- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
I:529

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Biography and Genealogy, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Håkansson, Julia - 1. Håkansson, Olof - 2. Håkansson, Anders af

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Ett dockhem» hösten 1886, var 1887–88
engagerad vid Svenska teatern i Helsingfors,
1888–91 hos A. Lindberg, gaf sedermera gästspel
i Helsingfors, Kristiania, Bergen, Göteborg,
m. fl. ställen och var 1895–98 engagerad hos
A. Ranft. 1898–99 hade fru H. och skådespelaren
T. Svennberg eget sällskap, hvarpå hon
åter spelade hos direktör Ranft i Stockholm för
att hösten 1902 på nytt med herr Svennberg begifva
sig till landsorten med eget sällskap. Bland
fru H:s roller märkas Rebecka i »Rosmersholm»,
Florizel i »Ett besök», titelrollen i Häxan,
Hjördis, fru Alving, Svanhild
i »Kärlekens
komedi», Svava i »En handske», Froufrou,
Emma Scarli
i »Stulen lycka», Hedda Gabler,
Anna Hjelm
i »Kung Midas», Magda i »Hemmet»,
titelrollen i »Sylvi», fru Vockerat i »Ensamma
människor», Paola i Tanquerays andra
hustru», Rita i »Lilla Eyolf», mrs Erlynne
i »Solfjädern», Suzanne i »Generaldirektören»,
grefvinnan Beate i »Lefve lifvet!» titelrollen
i »Iris», m. fl.

»Målet i fru H:s konst
är karaktär och intensitet mera än skönhet; är
styrka, kraft och trots, lefvande lif och skakande
sanning, en konst, som ej tyglas af skolan och ej
vet, hvad stil vill säga. Hon är med hela sin själ
inne i situationen, tror på den och lider under den.
Det har ofta blifvit sagdt, att hon ledes af förståndet
mera än känslan, och detta är träffande i så
måtto, som hon alltid söker i främsta rummet
klargöra för åskådaren hvem och hvad hon ser
– det obestämda, det töckniga, fantastiska,
mystiska än ej hennes område, hon vill ge påtaglig,
robust verklighet – men faktiskt är, att
i det afgörande ögonblicket känslan mer än
reflexionen leder henne och ibland rent af kan
bli henne öfvermäktig. Det än en gammal

skådespelarregel,
att man ej skall ge publiken mer
än hälften, af hvad man känner – eljest händer
det, att man mister själfbehärskningen och effekten
uteblir. Fru H. hör till de artister, som måste
gifva sig helt, för att spelet ej skall verka beräknadt
och kallt. Hon liksom andra ha spelat
på rutin en del roller, som gifvit föga utrymme
åt hennes temperament. Men i sina bästa uppgifter
han hon kunnat gifva illusion af lefvande
lif. Åt nutidskvinnans känslolif, åt nervositet
och lidelse har hon i dessa sina bästa stunder gifvit
uttryck med en skakande skärpa och med känslans
finhet, imponerande och personligt äkta.»

Gift med musikdirektören, kantorn i Jakobs församling
i Stockholm Hjalmar Håkansson.


1. Håkansson, Olof, riksdagsman. Född
1695 i Lösens by i Östra härad
af Bleking, där fadern Håkan
Ofredsson
var bonde.

H:s offentliga bana begynte med
1726 års riksdag, då han för
första gången af tvenne härad
kallades till riksdagsman. Vid
riksmötet 1731 hade han redan
förvärfvat det anseende bland sina ståndsbröder,
att alla deputationer, som från bönderna
afgingo till de andra stånden, anfördes af Olof H.
1734 valdes han till vice talman och förde mest
under hela riksdagen klubban under ordinarie
talmannen, den ålderstigne och sjuklige Lars
Anderssons frånvaro, samt var sedermera talman
i bondeståndet vid alla riksdagar från 1738 till
1769 (utom 1765–66), mestadels korad utan motkandidat.
Det stora anseende, hvarom detta
vittnar, framstår desto tydligare, när man erfar,
att han till den grad var i saknad af all
bildning, att han knappast kunde skrifva sitt
namn, utan uteslutande hade att lita på ett klart,
kallt och nyktert förstånd samt en ovanlig förmåga
att bedöma personer och situationer. Minst
af allt förenades härmed några upphöjda och
bestämda grundsatser, utan lät H. bestämma sig
af omständigheterna och allt för otydbart af hänsyn
till egen fördel.

Från 1738 års riksdag omförmäler
Malmström, att H. med klingande valuta
bearbetades af båda de stridande partierna »utan
att låta sitt handlingssätt däraf bestämmas». Men
denna säregna form af »opartiskhet» blef ej långvarig,
ty redan 1741 finner man honom i ifrig
färd med att i stora sekreta deputationen bearbeta
sina motsträfviga ståndsbröder till förmån
för Hattarnas krigsplaner och tillstyrka »aktivitet».
Som uppmuntran för detta hans nit insattes han
ock i den deputation, som på förhand uppsatte
de i all sin sangvinism sorglustiga fredsvillkoren.
Vid följande riksdag, 1742–43, då det visade
sig, på hur lösan sand de segerstolta beräkningarna
voro fotade, hade H. i sekreta utskottet,
där bönderna för den riksdagen tilltvungo sig
tillträde, ytterst svårt att förklara detta sitt beteende.
Han sökte först sätta protokollets riktighet
i fråga, men då detta ej lyckades, sökte
han på ett för honom karaktäristiskt sätt reda
sig ur klämman. Han skyllde på sin okunnighet
och att han med »aktivitet» menat – aktsamhet.
Vid samma riksdag hade han för öfrigt
händerna fullt upptagna med att afstyra ståndets
ifver för den danske kronprinsens val, men lyckades
genom slug manövrering drilla igenom Adolf
Fredriks val.

Vid följande riksdag 1746–47
var H. på goda grunder misstänkt för förbindelser
med den i kooperation med Mössorna arbetande
ryske ministern von Korff och var inom
ståndet utsatt för en bitter opposition, som, ehuru
utan framgång, yrkade, att H. skulle jämte sekreteraren
ställas inför en ständernas kommission.
Från och med 1751–52 års riksdag var H. åter
fast knuten till Hattarnas läger, hvilka han gjorde
ovärderliga tjänster, och när partiet vid 1765–66
års riksdag förlorade majoriteten, blef H. ej
allenast icke omvald till talman utan ock för
misshagliga yttranden ur ståndet utesluten. Af
sin hemort ånyo utsedd till folkrepresentant,
infann han sig vid 1769 års riksdag och intog
sin gamla plats på talmansstolen, men afled under
riksdagens lopp i Stockholm d. 18 nov. 1769.

H. var två gånger gift; 1: med Botild Persdotter,
och 2: 1746 med Brigitta Katarina Timell.


2. Håkansson, Anders af, ämbetsman,
politiker. Född i Lösens
by i Bleking d. 23 okt. 1749;
den föregåendes son.

Fadern, som under sin långa riksdagsmannaverksamhet
ofta erfarit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:05:54 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/a0529.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free