Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ofeegh, Johannes Nicolai - Ohlin, Axel - d'Ohsson, se D'Ohsson - Olai, Martinus - Olai, Nicolaus, se Bothniensis - Olbers, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Uppsala intyget om Sturarnas oskuld. Han
undertecknade äfven kyrkomötesbeslutet därstädes
1572. Under Erik XIV:s danska krig hade
brist på vin uppstått i sådan grad, att altarets
sakrament på många ställen i landet icke kunde
utdelas. Vid ett sammanträde inför konungen mellan
ärkebiskopen samt biskoparna i Västerås och
Strengnäs uttalade O. såsom sin mening, att
man i nödfall kunde vid nattvarden begagna
vatten eller mjöd i stället för vin eller åtminstone
utspäda det sistnämnda med vatten. Härom
aflät han ock s. å. en skrifvelse till prästerna i
sitt stift, hvilken skrifvelse framkallade ett skarpt
motstånd af ärkebiskopen samt flera biskopar
och präster och ådrog sin upphofsman spenamnet
»Liquorista». Han lefde sedermera i stillhet
och skötte sitt ämbete till sin död, som inträffade
i Västerås d. 2 jan. 1574. Han var
gift, men hans hustrus namn är obekant.
Ohlin, Axel, polarfarare. Född på Visingsö
d. 31 juli 1867. Föräldrar: jägmästaren
Per Ohlin och Hedda
Hjertstedt.
Student i Lund
1886, blef O. fil. kand. 1890 och
fil. doktor 1896 samt kallades
s. å. till docent i zoologi därstädes.
Redan två år, innan han
i denna form vann erkännande
för framstående kunskaper, hade han fäst den
bildade världens uppmärksamhet på sig genom
den personliga insats, han då gjorde i polarforskningens
historia. Då nämligen underrättelse
om förloppet af den Björling-Kallsteniusska expeditionen
till Smiths sund allt för länge uteblifvit,
och i följd däraf anstalter vidtogos för
utsändande af en efterforsknings- och undsättningsexpedition,
åtog sig O. på därom till
honom framställd anhållan att jämte jägmästaren
E. Nilsson blifva ledare af densamma.
Expeditionen begaf sig 1894 öfver New Foundland
till Ellesmere-land, men lyckades ej påträffa
de unga forskningsresande, hvilka företagit
sin äfventyrliga färd under alltför litet betryggande
omständigheter. Också ställde undsättningsexpeditionens
efterforskningar utom allt
tvifvel, att deras fartyg förolyckats i närheten af
Carey-öarna. Denna O:s första arktiska färd gaf
sålunda, hvad dess hufvudsyfte angår, visserligen
ett negativt resultat, men i vetenskapligt afseende
en ganska rik behållning. Detta bidrog
att uppmuntra O. till nya företag i polarforskningens
tjänst. Tillfälle därtill erbjöd sig
ock snart för honom, i det han fick åtfölja Otto
Nordenskjölds 1895–97 utförda expedition till
Magellansländerna. Äfvenså var han en af deltagarna
i professor Nathorsts expedition till
Spetsbergen och Kung Karls land 1898. Det
var såsom zoolog, han på dessa färder var verksam.
Hufvudsakligen ledde han med omsorg
och insikt de hafszoologiska undersökningarna
och gjorde därvid värderika samlingar. Äfven
i Otto Nordenskjölds sydpolsexpedition deltog
O. men måste 1902 återvända till hemlandet på
grund af sjuklighet, hvadan han ej fick vara
med om denna expeditions besvärliga öfvervintringar
och därmed förknippade öden. Utom en
väl skrifven, ur geografisk och zoologisk synpunkt
värdefull, skildring af den Björlingska efterforskningsfärden
På forskningsfärd efter Björling
och Kallstenius 1895 har O. författat
några vetenskapliga afhandlingar. Efter en längre
tids tilltagande sjuklighet bortrycktes den unge
vetenskapsmannen af döden å Säfsjö sanatorium
d. 12 juli 1903.
d’Ohsson, se D’Ohsson.
Olai, Martinus, biskop. Martinus Olai har ansetts
härstamma från den gamla adliga Buresläkten
och tros ha varit född i Gäfle, i alla händelser i
Gästrikland, enär han bar binamnet Gestricius.
Han var son af rådmannen i nyssnämnda stad
Olaus Martini och Katarina Grubbe.
Sin lärda uppfostran erhöll han i Tyskland och promoverades
1550 i Wittenberg till magister. Försedd
med Melanchtons rekommendationer, utnämndes
han vid sin återkomst till Sverige 1557 till skolrektor
i Uppsala, antogs därefter till konung Eriks
hofpredikant och befordrades 1562 till superintendent
öfver Norrland och prost i Gäfle. 1569
undfick han fullmakt såsom biskop i Linköping,
tillträdde ämbetet 1571, men invigdes ej till detsamma
förrän 1575, då han, ärkebiskopen Laurentius
Petri Gothus och den nyutnämnde biskopen
i Västerås Erasmus Nicolai på en gång
installerades med stor prakt och alla påfviska
ceremonier. När konung Johan på riksdagen i
Stockholm 1577 ville införa sin nya kyrkoordning,
den s. k. Röda boken, underskref Martinus
tillika med det öfriga prästerskapet beslutet om
dess antagande, men ändrade snart åsikter och
uppträdde med mycken häftighet mot konungens
mässordning. Johan, högligen förtörnad, inställde
sig 1580 tillika med jesuiten Antonio Possevino
i Linköping och befallde biskopen, sedan han
förgäfves sökt göra honom gynnsamt stämd mot
den nya gudstjänstordningen, att ikläda sig full
biskoplig ornat och därefter, medelst densammas
nedläggande på altaret i domkyrkan, offentligen
afsäga sig biskopsämbetet. Biskopen underkastade
sig ock i närvaro af konungen och en stor
människomassa denna ceremoni. Hans skriftliga
förpliktelse af 1577 att vidhålla liturgien spikades
på skampålen, och själf förklarades han
fredlös öfver allt konungens rike. Martinus begaf
sig genast till hertig Carl i Södermanland,
som satte honom till kyrkoherde i Nyköping,
där han slutade sina dagar 1585.
Gift med Kristina, prästdotter från Forssa socken i Helsingland.
Sonen Olaus uppfostrades på hertigens
bekostnad och blef slutligen ärkebiskop (se Olaus
Martini).
Olai, Nicolaus, se Bothniensis.
Olbers, Carl, universitetslärare, teologisk författare.
Född i Romeleds församling
af Göteborgs stift d. 18
nov. 1819. Föräldrar: assessorn
Vincent Olbers och Helena
Larsson.
Student i Lund
1840, ägnade O. sig samtidigt
åt filosofiska och teologiska studier
och antog prästerlig ordination
1844. Efter halftannat års prästerlig tjänstgöring
i sitt födelsestift, återvände han 1846 till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
