckes Carl hafva upptäckt
H:s skicklighet som underhandlare, hvarför
han, sedan han utnämnt honom till generallöjtnant
1704, sände honom som svensk fullmäktig
till konfederationsriksdagen i Varsjava.
Den 25 jan. kom H. till Varsjava, den 6 febr.
afsattes August och den 2 juli valdes Stanislaus
till hans efterträdare. Men August ryckte med
mångdubbel öfvermakt mot staden och H. måste
efter förtviflad strid d. 26 aug. 1704 gifva sig
fången. Utväxlad 1705, skickades han af Carl
till Sverige där en helt ny bana väntade honom.

Utnämnd till k. råd 1705, upphöjdes han
året därefter till grefve, förordnades till kanslär
för högskolan i Pernau och 1707 till guvernör
för hertig Carl Fredrik af Holstein. Vid H:s
återkomst till fäderneslandet hade konungen anvisat
honom plats i defensionskommissionen och
k. kansliet. Inom det senare ämbetsverket hade
H. till sin högste styresman sin svåger, grefve
Nils Gyldenstolpe, som snart insåg H:s ovanliga
förmåga och tillika Sveriges behof af en sådan
person. På Gyldenstolpes uppmaning ägnade
han sig nu med det allvar åt statssaker, att när
Gyldenstolpe afled 1709, ansågs H. såsom den
ende skicklige att fylla hans plats såsom konseljpresident,
hvartill han utnämndes d. 21 mars
1710. Carl XII:s missnöje med det hemmavarande
rådet, under det han själf låg i Turkiet,
träffade i första rummet H., som han ansåg ha
fördröjt den hjälpsändning, konungen befallt
skulle öfvergå till Pommern, och i allmänhet
motverkat de planer, Carl uppdragit Stenbock
att verkställa. Konungen misstänkte honom ock
för att arbeta för inskränkning i hans makt,
hvilket var så långtifrån fallet, att H. vid den
utan Carl XII:s samtycke utlysta riksdagen 1713–14
på det kraftigaste motsatte sig förslaget
att göra Ulrika Eleonora till regent och öfver
hufvud hvarje inskränkning i konungens välde.
Icke desto mindre skildes han vid konungens
hemkomst från guvernörskapet öfver hertigen
af Holstein 1716 och utstängdes snart fullständigt
från allt deltagande i förvaltningen.

Efter Carls död torde det till icke ringa del berott
på H., att Ulrika Eleonora fick afsäga sig
alla arfsanspråk på tronen och underkasta sig
ständernas val med ty åtföljande inskränkningar
i konungamakten. I själfva regeringsformens
affattande tog han ock verksam del. Då drottningen
hade svårt att hålla sin själfrådighet inom
de ramar, den nya ordningen utstakat, anhöll H.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:34:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/a0519.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free