- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
II:252

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Oxenstierna, Göran Ludvig - 12. Oxenstierna, Axel Gustafsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

M. Roches Klosterbarnen» (3 del. 1802).

Gift 1791 med Fredrika Cronstedt.


Grefliga ätten af Södermöre.


12. Oxenstierna, Axel Gustafsson, statsman.
Född på Fånö i Uppland d. 16
juni 1583; son af O. 5.

Hans liksom hans bröders första undervisning
leddes i föräldrarnas hem
af en fattig smålandsstudent, Isak
Rothovius, som o sedermera dog
som biskop i Åbo. Efter sin
mans död 1597 beslöt modern
låta sina söner fullborda sina studier utomlands
och sålunda undandraga dem de politiska strider
och faror, hon förutsåg skulle komma att oroa
fäderneslandet. Under Rothovii ledning ställdes
deras färd 1598 till Tyskland, hvarest de unga
ädlingarna funno de utmärktaste lärare vid den
lutherska protestantismens förnämsta lärosäten:
Rostock, Jena och Wittenberg. Jämte stats- och
rättslära samt latin och lefvande språk studerade
Axel O. företrädesvis teologi och det med
sådant allvar, att han offentligt försvarade afhandlingar
i denna vetenskap, hvarför mången
trodde, att han ämnade gå den prästerliga vägen.
År 1603, sedan Carl IX befallt, att alla svenskar,
som vistades utrikes, skulle förfoga sig hem,
återvände bröderna O. till Sverige. Redan vid
första sammanträffandet fattade Carl ett synnerligt
behag för den äldste, Axel, och utnämnde
honom inom kort till kammarjunkare vid sitt
hof. Vid riksdagen i Stockholm 1605 var han
närvarande och nedskref rörande de därunder
förefallna rättegångar och blodiga uppträden
anteckningar, som bevarats till våra dagar.
1606 anförtroddes honom en beskickning till
Mecklenburg och några andra tyska hof, hvilka
värf han utförde så förtjänstfullt, att han, medan
han ännu befann sig på utländsk botten, af
konungen utnämndes till riksråd. Genom en mängd
andra väl fullgjorda uppdrag vann han alltmer den
gamle konungens förtroende. Ett synnerligt bevis
därpå erhöll han 1610, då han sändes till
Danmark för att söka förekomma det hotande
kriget med denna makt, hvilken, om än O:s
diplomatiska skicklighet vid detta tillfälle ingenting
förmådde uträtta, dock städse, vid fullföljandet
af sin mot Sverige fientliga politik, hade att
räkna med honom såsom en motståndare, hvars
vaksamhet och öfverlägsna statsklokhet innebar
en fara för dess planer. Det största bevis på
det värde, konungen satte på den unge statsmannen,
lämnade han genom att i sitt testamente
förordna honom till en af sin son Gustaf Adolfs
förmyndare. På riksdagen, som i december 1611
sammanträdde i Nyköping, förmådde O., hvilken
redan nu intog en rikskanslers ställning, ständerna
att förklara den unge konungen myndig, ehuru
han icke uppnått den härför lagliga åldern, hvarefter
O. 1612 formligen förordnades till rikskansler.
Han torde ha varit medverkande vid
affattandet af den konungaförsäkran, som Gustaf
Adolf hade att underskrifva, och som afsåg en
inskränkning af konungamakten. Ådagalagdt är,
att han hade sin hand med vid uppsättandet af
akten rörande de privilegier, som vid riksdagen
af adeln fordrades och äfven beviljades. Efter
Gustaf Adolfs tronbestigning blef, under det
konungen med kraftig hand förde svärdet, O.
själen och den verkande kraften i statsmaskineriet,
vid riksmöten och rådslag, vid diplomatiska
underhandlingar och den inrikes förvaltningen.
Härtill hade han ock befogenhet på grund af de
obestämda ordalag, hvari den för honom såsom
rikskansler utfärdade instruktionen var affattad.
Det hette däri, att man honom »icke så egentligen
föreskrifve må, hvad han i sådane kall och
ämbete göre och beställe bör, utan ställe det till
hans beskedenhet och förstånd». Endast rörande
förvaltningen af »riksens arkiv» innehöll instruktionen
bestämda föreskrifter – en institution,
för hvars utveckling O:s styrelse blef af genomgripande
betydelse. Vid fredsslutet i Knäred
1613 var han den främste af Sveriges kommissarier
och den, som förmådde Danmark att till
Sverige återlämna det eröfrade Älfsborg mot en
i alla händelser högst betungande lösen. Till
erkännande af hans förtjänster förordnades han
till häradshöfding i Snefringe härad af Västmanland.
På riksdagen i Örebro 1614 utnämndes
han till friherre med en del af Kimito socken
i Finland till friherreskap. I nit och arbete för
främjande af ett bättre sakernas skick inom alla
förvaltningsgrenar var han outtröttlig, och i
nästan alla de många förordningar i sådant syfte,
som utkommo under de fredliga åren af Gustaf
Adolfs regering hade han säkerligen sin dryga
andel. Särskildt intresse ägnade han åt finansförvaltningen
och var själen i en lång följd af
lagstiftningsåtgärder i antydda väg. Hans duglighet
togs emellertid i anspråk äfven för andra
ärenden. Så erhöll han, då han 1614 besökte
konungen i Livland, af denne i uppdrag att afsluta
giftermålsunderhandlingen mellan pfaltzgrefven
Johan Casimir och prinsessan Katarina.
Sedan O. i slutet af 1615 begifvit sig till konungen
i Livland, åtföljde han honom i början af
1616 till Finland, där han bland annat sysselsatte
sig med indrifvandet af Älfsborgs lösen.
På denna viktiga sak voro också under de närmast
följande åren O:s ansträngningar riktade,
och han hade äfven tillfredsställelsen att se dessa
belönas med framgång. Till 1617 års riksdag i
Örebro hade han författat och framlade Sveriges
första riksdagsordning, egentligen ett ceremoniel,
men i hvilken berördes, jämte konungahusets
medlemmar och konungens råd, jämväl de fyra
riksens stånd, adel, präster, borgare och bönder.
Då Gustaf Adolf s. å. kröntes, blef O. slagen
till riddare. 1620 afslöt han i Berlin giftermålskontraktet
mellan sin konung och prinsessan
Maria Eleonora, hvilken han beledsagade till
Sverige. Två år senare utverkade han ett stillestånd
med polackerna och bilade några ånyo
uppkomna misshälligheter med Danmark. Han
deltog sedan verksamt i det förnyade kriget mot
Polen, i sin egenskap af generalguvernör öfver
Preussen, från hvilket land polackerna på hans
inrådan angrepos. Omsider lyckades han 1629
med Polen utverka ett långvarigt stillestånd i
Stuhmsdorf, hvarigenom Gustaf Adolf fick fria
händer att vända sig åt annat håll. Axel O:s

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:34:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/b0252.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free