- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
II:112

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Löwenhielm, Carl Gustaf - 2. Löwenhielm, Gustaf Carl Fredrik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

på partiets förtroende, i det att han insattes
i sekreta utskottets krigslystna mindre sekreta
deputation och i det förstärkta »sekretissimum», som
behandlade frågan om krigsförklaring mot Ryssland. Han
blef ock en af de tio, som, sedan sådan var besluten,
fingo i uppdrag att på förhand diktera de i sin
sangvinism sorglustiga fredsvillkoren. Han blef ock
rikligen belönad för sitt nit. 1741 tillskapades
för hans räkning en revisionssekreteraresyssla,
hvarjämte han insattes i lagkommissionen 1741-49 och
i bankostyrelsen 1745–51. Ehuru han vid 1746–47 års
riksdag, då han var ledamot af sekreta utskottet,
lämnade sin medverkan till flera af de åtgärder,
genom hvilka Hattarne befästade sitt välde, började
han dock nu vid flera tillfällen ådagalägga en
beaktansvärd själfständighet och yrkade vid
förföljelsen mot Sam. Åkerhielm, d. ä. mera hofsamma
åtgärder. Han blef nu 1747 justitiekanslär
och friherre, erhöll s. å. främsta platsen vid
det nyinrättade järnkontoret, utnämndes 1750 till
president i Svea hofrätt och 1751 till riksråd. På
denna post började han snart att allt oftare skilja
sig från sitt parti genom yrkande på iakttagande af
de laga former, som Hattarne voro alltför benägna
att sätta åsido i förföljelsen mot politiska
motståndare. Däremot omfattade han med ifver deras
politiska åsikter å näringslagstiftningens område och
utarbetade 1756 års stränga öfverflödsförordning. För
krigsförklaringen mot Preussen gaf L., om ock
först efter mycken tvekan om lagligheten af rådets
uppträdande, sin röst i rådkammaren. Han nedlade
sedermera en berömvärd omsorg som ordförande i den
s. k. utredningskommissionen och belönades härför
af 1760–62 års ständer med en gåfva af 20,000 daler
s. m. Då han under de följande åren alltmera närmat
sig Mössorna och bl. a. 1764 röstat mot förnyande af
det franska förbundet, blef han vid Mössornas seger
1765 ej allenast bibehållen i rådet utan ock vald
till kanslipresident, i hvilken egenskap han sökte
åvägabringa ett försiktigt närmande till Englands och
Rysslands politik. Han afled redan d. 7 mars 1768.
Grefvevärdigheten hade han nått 1762 och förordnades
samtidigt till ordförande i lagkommissionen och till
Lunds universitets kanslär. 1746 led. af Vet.-akad.

Tyvärr var L. icke fri från beskyllningar att vara
känslig för utländskt guld, men ansågs eljes som
en utmärkt ämbetsman och som en af de dugligaste
rådsherrar, Sverige någonsin ägt, samt därjämte som
en af landets yppersta talare och ganska lycklig
skriftställare. Af hans tryckta skrifter och
tal må nämnas: Bref till en vän rörande allmänna
författningarna emot öfverflödsvarors bruk
1767,
Tal om landtskötsel (vid presidii nedläggande i
Vet. akad. 1751), Tal om ungdomens upfostran i ett
välbeställdt regemente
1767 m. m.

Gift 1: 1730
med Anna Elisabet Kolthoff, 2: 1740 med Anna
Kristina Rudenschöld
och 3:
1754 med Juliana Constantia Simzon.


2. Löwenhielm, Gustaf Carl Fredrik, krigare,
diplomat. Född d. 6 okt. 1771; den föregåendes sonson och son af
hofkanslären grefve Fredrik Adolf Löwenhielm och
grefvinnan Kristina Augusta von Fersen, en af de
tre af Kellgren besjungna gracerna.

Vid åtta års
ålder inskrefs L. som kornett vid lifgardet till
häst, eller, såsom det då hette, Lätta dragonerna
och skickades två år därefter till universitetet i
Strassburg, där han kvarstannade till 1787, då han vid
sin hemkomst utnämndes till löjtnant och presenterades
vid hofvet. Under de följande åren avancerade han 1790
till ryttmästare och några år senare till major. Han
tillvann sig genom uppsatser m. m. stort anseende som
skicklig militär, var 1805–09 kavalleriinspektör samt
1805–06 öfverste och generaladjutant i Pommern och
Lauenburg. Under 1808 års krig förordnad till chef för
finska härens stab, kommenderade han arrièregardet
under reträtten från Tavastehus till Österbotten,
men råkade vid Pyhäjoki i rysk fångenskap, hvari han
kvarhölls till i maj månad 1809. Efter hemkomsten
till Sverige befordrad till sekundchef för Lifgardet
till häst, kommenderade han tredje infanteribrigaden i
träffningarna vid Sävar, Djekneboda och Ratan. Hans
nästa militära befordran var till generalmajor,
hvartill han utnämndes 1813.

Jämte sin broder hade
L. vid tronföljarevalet i Örebro 1810 arbetat för
de danska föreningsplanerna, befarande att Sverige
under en f. d. fransk marskalk skulle bli ett franskt
lydrike. Men bröderna L. voro bland de första, som af
den nyanlände tronföljaren erhöllo kunskap om planer
i helt andra syften. L. användes nu i åtskilliga
militära beskickningar till Petersburg och deltog
som generaladjutant hos kronprinsen Carl Johan i de
blodiga bataljerna vid Grossbeeren, Dennewitz och
Leipzig. 1816 utnämndes han till general för första
kavalleribrigaden, blef s. å. öfverstekammarjunkare
hos konungen samt svenskt sändebud vid österrikiska
hofvet, hvilken post han 1818 utbytte mot
ministerplatsen i Paris. »Genom uppfostran, lynne,
snillrikhet, kunskaper och de mest intagande gåfvor
danad för denna beskickning mer än någon annan» –
för att nyttja Beskows ord i minnesteckningen öfver
L. – »beklädde han denna sändebudsplats i nära fyrtio
år, alltid med utmärkelse och heder för sig själf
och för sitt fädernesland». Hans ministertid i Paris
utmärktes därjämte af en aldrig tröttande välvilja mot
de landsmän, konstnärer, vetenskapsmän, näringsidkare,
militärer och resande, hvilka under samma tid besökte
den franska hufvudstaden, liksom af ett aldrig
minskadt nit för allt, som kunde vara af intresse
för Sverige i konst och vetenskap. Af Carl Johan
behandlades L. alltid som en tillgifven vän, på samma
gång konungen lade den största vikt på hans militära
och diplomatiska talanger. Han är ock att anse såsom
den sista diplomat, som spelat någon mer betydande
roll under Carl Johans regering och erhöll också af
konungens hand alla de utmärkelser och nådetecken,
som en svensk man kan erhålla.

Återkallad från sin
ministerpost af Oscar I, hann han knappast hemkomma
till fäderneslandet, förrän han träffades af döden
d. 29 juli 1856. Under vistelsen i Paris

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:34:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/b0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free