Södermalm i Stockholm, 1897; Tångkörare vid halländska kusten 1898; På väg till spårvagnsstationen 1899; Fattigmans ko, Strandbete och Marsafton 1900, m. fl. K., som är en af deltagarna i Konstnärsförbundets utställningar, var äfven representerad med flera dukar, såsom I utmarken, Drifvande skyar och andra på dettas högt prisade och beundrade utställning i Köpenhamn 1903. En dansk konstkritiker yttrar på tal om hans landskap bl. a.: »Kreuger har i sina bästa taflor blåst nog lif in i landskapets konst, och det blott därför, att han uppnått det, hvarmed all konst egentligen först begynner, det koncentrerade, det fasta, det klara. Där han är bäst, äro hans färger så välsignadt fria från sentimentalitetens pest, att de göra den gamla jordytan ung igen.» K. har äfven varit verksam på den dekorativa konstens fält och dessutom med framgång uppträdt i karrikatyren. Gift 1886 med Berta Elisabet von Essen. Kristina, Carl IX:s andra gemål. Född d. 12 april 1573. Föräldrar: hertig Adolf af Holstein-Gottorp och landtgrefvinnan Kristina af Hessen, Filip den Ädelmodiges dotter, som vid nitton års ålder var nära att blifva Sveriges drottning genom sin trolofning med Erik XIV, hvilken trolofning dock 1564 bröts. Efter tvenne års änklingsstånd begynte hertig Carl tänka på nytt gifte. Hans val föll på prinsessan Kristina af Holstein, en kusin till hans första gemål, Maria af Pfalz. Frieriet blef vid holsteinska hofvet väl upptaget. I augusti 1592 kom furstinnan till Sverige och d. 22 i samma månad firades bröllopet i Nyköping, den dåvarande hertig Carls residensstad, med stor högtidlighet. Kristina var då på sitt tjugonde år och hade varit förlofvad med konung Sigismund, medan denne var kvar i Sverige. De hade, såsom den tiden brukades, växlat porträtt, och fästmannen hade skickat sin trolofvade dyrbara skänker, men sedan afbrutit frieriet. Hos Kristina uppväckte detta löftesbrott ett agg mot Sigismund, som anses icke hafva varit utan inflytande på förhållandet mellan hertigen och honom. Hon var ock af ett lynne, som kunde komma ihåg en oförrätt, hvadan mellan henne och den likasinnade hertigen icke sällan uppstodo ganska allvarsamma tvister. Till sitt yttre var hon storväxt och stark, med ett icke vackert, men välbildadt ansikte. K., som 1607 samtidigt med sin gemål kröntes i Uppsala domkyrka, hade med honom sönerna Gustaf Adolf och Carl Filip samt döttrarna Kristina, död i späd ålder, och Maria Elisabet, gift med sin kusin, hertig Johan af Östergötland. Efter Carl IX:s död d. 30 okt. 1611 och i synnerhet efter Gustaf Adolfs kärleksförhållande till Ebba Brahe, öfverflyttade hon hela sin ömhet på hertig Carl Filip, under hvars minderårighet hon såsom hans förmyndare innehade regentskapet i hans hertigdöme Södermanland, Närke och Värmland. Sedan Carl Filip aflidit 1622, förlorade hon lynne och krafter och drog sig nästan helt och hållet från världen. De sista åren tillbragte hon i tysthet på Nyköpings slott, tillsammans med sin syster, prinsessan Agnes, och Carl Filips dotter i hans hemliga äktenskap med Elisabet Ribbing, den lilla Elisabet Gyllenhjelm, hvars barnsliga lekar utgjorde farmoderns ålderdomsglädje. Hon afled på Gripsholm d. 8 dec. 1625 samt blef följande året begrafven mellan sin make och son i Strängnäs domkyrka. De rikedomar, hon genom sin långt drifna sparsamhet hopsamlat, tillföllo hennes son, Gustaf II Adolf. Kristina, drottning. Född i Stockholm d. 8 dec. 1626; dotter af konung Gustaf II Adolf och hans gemål Maria Eleonora af Brandenburg. Vid sex års ålder beröfvad sin far, skildes hon, enligt de föreskrifter, Gustaf Adolf gifvit vid sin afresa till Tyskland, efter hans död från sin svaga, underliga mor och anförtroddes åt sin faster, pfalzgrefvinnan Katarina, Johan Kasimirs gemål, för att uppfostras. Högsta ledningen af hennes undervisning hade konungen öfverlämnat åt Axel Oxenstierna och själf till hennes lärare utsett Johannes Matthiæ, en lärd man med särdeles milda tänkesätt och en ovanlig förmåga att undervisa, -- en förmåga, som i denna hans lärarebefattning har så mycket rikare frukt, som hans unga kungliga lärjunge ägde de yppersta förståndsgåfvor och i följd häraf gjorde förundransvärdt snabba framsteg. Vid tio års ålder kunde hon redan någorlunda felfritt skrifva svenska, tyska och latin och vid sexton skref och talade hon dessa språk och läste Thukydides och Polybios på grekiska. Tillika visade hon i råd och regering mycken skarpsinnighet och öfvade redan då genom sin personlighet stort inflytande på sin omgifning. Den 8 dec. 1644, då hon fyllde aderton år, öfvertog hon själf regeringen och lade genast de mest förvånande själsegenskaper i dagen. Utan att förtröttas, sysselsatte hon sig i oupphörlig kretsgång med de viktigaste ämnen. Ena stunden deltog hon i rådets öfverläggningar om rikets inre styrelse eller om härarnas och underhandlingarnas ledning, andra stunden gaf hon främmande sändebud företräde och förvånade dem med sina träffande svar. Dessemellan sysselsatte hon sig med vetenskapliga studier, ingick med lärda än i de djupaste undersökningar om filosofiska system, än om läsarter och upplagor af de klassiska författarne. På höjden af sitt rykte har hon af d. v. franska ministern Chanut i Stockholm blifvit tecknad sålunda: Längden var något under medelmåttan och syntes ännu mindre, emedan hon blott begagnade enkla sulor och ej, som den tidens fruntimmer, höga klackar under skorna. Växten var satt, ena axeln var något högre än den andra hvilket fel dock hade genom klädseln lätt kunnat döljas, om hon vårdat sig därom. Hår och ögonbryn voro ljusa, pannan likväl behaglig. Hvarje själens rörelse återspeglades genast i hennes anlete, hvarför också detta var så föränderligt, att högst få målare lyckades gifva en träffande bild däraf. Hennes umgängessätt var enkelt, otvunget och lifligt. Högst en halftimme satt