- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
II:250

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Oxenstierna, Bengt Gabrielsson - 9. Oxenstierna, Gustaf Gabrielsson - 10. Oxenstierna, Johan Gabriel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utnämndes då i stället till generalguvernör i
Livland, där han kvarstannade till 1666, då han
öfvertog presidentskapet i Wismarska tribunalet.
Han hade nämligen 1665 för tredje gången
blifvit kallad till denna befattning, och att han
nu gick in på att bekläda densamma, kom sig
däraf, att han samtidigt blifvit utnämnd till
Sveriges legat i Tyskland och därigenom fick
ett rikt fält för utveckling af sin diplomatiska
skicklighet. Efter att en kort tid hafva hållit
sig borta från det ofvannämnda tribunalet, blef
han, sedan han 1671 befordrats till kansliråd,
för fjärde gången utnämnd till dess president,
och äfven nu förenades posten med legatvärdigheten.
1674 sändes han till det kejserliga hofvet
i Wien för att söka hindra en ytterligare utbredning
af det då pågående kriget mellan Sveriges
bundsförvant Frankrike å ena samt Holland och
dess allierade å andra sidan. Han verkade här
i riktning af Sveriges närmande till Österrike
och Holland, och hans utnämning till en af
Sveriges ambassadörer på fredskongressen i Nijmwegen,
afslutad 1678, ansågs innebära ett bevis på
svenska regeringens godkännande af denna hans
politik. Också öfvergick Sverige efter fredsslutet
fullständigt till Frankrikes motparti. Återkommen
till fosterlandet 1679, fick han 1680 efter
Gyllenstiernas död såsom kanslipresident sig anförtrodd
hela ledningen af utrikesärendena, med
den enda föreskriften att därunder hafva fredens
upprätthållande till mål. Denna föreskrift efterföljde
O. lika orubbligt som med framgång och
öfverlägsen statsmannaskicklighet, äfven om han
icke tvekade att ett par gånger genom hjälpsändningar
understödja operationer i utlandet, ägnade
att stäcka Frankrikes öfvermakt. Utsedd af
Carl XI till en af förmyndarne för hans son,
fann han sitt inflytande försvagadt, och efter
Carl XII:s snart inträdda myndighetsförklaring,
förmådde han alls icke göra det gällande.

Åbo akademie-kansler 1681 och fem år därefter
kansler för universitetet i Uppsala.

Död i Stockholm d. 12 juli 1702.

Det inflytande, O.
tillvann sig och bibehöll under större delen af
Carl den elftes tid, var väl i hufvudsak grundadt
på hans verkliga och öfverlägsna duglighet
äfvensom därpå, att konungen själf föga förstod
att bedöma de invecklade europeiska förhållandena
och därför lät sig ledas af sin kanslipresident,
hvars utrikes politik öfverensstämde
med konungens egen. Men därjämte bidrogo
äfven andra omständigheter att stödja honom i
konungens förtroende, först och främst änkedrottningens
ynnest, hvilken O. tillvunnit sig
genom sin belefvenhet och sitt fina, artiga väsen;
därnäst och kanske allra mest hans svågrar,
bröderna Wachtmeister, hvilka bägge konungens
gunstlingar genom kanslipresidenten önskade
stärka sitt eget parti. Till sin yttre människa
var O. liten, oansenlig och i sällskap tystlåten,
i sitt enskilda lefnadssätt praktälskande, till och
med slösande, så att han nästan alltid befann
sig i penningnöd.

Han var två gånger gift,
1: 1661 med friherrinnan Eva Juliana Wachtmeister;
2: 1667 med grefvinnan Magdalena
Stenbock.



9. Oxenstierna, Gustaf Gabrielsson, riksråd.
Född på Mörby i Uppland d.
16 mars 1626; den föregåendes
broder.

Efter fulländad uppfostran
företog O. tillsammans
med sin broder Bengt 1646–48
en utländsk resa. Hemkommen
infördes han likmätigt sin börd
i drottning Kristinas hof och
utnämndes 1653 till hennes öfverkammarherre,
men som hans naturliga håg mera låg åt krigarens
yrke, förordnade Carl X honom till
öfverste först för Helsinge regemente och därefter
för artilleriet. Han följde sedan i dessa
egenskaper konungen på hans fälttåg i Polen,
Tyskland och Danmark och befordrades 1657
till generalmajor. 1668 af förmyndarstyrelsen
utnämnd till rikstygmästare, upphöjdes han,
efter att vid 1672 års riksdag ha innehaft landtmarskalksstafven,
1673 till riksråd och krigsråd.
I juni månad s. å. afsändes han jämte tre andra
herrar, H. Tiesenhausen, J. Buttler och J. Klingstedt,
att såsom fullmyndig legat vid ryska
hofvet i Moskwa tillkännagifva Carl XI:s anträde
till regeringen och förnya vänskapsförbundet
mellan Sverige och Ryssland. Återkommen till
fäderneslandet, förordnades han 1674 att under
Krister Horns frånvaro föra högsta befälet öfver
krigsmakten och garnisonen i östersjöprovinserna,
hvilket befäl han blott innehade en kort del af
nämnda år, samt hade 1675–77 under danska
kriget befattning med ledning af försvarsanstalterna
i Södermanland. 1678 förordnades han
till lagman i Karelen och afled i Stockholm
d. 18 nov. 1693.

Gift 1: 1665 med Augusta
Maria Babezin
från Holstein och 2: 1679 med
friherrinnan Barbro Cruus af Edeby.


10. Oxenstierna, Johan Gabriel, skald. Född
på Skenäs i Södermanland d. 15
juli 1760; den föreg. brorsons
sonson. Föräldrar: generalmajoren,
grefve Göran Oxenstierna
och grefvinnan Sara Gyllenborg.
Modern var syster till skalden
G. F. Gyllenborg, i hvars hus
O. tillbragte en del af sina ungdomsår.

Tilllika förtrogen vän med skalden
Creutz, och med skalden O. Bergklint till
lärare, saknade O. icke handledare på den
vittra banan. Efter i Uppsala 1768 aflagd
kansliexamen, ingick han s. å. i Kabinettet för
utrikes brefväxlingen. Han började nu med
allt större hängifvenhet ägna sig åt skaldekonsten,
ehuru därifrån afrådd af sin förenämnde morbroder,
i hvars hem han hade sitt hemvist. Genom
sin sångmö blef han bekant inom den tidens
vittra kretsar och vann inträde i sällskapet Utile
dulci. När Wellander utgaf andra bandet af
»Vitterhetsnöjen», förekommo däri åtskilliga af
O. för första gången, ehuru anonymt, offentliggjorda
dikter, såsom Åskan, Natten, Landnöjet,
De fem sinnen,
m. fl., som bland allmänheten
vunno lifligt bifall och förskaffade honom
anseende som en af Sveriges mera begåfvade
skalder. Stor uppmärksamhet rönte ock inom
Utile dulci hans där 1770 hållna versifierade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 12:13:57 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/b0250.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free