M. Roches Klosterbarnen» (3 del. 1802). Gift 1791 med Fredrika Cronstedt. Grefliga ätten af Södermöre. 12. Oxenstierna, Axel Gustafsson, statsman. Född på Fånö i Uppland d. 16 juni 1583; son af O. 5. Hans liksom hans bröders första undervisning leddes i föräldrarnas hem af en fattig smålandsstudent, Isak Rothovius, som o sedermera dog som biskop i Åbo. Efter sin mans död 1597 beslöt modern låta sina söner fullborda sina studier utomlands och sålunda undandraga dem de politiska strider och faror, hon förutsåg skulle komma att oroa fäderneslandet. Under Rothovii ledning ställdes deras färd 1598 till Tyskland, hvarest de unga ädlingarna funno de utmärktaste lärare vid den lutherska protestantismens förnämsta lärosäten: Rostock, Jena och Wittenberg. Jämte stats- och rättslära samt latin och lefvande språk studerade Axel O. företrädesvis teologi och det med sådant allvar, att han offentligt försvarade afhandlingar i denna vetenskap, hvarför mången trodde, att han ämnade gå den prästerliga vägen. År 1603, sedan Carl IX befallt, att alla svenskar, som vistades utrikes, skulle förfoga sig hem, återvände bröderna O. till Sverige. Redan vid första sammanträffandet fattade Carl ett synnerligt behag för den äldste, Axel, och utnämnde honom inom kort till kammarjunkare vid sitt hof. Vid riksdagen i Stockholm 1605 var han närvarande och nedskref rörande de därunder förefallna rättegångar och blodiga uppträden anteckningar, som bevarats till våra dagar. 1606 anförtroddes honom en beskickning till Mecklenburg och några andra tyska hof, hvilka värf han utförde så förtjänstfullt, att han, medan han ännu befann sig på utländsk botten, af konungen utnämndes till riksråd. Genom en mängd andra väl fullgjorda uppdrag vann han alltmer den gamle konungens förtroende. Ett synnerligt bevis därpå erhöll han 1610, då han sändes till Danmark för att söka förekomma det hotande kriget med denna makt, hvilken, om än O:s diplomatiska skicklighet vid detta tillfälle ingenting förmådde uträtta, dock städse, vid fullföljandet af sin mot Sverige fientliga politik, hade att räkna med honom såsom en motståndare, hvars vaksamhet och öfverlägsna statsklokhet innebar en fara för dess planer. Det största bevis på det värde, konungen satte på den unge statsmannen, lämnade han genom att i sitt testamente förordna honom till en af sin son Gustaf Adolfs förmyndare. På riksdagen, som i december 1611 sammanträdde i Nyköping, förmådde O., hvilken redan nu intog en rikskanslers ställning, ständerna att förklara den unge konungen myndig, ehuru han icke uppnått den härför lagliga åldern, hvarefter O. 1612 formligen förordnades till rikskansler. Han torde ha varit medverkande vid affattandet af den konungaförsäkran, som Gustaf Adolf hade att underskrifva, och som afsåg en inskränkning af konungamakten. Ådagalagdt är, att han hade sin hand med vid uppsättandet af akten rörande de privilegier, som vid riksdagen af adeln fordrades och äfven beviljades. Efter Gustaf Adolfs tronbestigning blef, under det konungen med kraftig hand förde svärdet, O. själen och den verkande kraften i statsmaskineriet, vid riksmöten och rådslag, vid diplomatiska underhandlingar och den inrikes förvaltningen. Härtill hade han ock befogenhet på grund af de obestämda ordalag, hvari den för honom såsom rikskansler utfärdade instruktionen var affattad. Det hette däri, att man honom »icke så egentligen föreskrifve må, hvad han i sådane kall och ämbete göre och beställe bör, utan ställe det till hans beskedenhet och förstånd». Endast rörande förvaltningen af »riksens arkiv» innehöll instruktionen bestämda föreskrifter -- en institution, för hvars utveckling O:s styrelse blef af genomgripande betydelse. Vid fredsslutet i Knäred 1613 var han den främste af Sveriges kommissarier och den, som förmådde Danmark att till Sverige återlämna det eröfrade Älfsborg mot en i alla händelser högst betungande lösen. Till erkännande af hans förtjänster förordnades han till häradshöfding i Snefringe härad af Västmanland. På riksdagen i Örebro 1614 utnämndes han till friherre med en del af Kimito socken i Finland till friherreskap. I nit och arbete för främjande af ett bättre sakernas skick inom alla förvaltningsgrenar var han outtröttlig, och i nästan alla de många förordningar i sådant syfte, som utkommo under de fredliga åren af Gustaf Adolfs regering hade han säkerligen sin dryga andel. Särskildt intresse ägnade han åt finansförvaltningen och var själen i en lång följd af lagstiftningsåtgärder i antydda väg. Hans duglighet togs emellertid i anspråk äfven för andra ärenden. Så erhöll han, då han 1614 besökte konungen i Livland, af denne i uppdrag att afsluta giftermålsunderhandlingen mellan pfaltzgrefven Johan Casimir och prinsessan Katarina. Sedan O. i slutet af 1615 begifvit sig till konungen i Livland, åtföljde han honom i början af 1616 till Finland, där han bland annat sysselsatte sig med indrifvandet af Älfsborgs lösen. På denna viktiga sak voro också under de närmast följande åren O:s ansträngningar riktade, och han hade äfven tillfredsställelsen att se dessa belönas med framgång. Till 1617 års riksdag i Örebro hade han författat och framlade Sveriges första riksdagsordning, egentligen ett ceremoniel, men i hvilken berördes, jämte konungahusets medlemmar och konungens råd, jämväl de fyra riksens stånd, adel, präster, borgare och bönder. Då Gustaf Adolf s. å. kröntes, blef O. slagen till riddare. 1620 afslöt han i Berlin giftermålskontraktet mellan sin konung och prinsessan Maria Eleonora, hvilken han beledsagade till Sverige. Två år senare utverkade han ett stillestånd med polackerna och bilade några ånyo uppkomna misshälligheter med Danmark. Han deltog sedan verksamt i det förnyade kriget mot Polen, i sin egenskap af generalguvernör öfver Preussen, från hvilket land polackerna på hans inrådan angrepos. Omsider lyckades han 1629 med Polen utverka ett långvarigt stillestånd i Stuhmsdorf, hvarigenom Gustaf Adolf fick fria händer att vända sig åt annat håll. Axel O:s