Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kraus, Joseph Martin - Kreuger - 1. Kreuger, Johan Henrik - 2. Kreuger, Nils Edvard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kreuger. Från Wismar härstammande släkt,
som inkom till Sverige i början af 1700-talet.
1. Kreuger, Johan Henrik, sjömilitär. Född i
Lovisa i Finland d. 30 mars 1782.
Föräldrar: tullförvaltaren Johan
Kreuger och Anna Sara Cederhvarf.
K:s befordringar gingo
långsamt till det mål, dit hans
förtjänster dock slutligen förde
honom. Vid tio års ålder inskrifven
till sergeant vid Sveaborgs
eskader af arméens flotta, utnämndes han 1801
efter genomgången officersexamen till fänrik och
tjänstgjorde i denna ställning någon tid både till
lands och sjös vid vapnet. Sedan han utnämnts
till underlöjtnant, erhöll han permission att föra
handelsfartyg på Medelhafvet och sysslade härmed
i sex år. Befordrad 1812 till kapten, innehade
han följande år befälet öfver sex kanonslupar,
som utgingo från Karlskrona och deltogo
i Stettins belägring. Kort därefter upprättade
han ett pontonjärkompani, med hvilket han åtföljde
svenska arméen till Holstein och Brabant
och tjänstgjorde samtidigt som adjutant vid den
kronprinsen åtföljande generaladjutantsexpeditionen
för flottorna. Befordrad 1814 till major,
fick han i uppdrag att såsom embarkeringschef
ombesörja öfverförandet af de svenska trupperna
från Tyskland till Sverige och Norge. Då han
sedermera, 1815–16, såsom befälhafvare å handelsfartyg
företog resor till Brasilien, lyckades
han utverka nedsättning därstädes i tullafgifterna
för svenska varor. När svenska konsuln i Tanger,
Gråberg af Hemsö, fallit i onåd hos sultanen
Mulay Soliman och blifvit utdrifven ur landet,
skickades K. 1822 till Marokko för att söka
bilägga tvistigheterna med denna sjöröfvarestat,
hos hvilken Sverige häftade för 1821 års tribut
med tjugu tusen piaster och därför hvarje ögonblick
hotades med ett fredsbrott. K:s beskickning
lyckades nära nog öfver förväntan. Hans
klokhet och diplomatiska skicklighet tillvunno
honom i så hög grad sultanens bevågenhet, att
K. före sin afresa fick emottaga ett bref, hvari
det bland annat heter: »De tjugu tusen piaster,
ni bort lämna för innevarande år, dem kvittera
vi och utstryka härmedelst ur räkenskaperna, för
ditt ansiktes skull och den möda, du gjort dig
att komma hit.» Solimans bevågenhet för K. gick
ännu längre, i det han skänkte honom den tributen
för nästföljande år motsvarande summan af tjugu
tusen piaster, hvilka K. dock icke behöll för
egen räkning utan öfverlämnade till konvojkommissariatet,
af hvilket han var ledamot.
K. blef 1824 kommendörkapten, 1825 ledamot i förvaltningen
af sjöärendena, 1841 chef för samma
ämbetsverk samt konteramiral, nio år därefter
vice amiral och slutligen 1857 amiral. Ledamot
af Krigsvetenskapsakademien, var han 1842–43
dess styresman. Död i Stockholm d. 24 jan.
1858.
I lediga stunder sysselsatte sig K.
med vetenskapliga forskningar och skriftställeri.
1848 försöktes med framgång några af honom
uppfunna undervattensminor. En annan af hans
uppfinningar, en vindmätare, erhöll prismedalj
vid världsutställningarna i London och Paris och
fanns 1859 uppsatt på elfva af Sveriges fyrar.
1833 utkom en af honom författad afhandling
Om ångmachiner och deras användande hufvudsakligen
till sjös, och året före hans död ett
arbete om Sveriges förhållande till Barbareskstaterna
i Afrika. Han har dessutom skrifvit
en mängd afhandlingar och uppsatser i nautiska
ämnen i Krigsvetenskapsakademiens Handlingar
och Tidskrift.
Gift 1817 med Eufrosyne
Tenger.
2. Kreuger, Nils Edvard, djur- och landskapsmålare.
Född i Kalmar d. 11
okt. 1858; den föreg. kusins
sonson. Föräldrar: handlanden
Johan August Kreuger och
Kristina Elisabet Lidman.
K., som aldrig varit elev vid
konstakademien, studerade först
i Sverige för Perséus, 1876–80,
och sedan i Paris, dit han begaf sig 1881,
för Laurens. För öfrigt utbildade han sig genom
själfstudier. I Paris kvarstannade han till 1887,
men gjorde om somrarna utflykter, mestadels till
Sverige, men 1882 till Grez och Concarneau och
1883 till Holland. 1887 slog han sig jämte
målarna K. Nordström och R. Bergh ned i Varberg
och vistades därstädes, med undantag af
hösten 1888-hösten 1889, då han för världsutställningen
uppehöll sig i Paris, till 1896, då
han flyttade till Stockholm. I Paris fanns 1888
och 1889 utställd hans tafla Gatumotiv från
Varberg, tillhörande franske bildhuggaren A.
Lenoir, samt på världsutställningen i Paris sistnämnda
år Efter dagsverket, tillhörande J. Janzon
i Paris. Hans var då, såsom nämnts, öfverflyttad
till Sverige och hade där slagit mäktigt an
såsom »den nordiska höstkvällens och vinterskymningens
målare». Och att han väl förtjänade
detta namn, därom vittnade bl. a. åtskilliga stämningsfulla
dukar med motiv från Varberg i skymning
eller månskensbelysning, såsom Månsken
1891; Skymning 1892; Junikväll s. å., sistnämnda
tafla befintlig på konstnärsförbundets utställning
i Köpenhamn och Göteborg, såld till
Amerika; Varbergs kyrka i månsken, m. fl.
Redan 1883 hade emellertid K. debuterat med
en stor, präktig studie: På väg till stenbrottet,
i hvilken den duktige djurmålaren framträder,
originell, med en säregen förmåga att, såsom
någon anmärkt, »individualisera» sina djur. 1884
följde Vårplöjning, befintligt i Fürstenbergska
galleriet, och 1885 Slättlandskap och Kor i
vatten, båda från Öland, m. fl. Bland K:s senare
arbeten kunna nämnas små pannåer med
djurbilder 1893–94, af hvilka åtskilliga tillhöra
prins Eugen; triptyken Vår i Halland 1895
(Nationalmuseum); Ekar, Sommarafton och
Hvilande hästar 1896; Vinterkväll, motiv från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
