- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
I:520

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Biography and Genealogy, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Horn, Arvid Bernhard - 19. Horn, Adam

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

d. 9 april 1719 om sitt afsked som kanslipresident,
och drottningen ej endast villfor denna
hans anhållan utan entledigade honom äfven
från rådsämbetet. Ständerna visade åter sin uppfattning,
då han 1720 under jubel och handklappningar
valdes till landtmarskalk. Som sådan
lät han sig angeläget vara att korsa drottningens
plan att få sin gemål, prins Fredrik, till
medregent och verkade i stället för, att hon till
dennes förmån måste afsäga sig kronan d. 24
mars 1720. Af den nye konungen inkallades H.
åter i rådet och mottog d. 26 april s. å. efter
mycket trug kanslipresidentskapet. Genom hans
energiska ingripande aflystes ej långt efter ständermötet,
som genom ståndens oenighet hotade
medföra inre söndring.

Det blef nu hans första
uppgift att skaffa det utmattade fäderneslandet
en så hederlig fred, som förhållandena medgåfvo.
Sedan denna var vunnen, tvangs han visserligen
först af situationen till större eftergifter mot
Ryssland, än mera hetlefrade sinnen funno tillrådliga,
men, sedan de första såren efter kriget
blifvit läkta, lät sig H. angeläget vara att häfda
Sveriges yttre själfständighet genom anslutning
till den hannoveranska alliansen, hvilken ingåtts
mellan Frankrike och England mot Österrike,
Spanien och Ryssland. Denna plan motarbetades
i rådet af holsteinska partiet, men tack vare
konungens två röster dref H. sin vilja igenom
men ansåg sig dock tvungen att hänskjuta saken
till ständernas pröfning. Riksdagen 1726–27,
då H. ånyo var landtmarskalk, gaf honom i allo
rätt. Det holsteinska partiet krossades och genom
de kompletteringar, som gjordes i rådet,
förfogade hans på en gång hofsamma och fosterländska
statskonst under de följande åren öfver
en säker majoritet därstädes. Hans forna motståndare,
som af H. behandlades med storslaget
ädelmod, hade nu ej försyn för att söka draga
konungen öfver på sin sida genom att befordra
hans förbindelse med fröken Hedvig Taube, hvilken
H. med sin höga uppfattning om, hvad offentliga
män äro skyldiga sin ställning, hade med
kraft brännmärkt. Det kom härigenom till en kallsinnig
stämning mellan konungen och H., hvilken
vid 1731 års riksdag ånyo förde landtmarskalksstafven,
begärde nu sitt afsked. Konungen
var visserligen benägen att bevilja detsamma,
men afstod härifrån på ständernas anhållan och
H. fick tillfälle att ännu några år på allt sätt
stödjande inverka å den materiella odlingens
förkofran, hvilken också fortgick i sådant tempo,
att man snart glömt bort krigets lidanden och
endast törstade efter ett tillfälle att i hast upprätta
Sveriges yttre storhet och ära. H., som hade
ett friskare minne än det yngre släktet af allt, hvad
Sverige genomlefvat, var åter ej benägen att lättsinnigt
kasta landet in i nya äfventyrligheter och
hans försiktiga yttre politik blef ock föremål för
kraftiga anlopp vid 1734 års riksdag, där det franska
partiet lyckades åvägabringa en allians med
Frankrike. Då han icke desto mindre 1735 förnyade
en äldre allians med Ryssland, blef han i
nidskrifter, som utspriddes af det uppväxande
Hattpartiet, utmålad som en dålig patriot, hvilken
försvurit sig åt Ryssland, och tack vare
ifriga bearbetningar lyckades motståndarne förfoga
öfver majoriteten vid 1738–39 års riksdag. H.
fick höra, att nu var det slut med »makligt stillasittande
och neslig ro» och när d. 10 nov. 1738
sekreta utskottet afslutade ett fördrag med Frankrike,
som i verkligheten gjorde Sverige till detta
lands vasall, fick H:s system dödsstöten och för att
undgå den hotande stormen bekvämade han sig
ock d. 18 dec. 1738, om också först efter starka
bearbetningar, att begära sitt afsked, hvilket ock
under stora hedersbetygelser beviljades. Han
drog sig nu undan till sitt gods Ekebyholm i
Uppland, där han afled d. 17 april 1742.

Visserligen var icke H. någon de vida vyernas man,
men han förstod förträffligt att bedöma föreliggande
omständigheter och att, rik på utvägar som
han var, klokt göra sitt val och leddes af inga
andra bevekelsegrunder än vaken omtanke om
fäderneslandets bästa. Han kan nog icke frikännas
från, att i likhet med Robert Walpole i England,
ha sökt med klingande valuta ändra människors
handlingssätt, där andra medel tröto, men
själf framstår han, som, i en för mutor fal tid,
oförvitlig medborgare i såväl det offentliga som
enskilda lifvet, där gudsfruktan och gammaldags
tro och heder voro hans utmärkande kännetecken.

Han var högrest, lindrigt halt genom blessyrer
från Düna och hans silfverhår gåfvo honom ock
de sista 20 åren utseende af en gammal patriark.
Med i bästa mening aristokratisk uppfattning,
älskade han vid högtidliga tillfällen uppträda
som en sannskyldig magnat, var stolt men ytterst
belefvad, äfven mot underordnade och yngre,
förde ett gästfritt hus och underhöll ett stort
antal gamla krigare från tolfte Carls tider. Utom
sina förut nämnda ämbeten utöfvade han tid efter
annan kanslärsämbetet vid åtskilliga akademier.

Gift 1: 1696 med Anna Beata Ehrenstéen,
dotter till k. rådet Edvard Ehrenstéen (se sid.
275) 2: 1705 med Inga Törnflycht, dotter af
kommerserådet Olof Törnflycht (se nedan). 3:
1711 med grefvinnan Margareta Gyllenstierna,
dotter af fältmarskalken Nils Gyllenstierna (se
sid. 431).


19. Horn, Adam, militär, riksråd. Född d.
25 nov. 1717; den föreg. son i
tredje giftet.

Redan vid 14
års ålder blef H. fänrik vid lifgardet,
deltog sedermera som
major vid Västgöta kavalleriregemente
i ryska kriget 1741–43
samt befordrades sistnämnda år
till generaladjutant af flygeln och
1747 till öfverste för Östgöta kavalleriregemente.
Vid 1751–52 års riksdag, då han var ledamot af
sekreta utskottet, började han ock göra sig bemärkt
i politiken. Fädernetraditionerna drogo
honom helt naturligt till Mössorna och i likhet
med flertalet af sitt parti samarbetade han med
hofvet för att komma Hattarna till lifs. Han
stod ock så högt i hofvets förtroende, att han
1755 sändes till Petersburg för utverkande af
ryska regeringens understöd för samma plan
men misslyckades.

Han deltog därefter i det
gagnlösa pommerska kriget, under hvars lopp
han 1757 befordrades till generalmajor och 1760

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 19:44:47 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/a0520.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free