Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Humerus, Bonde - Hummel, Arvid David - Hummelhjelm, Vilhelm Rudolf - Hummerhielm, Alexander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hummel, Arvid David, vitterhetsidkare. Född
d. 30 april 1778 i Göteborg,
hvarest fadern, Hans Hummel,
var landssekreterare.
I Uppsala, där H. 1792 inskrefs som
student, aflade han examen till
rättegångsverken och blef 1796
auditör vid Stedingkska regementet
och s. å. stadsnotarie i
Göteborg. Han ingick sedermera i
hofkanslärsexpeditionen
och blef protokollssekreterare, men
begaf sig 1807 till Ryssland, där han användes
till åtskilliga civila värf och 1821 var sekreterare
i censurkommittén i inrikesministeriet. Han
lär äfven erhållit titel af statsråd. H. lämnade
sedan 1831 eller 1832 Petersburg och bosatte
sig i Ekenäs i Finland, där han afled d. 20 okt.
1836. Korr. led. af ryska Vet.-akad.
Under sin vistelse i Sverige uppträdde H. som författare,
utgaf ett par komedier, en kritisk tidskrift
Götheborgs theater, 1800, och dikter, m. m.
Utrustad med ljust hufvud, mycken kvickhet
och vidsträckt beläsenhet i den moderna
litteraturen, var han af grundsats en motståndare
till det akademiska maneret i vår vitterhet, ehuru
han följde det fullt ut lika troget, som någon
annan, i sina egna arbeten.
Hummelhjelm, Vilhelm Rudolf, politiker. Född
den 9 febr. 1744. Föräldrar: landshöfdingen
Hans Hummelhjelm och Anna Elisabet von
Döbeln.
H., som 1770 blef sekreterare i utrikesexpeditionen
och afled ogift å Näs i Småland
d. 20 aug. 1794, har inskrifvit sitt namn å historiens
blad genom en märklig episod vid 1778–79
års riksdag.
Vid denna, den första efter
revolutionen, rådde mycken osäkerhet om de
konstitutionella formerna och, i sin ifver att
stryka ett streck öfver frihetstidens författning,
förklarade Gustaf III, att 1617 års riksdagsordning
åter skulle vara gällande. Då denna gaf
konungen rätt att vid skiljaktiga meningar emellan
stånden utvälja den, »som honom godt syntes»,
uppväcktes häraf stor farhåga bland frihetsvännerna,
att den verkliga lagstiftningsmakten
skulle stanna i konungens händer. För att afvända
en sådan sakernas utveckling inlämnade
H. d. 19 jan. 1779 å riddarhuset ett memorial,
hvari påpekades nödvändigheten af bestämda
föreskrifter angående beräkningen af riksståndens
röster. Memorialet väckte liflig oro å högsta
ort och enligt Fersen skall den i små förhållanden
lefvande Hummelhjelm blifvit erbjuden förmåner,
om han ville taga memorialet tillbaka,
hvilket dock af honom afslogs. Efter åtskillig
tvekan skyndade konungen att genom en öppen
förklaring lugna farhågorna för intrång i ständernas
lagstiftningsrätt och redan den 26 jan.
skedde riksdagens afslutning, hvilken anses ha
i ej oväsentlig mån påskyndats genom H:s memorial.
Att han genom detsamma vunnit
oppositionens synnerliga högaktning, visar sig bl.
a. däraf, att Johan von Engeström i sina anteckningar
från 1786 års riksdag starkt beklagar,
att H. af opasslighet hindrades att bevista densamma
förrän i dess senaste skede.
Hummerhielm, Alexander, krigare, partigängare.
Född d. 1 maj 1643
i Östergötland, där fadern Nils
Hummer, som tjänat sig upp till
ryttmästare vid Östgöta kavalleri,
var bosatt.
H:s äfventyrarbana
begynte med, att han såsom
furir vid Lifgardet slog ihjäl
en stallknekt hos riksstallmästaren
grefve Anders Torstensson, hvarför han
måste fly ur riket. Återkommen på konungens
lejdebref, utnämndes han 1675 till löjtnant vid
Bergsregementet och förlades följande året i
garnison i Landskrona. Då detta fäste under
det då pågående kriget uppgafs till danskarna,
fördes H. jämte de andra fångarna till ön Hven,
där allesamman skulle förgåtts af hunger, om
ej H., förklädd till dansk löjtnant, hade smugit
öfver till Helsingör och där lyckats tillnarra sig
några båtlaster med matvaror. Sedan han efter
flere äfventyr återkommit till Sverige, befordrades
han 1677 till ryttmästare vid öfverste
Rehnskölds regemente och användes under kriget
i Skåne till smärre ströftåg, eller, såsom det
kallades, skickades »på parti».
För de tjänster,
han härigenom tillskyndade hufvudhären,
erhöll han 1678 adelsbref och utnämndes 1679
till generaladjutant. Befordrad 1701 till öfverste
vid adelsfanan, skickades han med sitt regemente
till Polen, där han med vanlig oförvägenhet
fortsatte sitt partigängarlif och utmärkte sig
i flera träffningar mot Oginski. Under ett af
sina ströftåg råkade han i ett bakhåll och blef
tillfångatagen af polackarna. Fienderna triumferade
öfver att hafva den hatade guerillachefen
i sina händer, öfverhopade honom till en början
med hugg och slag, och spände honom i den
s. k. »polska bocken», d. v. s. hans händer
sammanbundos och armarna neddrogos öfver
knäna, hvarefter en käpp instacks mellan knäna
och armarna. I denna ömkliga belägenhet
kastades han i ett uthus, där han skulle omkommit,
om ej en jesuit, pater Berentz, förbarmat
sig öfver honom och uppehållit hans
lif. 1703 utväxlades han mot en sachsisk
öfverste och deltog i det öfriga polska fälttåget,
hvarunder han utnämndes till generalmajor 1704
och upphöjdes till friherre 1705.
Död i Stockholm d. 15 maj 1723.
Gift 1: med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
