Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lannerstierna, Johan Magnus - Lantingshausen, von - 1. Lantingshausen, Jakob Albrekt von - 2. Lantingshausen, Albrekt von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pageaden, i hvilket han skildrat de k. pagernas
lif och pojkstreck. Arbetet skulle tryckas 1777,
men Gustaf III, som händelsevis fått se korrekturet,
förbjöd dess offentliggörande och det enda
exemplar, som räddades, tillhör nu Uppsala universitets
bibliotek. Samtidigt skref L. en liten
komedi på vers, Hvilan, jämväl behandlande förhållandena
under pagetiden och af personlig art,
hvilken trycktes först 1876 i kalendern »Nornan».
Hans öfriga vittra arbeten utgöras af
mindre poem och poetiska tal i ordenssällskapet
Par Bricole, samt några dramatiska stycken:
Äfventyraren, eller resan till månans ö, komedi;
Adolf och Lotta, dram, samt Magistern,
divertissement, af hvilka endast den första pjesen
är tryckt. Han har dessutom öfversatt och
bearbetat flere stycken för scenen, såsom »Landtflickan
på hofvet», »Caravanen», »Qvinnorna
och förtroendet» m. fl., af hvilka de två sistnämnda
äro intagna i hans 1861 af Hanselli
och Eichhorn utgifna Vitterhetsarbeten.
Gift 1780 med den vackra Beata Maria Aronsson,
hvilkens skilsmässa från en henne ovärdig make
L. lyckades genomdrifva, men hvars giftermål
med L. skall ha skett emot konungens vilja och
föranledt hans afsked.
Lantingshausen, von. Ätten härstammar från
rådsförvanten i Reval Henrik Lanting, hvilken
jämte sina två söner gjorde svenska kronan försträckningar,
hvarför sönerna Simon och Albrekt,
1651 adlades. Albrekt L:s sonson, Jakob Albrekt
(se nedan) tog introduktion å svenska riddarhuset
1743 och blef 1760 friherre. Ätten
utgick på svärdssidan 1856, på kvinnolinjen 1859.
Dess fideikommissegendomar jämte namnet öfvergingo
då till den med densamma å kvinnolinjen
besläktade frih. ätten von Höpken, hvars hufvudman
ock kallar sig v. Lantingshausen v. Höpken.
1. Lantingshausen, Jakob Albrekt von, krigare,
politiker, öfverståthållare.
Född i Reval d. 4 nov. 1699. Föräldrar:
generaladjutanten Gotthard
Henrik Lantingshausen och
Jakobina Stael von Holstein.
L. ingick 1717 som volontär vid
lifgardet. Följande året befordrad
till kornett och löjtnant vid
Hallands infanteri, bevistade han fälttåget mot
Norge 1718–19 och utmärkte sig särdeles i
träffningen vid Ljung, där han med endast sjuttio
man tillbakadref de vida öfverlägsna danskarna.
Då hans regemente 1722 indrogs, erhöll han
kaptens afsked och begaf sig till sin morbroder,
öfverste Stael von Holstein, där han i tvänne
år, studerade krigsvetenskapen, hvarpå han 1724
ingick i fransk tjänst, hvilken på grund af tidens
fredliga förhållanden inskränkte sig till fredlig
garnisonstjänstgöring. Användande all sin lediga
tid till förkofran af sina insikter i skilda grenar
af mänskligt vetande, gjorde han sig snart
känd som en kunnig och duglig officer och
kallades 1736 att som guvernör leda den unge
hertig Kristians af Zweibrücken och dennes
yngre broders uppfostran, hvarefter han under
de följande åren med de unga prinsarne besökte
åtskilliga holländska och tyska universitet. Han
greps därvid af tanken att bana prinsen vägen till
tronföljden i Sverige, hvilken plan dock på grund
af förhållandena ej kunde förverkligas vid 1742–43
års riksdag, oaktadt L, hvilken efter slutadt
guvernörsvärf återvändt till franska hären och
med denna stridt i österrikiska successionskriget,
enkom begifvit sig hem för att bearbeta stämningen.
Han återvände därpå till krigsskådeplatsen,
deltog med utmärkelse i de följande årens
fälttåg och erhöll 1745 värdigheten af brigadier
i franska hären.
1746 återvände han till
Sverige och deltog i 1746–47 års riksdag, där
han genast gjorde sig bemärkt inom Hattarnes
läger och insattes i en af ständernas deputationer.
Under den från Ryssland hotande faran af ett
fredsbrott, afsändes L., som 1747 utnämnts till
generalmajor, till Finland för ordnande af dess
försvar. Två år senare förordnades han till chef
för ett värfvadt regemente i Göteborg och förvaltade
dessutom en tid landshöfdingeämbetet i länet.
I riksdagsarbetet började han ock taga
en allt mera framskjuten del. Vid 1751–52
års riksdag var han en af Hattpartiets kandidater
till landtmarskalksvärdigheten, insattes i
sekreta utskottet och gjorde sig så gällande, att
franska ambassadören tillskref riksdagens förlopp
efter hans önskningar förnämligast L:s och
Ulrik Scheffers kloka ledning. Hans kraftiga
motstånd mot hofvets planer å ökad konungamakt
gjorde honom ock därstädes så illa anskrifven,
att, oaktadt L. under 1755–56 års riksdag, då
han ånyo var medlem af sekreta utskottet, var
uppförd å ej mindre än fyra riksrådsförslag,
han städse blef af konungen förbigången. I det
af Hattarne 1757 inledda pommerska kriget var L.
en af de få, som någorlunda visade sig ställningen
vuxen. Det var sålunda först och främst hans
förtjänst, att hären blef någorlunda krigsduglig
och när L., som 1757 utnämnts till generallöjtnant,
slutligen i nov. 1758 mottog platsen som
öfverbefälhafvare, lyckades han i någon mån
uppehålla de svenska vapnens ära, om också den
tryckta ekonomiska ställningen och rådvillheten
å högsta ort hindrade honom att fullt utnyttja
de fördelar, situationen stundom hade att bjuda.
Misslynt häröfver, lämnade han sin post 1761
för att inträda som öfverståthållare i Stockholm,
hvartill han kallats redan 1759. På denna plats
ådagalade han en drift, rättvisa och omtänksamhet,
som förvärfvade honom allmän högaktning
och minnet af att ha varit en af hufvudstadens
yppersta styresmän. Särskildt inlade han stor
förtjänst om polisväsendets förbättring.
Han gick så upp i denna sin befattning, att han mer
och mer drogs från politiken, men tog dock
verksam del i framtvingandet af riksdagen i
Norrköping 1769, där han ånyo tillhörde sekreta
utskottet. De förhoppningar, han och många
andra hyst om bot för statsskickets värsta olägenheter,
gäckades emellertid och nedstämd drog
sig L. tillbaka till Stockholm, där han afled d.
6 dec. 1769.
L. erhöll 1760 friherrlig värdighet
och blef 1764 serafimerriddare.
Gift 1748
med grefvinnan Anna Sofia von Fersen, syster
till riksrådet och fältmarskalken F. A. von Fersen.
2. Lantingshausen, Albrekt von, militär,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
