Strömholm d. 13 dec. 1621, åttiofem år gammal. Hon ligger begrafven i Uppsala domkyrka. 3. Katarina (Karin Månsdotter), Erik XIV:s drottning. Född enligt konungens uppgift d. 6 okt. eller 6 nov. 1550 och dotter af en korpral vid namn Måns från Medelpad, som tjänade i konungens lifvakt. Om konungens första sammanträffande med Katarina berättas, att han en dag -- såsom det vill synas, i början af 1560-talet -- gick öfver Stortorget i Stockholm och hänryckt öfver hennes skönhet stannade framför en ung flicka, som satt där och sålde nötter. Flickan var ingen annan än Katarina, då blott tretton år gammal. Erik lät genast upptaga henne på slottet, beredde henne undervisning och en plats såsom kammarjungfru hos sin med Katarina ungefär jämnåriga halfsyster Elisabet, hvarjämte åt henne anförtroddes tillsynen af konungens oäkta dotter Virginia. Efter hand utvecklade sig mellan konungen och flickan ur hopen en kärlek, som af inga skiften rubbades och i sig innebar den enda verkliga lycka, som blomstrade för den olycklige monarken. I samma mån, hans kärlek tillväxte, öfvergaf han sina gamla förbindelser; frierierna till främmande furstinnor drefvos allt mera lamt, ock när Katarina, som redan 1566 nedkommit med en dotter, Sigrid, två år därefter födde en son, Gustaf, beslöt Erik inom sig att upphöja henne till drottning. Det välde, hennes högsinthet och ädla hjärta utöfvade på den lidelsefulle konungen, föreföll mängden så obegripligt, att folket talade om henne som en trollpacka och trodde, att hon tjusat konungen med en trolldryck. Ryktet härom kom äfven till Katarinas öron, men hon fortfor, som förut, att vara hans goda ängel. »När och hvar hon kunde, manade hon Erik till det goda och till försonlighet och fridsamhet; men -- hans stjärnor förmådde öfver honom mera, än hans Karin, och Göran Persson visste ställa sitt tal bättre än hon.» Sedan konungen åt sig utverkat ständernas medgifvande att gifta sig med hvem han behagade, och äfven hans bröder härtill gifvit sitt samtycke, firades Eriks och Katarinas bröllop d. 4 juni 1568, hvarpå kröningen försiggick dagen därefter. Sedan Erik var afsatt och insatt i fängelse, delade hon med honom fångenskapen, så länge det tilläts, och mildrade hans sorgliga öde. Under denna tid födde hon ock sina båda yngsta söner, Arnold och Henrik. Men i juni 1573, sedan Erik flyttats till Västerås, blef hon för alltid tillika med barnen skild från sin make. År 1577, sedan Erik dött, fick hon af konung Johan Liuksiala kungsgård i Satakunda, där hon tillbragte den senaste delen af sin lefnad, vördad och ärad af alla samt högeligen älskad af de fattiga, för hvilka hon alltid var en hjälp och ett beskydd. Hon dog d. 13 sept. 1612 och fick sin hviloplats i Tottska grafkoret i Åbo domkyrka. 4. Katarina, k. Johan III:s drottning. Född d. 1 nov. 1526 och dotter af konung Sigismund I i Polen och Bona Sforza, hertiginna af Milano. Namnet Jagellonica, hvarunder hon vanligast omtalas i vår historia, betecknar hennes härkomst från litauiske storfursten Vladislav Jagello, som blef konung i Polen 1386, och hvars ätt innehade polska tronen till 1572, då Katarinas broder, konung Sigismund II August I afgick med döden. Då hertig Johan för sin broder, konung Erik, 1561 anmälde sitt tilltänkta frieri till den polska prinsessan, gaf konungen, oaktadt Johan var 11 år yngre än prinsessan, och såväl politiska som religiösa omständigheter kunde ha ingifvit honom betänkligheter däremot, icke blott sitt samtycke, utan lyckönskade honom till utsikten att en gång få bestiga Polens konungatron. Knappt var dock hertigen afseglad, förrän Erik ångrade sitt löfte och skickade bud efter honom, med befallning att återvända. Men Johan fortsatte sin färd och träffade sin brud i Vilna, där förmälningen firades d. 4 okt. 1562. Det själfrådiga sätt, hvarpå Johan härvid skickade sig, och än mer, de stora penningförsträckningar, han lämnade sin svåger konung Sigismund II, som vid samma tid kommit i krig med Sverige, väckte, såsom naturligt var, i hög grad Eriks missnöje. Då Johan med sin hertiginna återkommit till Finland, erhöll han Eriks befallning att infinna sig i Stockholm och stå till ansvar. I stället för att hörsamma kallelsen, tog hertigen ny trohetsed af finnarna, befäste Åbo och vidtog anstalter att försvara sig till det yttersta. På Eriks anklagelser dömdes han därför af ständerna på riksdagen i Stockholm 1563 till döden, och en här afgick till Finland, hvarest hertigen efter fåfäng väntan på en hjälpsändning från Polen, måste gifva sig fången. Katarina erbjöds välja, antingen att kvarstanna i Åbo och där njuta furstligt underhåll eller följa sin gemål i fängelse. Hon visade, i stället för svar, på sin vigselring med inskriften: »Nemo nisi mors» (ingen utom döden) och följde villigt med till Gripsholm, där hon i fyra år delade sin mans fångenskap, och därunder födde sonen Sigismund och en dotter, Isabella. Katarinas nit för den katolska läran och hennes inflytande på sin gemål i detta hänseende, är allmänt bekant och bildar en viktig episod i Johans historia. 1583 föll hon i en sjukdom, som, lika plågsam genom själskvalen, som de kroppsliga smärtorna, utsläckte hennes lif i Stockholm d. 15 nov. 1583. Den allmänna sorg, som utbredde sig vid underrättelsen om hennes bortgång, i synnerhet bland de fattiga, vittnar bäst af allt om hennes mänskliga värde. Sitt sista hvilorum erhöll hon 1584 i Uppsala domkyrka. 5. Katarina, prinsessa. Född i Stockholm d. 6 juni 1539; dotter af konung Gustaf I och hans andra gemål Margareta Leijonhufvud. Året före Gustafs död, 1559, anmälde sig grefve Edzard II af Ost-Friesland till hennes hand och erhöll konungens samtycke, hvarpå förmälningen firades på hösten i Stockholm. I sitt nya hem i Tyskland lefde furstinnan i ett halft århundrade Hon blef änka 1599 och afled d. 21 dec. 1610