- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
II:182

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nilsson, Sven - Nilsson, Sven

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vetenskaplig skriftställareverksamhet. Anseende såsom
själfständig forskare hade han först vunnit genom
sitt grundliga arbete Ornithologia suecica, tryckt
i Köpenhamn, I 1819 och II 1821. Därpå följde de två
första delarna af Skandinavisk fauna, d. I Däggdjuren,
1820; d. II Fåglarna, utgörande en bearbetning af
Ornithologia suecica, 1824–28. Dessutom hade han i
det 1822 utkomna arbetet Historia molluscorum Sveciæ
terrestrium et fluviatilium
framlagt resultaten af
sina studier af lands- och sötvattensmolluskerna. Hans
undersökningar af petrifikaten i de skånska
sandstens-, stenkols- och kritlagren gåfvo upphof
till hans Petrificata svecana formationis cretaceæ
1827.

1838 lät han viga sig till präst och erhöll
s. å. fullmakt att vara kyrkoherde i Nöbbelöf och
Skifvarps pastorat såsom personligt prebende, afgick
från professionen såsom emeritus 1856 blef filosofie
jubeldoktor 1862 samt medicine hedersdoktor vid Lunds
jubelfest 1868. Ledamot af Vetenskapsakademien hade
han blifvit redan 1821 och var slutligen vid sin död,
som inträffade i Lund d. 30 nov. 1883, ledamot eller
hedersledamot af mer än trettio in- och utländska
lärdomssamfund. Af Vetenskapsakademien hugnades han
1836 och 1856 med dess stora Linnéanska guldmedalj,
och af Svenska akademien fick han 1862 mottaga
Carl XIV Johans pris för literära förtjänster.

»Hvar och en, som något skall framtränga på
naturforskningens bana,» – säger prof. Fries i en
biografi öfver N. – »måste ovillkorligen ägna sig
däråt, medan sinnet är öppet för naturens intryck,
för den rena kärlek, som älskar utan att fråga
hvarför? Det var under denna ålder, N. grundlade
den skärpta iakttagelseförmåga, hvilken ur denna
konkreta världen framtvingar den abstrakta sanningen;
ur nämnda skola utgick han för att grundlägga en
ny æra för zoologiens studium i Sverige, liksom
sedermera ur barndomens dunkla sagovärld småningom
Skandinaviens urinnevånare för honom klarnade».

Med oförtröttad flit fortsatte N. såsom professor
sina forskningar och sitt författarskap. Såsom en ny
frukt däraf är att nämna det betydelsefulla arbetet
Illuminerade figurer till Skandinaviens fauna, I
1832; II 1840, upptagande tillsammans 200 planscher,
af V. och M. von Wright samt M. Körner. Följde så
3:dje delen af Skandinavisk fauna, Amfibierna, 1842,
och till sist 4:de delen, Fiskarne, 1852–55. Härmed
afslutades »Nilssons fauna», ett nationalverk, som,
ehuru till innehållet strängt vetenskapligt, är af
ett så underhållande framställningssätt, att det af
allmänheten omfattats med lifligare intresse än något
annat vetenskapligt verk. Genom sina forskningar inom
den förgångna djurvärld, som gömmer sig i våra yngre
jordbildningar, hade N, kommit ett godt stycke in på
geologien, och därifrån var steget endast helt kort
till fornforskningen. Samtidigt med statsrådet
Thomsen i Köpenhamn hade han under sina studier
kommit till insikt om, att den förhistoriska tiden i
Norden måste indelas i tre stora tidsåldrar, en sten-,
en brons- och en järnålder, representerande
skilda och hvarandra efterföljande
bildningsperioder i det mänskliga
utvecklingsarbetet. I inledningen till andra
upplagan af sin fågelfauna, 1834, framställde han
först sina åsikter om den arkeologiska etnografin,
men utvecklade den kort därefter fullständigt i sitt
ryktbara arbete Skandinaviska Nordens urinvånare,
4 häft. 1838–43. Detta stora verk, som utkommit i
nya upplagor, och öfversatts på tyska, engelska och
franska, gjorde hans namn kändt både i den gamla
och nya världen såsom en af grundläggarne till den
moderna jämförande fornkunskapen.

Efter N. har ett
fossilt växtsläkte Nilssonia blifvit uppkalladt,
liksom åtskilliga djur- och växtarter efter honom
ha erhållit sina namn.

Gift 1824 med Elisabet Cecilia Berg.


Nilsson, Sven (i Österslöf), riksdagsman. Född
i Kiaby socken i Villands härad
af Kristianstads län d. 15 nov. 1813.

N., som af naturen var väl utrustad på hufvudets
vägnar, intager ett märkligt rum bland vårt lands
»selfmade» män. I yngre år sysselsatte han sig med
skomakeriarbete, liksom hans fader. Emellertid
finnes han vid trettio års ålder vara gårdsbrukare
i Ifvetofta socken, där fadern inköpte ett
hemman. Slutligen från 1861 intill sin död bebodde och
skötte han ett af honom själf inköpt hemman. Uppfylld
af kunskapsbegär, använde han redan som ung skomakare
hvarje ledig stund till läsning af de böcker,
han kunde komma öfver. I all synnerhet tilltalade
honom studiet af lagboken. Han hade emellertid redan
uppnått 34 års ålder, innan han fick lära sig skrifva
och räkna. Hans förvärfvade lagkunskap satte honom
därefter i stånd att uppträda såsom sakförare, i
hvilken egenskap han ock mycket anlitades af ortens
allmoge. Tillika blef han i vidsträckt mån använd i
kommunala värf och valdes 1862 till riksdagsman för
Villands härad i bondeståndet, som han äfven tillhörde
sista ståndsriksdagen. I den nya representationen
tillhörde han sedan Andra kammaren från dess första
riksdag 1867 ända till sin död. N., som på sina
fem fingrar kände till vårt indelningsverk och noga
begrundat dess försvarsvärde och dess betydelse ur
beskattningssynpunkt, var den förste, som inom den nya
representationen väckte fråga om försvarsväsendets
ordnande på nya grunder. Den omfattande sakkunskap,
han därvid ådagalade, väckte icke ringa uppseende,
så mycket mer som han ägde stor förmåga att enkelt
och klart framställa sakförhållandena och gifva skäl
för sina påståenden. Icke alldeles oförtjänt var
den benämning, »den lille generalen i Österslöf»,
man tilldelade honom. Också fann man honom
vara själfskrifven till en plats i de särskilda
utskott, som 1869, 1871 och 1875 tillsattes för
försvarsfrågans behandling. Äfven tillhörde N. 1868
års särskilda utskott för behandling af frågan om
besparingar i den civila förvaltningen. Ledamot af
konstitutionsutskottet 1870, tillhörde han samma
utskott 1872–76 och utsågs till statsrevisor 1870 och
1871. N. tillhörde landtmannapartiet men följde icke
i alla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:34:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/b0182.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free