- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
II:253

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Oxenstierna, Axel Gustafsson - 13. Oxenstierna, Johan Axelsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lif och verksamhet äro från denna tid så nära
införlifvade med hans fäderneslands öden och
offentliga tilldragelser, att hans lefnadshistoria i
väsentlig mån är fosterlandets egen. Vi måste
därför inskränka oss att angifva de viktigaste
momenten af hans ingripande däri och framställa
de hufvudsakligaste af hans egna lefnadshändelser.
Efter Gustaf Adolfs död blef han
genom fullmakt den 12 jan. 1633 vårdare och
ledare af Sveriges angelägenheter i Tyskland.
Därifrån hemsände han kort därefter den ursprungligen
af honom med egen hand skrifna
regeringsform, som af ständerna antogs 1634.
Förordnad till Evangeliska förbundets direktor
på grund af konungens testamente, blef han en
af drottning Kristinas förmyndare. Väl var han
i förmyndarstyrelsen fortfarande till namnet blott
rikskansler, men i själfva verket kan han sägas
hafva varit Sveriges riksföreståndare och regent.
Från denna tid ledde han icke allenast Sveriges
yttre politik – något som förnämligast ålåg honom
såsom rikskansler – utan ingrep med hela
sitt snilles kraft i landets inre förhållanden, bragte
plan och sammanhang mellan förvaltningens olika
grenar och ordning i den förra oredan. År
1645 hade han den tillfredsställelsen att underteckna
den ärofulla freden i Brömsebro, då han erhöll
stora förläningar och Södermöre i Kalmar län
till grefskap. Denna fred framtvingade han
emellertid delvis i strid med de honom af Kristina
gifna instruktioner. Tre år senare afslöts
Westfaliska freden, med hvilken världshistoriska
tilldragelse O:s politiska bana kan anses slutad.
Under Kristinas senare regeringsår försvann den
store statsmannens inflytande nästan alldeles. Han
sköts åt sidan af obetydliga, men mera gynnade,
förmågor. Likväl lyckades han någon tid förhindra
Kristinas afsägelse af kronan och Carl Gustafs
utkorande till tronföljare, hvilket val O. icke
gillade. O:s storhet och öfverlägsenhet såsom
statsman erkändes af hans samtids utmärktaste
män och har af eftervärldens dom blifvit bekräftad.
Huru betydande hans maktställning, huru
stort hans anseende var, framgår bl. a. däraf, att
han ej blott i Tyskland utdelade förläningar,
utan själf på fullt allvar erbjöds mainzska kurfurstevärdigheten,
som han dock af stod från att
mottaga på grund af de betänkligheter mot saken,
som yppade sig inom rådet. Hugo Grotius ansåg
honom för sitt århundrades störste man, och
polske storkansleren Lubormirski kallade honom
»en präst utan prästvigning och en konung utan
konunganamn»; påfven Urban VIII yttrade, att
O. var en af de utomordentligaste män, världen
sett; Richelieu förklarade honom vara en outöslig
källa af väl uttänkta råd, och Mazarin sade, att
om alla Europas ministrar befunne sig på samma
skepp, skulle styret öfverlämnas åt den svenske
rikskansleren. Till sitt yttre var Axel O. af
reslig, fyllig gestalt och hade en vördnadsbjudande
hållning. Hans hår var brunt, kort och
bakåt kammadt; pipskägget krusigt, bredt och
tvärklippt; det grånade tidigt liksom håret; pannan
var hög med djupa jämnlöpande fåror; ögonen
mörkblåa, stora, djupt liggande med uttryck
af klokhet och välvilja, men därjämte allvar och
befallande öfverlägsenhet; munnen doldes af läpp- och
pipskägget; kinderna blomstrade ännu på
gamla dagar; hans hälsa var tämligen god, ehuru
han emellanåt plågades af ros i benen. O. insjuknade
i rådskammaren och fördes därifrån
till sin dödsbädd.


D. 28 aug. 1654 lämnade
hans ande detta jordiska, i hvars händelsers väf
hans statskonst gjort så månget inslag. Då
konung Carl Gustaf några dagar därefter stod
vid hans bår, utbrast han: »Lycklig den som så
lefvat! – Lycklig den som så dör!»

År 1608 hade Axel O. ingått äktenskap med Anna Bååt
och hade med henne sex söner och fem döttrar.

Af Vitt. Hist. och Antikv. Akad hafva utgifvits
dels O:s Historiska och Politiska skrifter
1888, dels äfven en samling af hans bref. En
staty öfver honom är rest framför riddarhusets
norra fasad, och 1889 aftäcktes öfver honom en
minnesvård å hans fädernegods, Fånö.


13. Oxenstierna, Johan Axelsson, statsman.
Född i Stockholm d. 24 juni
1611; den föregåendes son.

Den store fadern ledde till en
början sin sons uppfostran, examinerade
honom ofta och undervisade
honom själf i politik och
i statsrätt. Sedan sonen därefter
besökt Uppsala och 1629 af fadern,
som då vistades i Preussen, blifvit införd
i statsmannalifvet, begaf han sig, försedd med
instruktion och rekommendation af fadern, på en
utländsk studieresa, hvarunder Nederländerna,
England och Frankrike besöktes. Efter slutade
studier önskade fadern, att han skulle någon tid
pröfva fältlifvet och skickade honom till sin måg,
fältmarskalken Gust Horn i Tyskland, där den
unge ädlingen 1632 befordrades till öfverste för
Röda regementet. Då det emellertid alltid var
meningen, att han skulle utbildas till diplomat,
kallade fadern honom snart till sig i Frankfurt
och använde honom efter hand till allt viktigare
diplomatiska beskickningar. Sålunda sändes han
1634 till Holland och England samt därpå s. å.
hem till Sverige för att inför rådet redogöra för
ställningen i Tyskland. Utsedd 1635 till en af
kommissarierna för underhandlingar med Polen,
medverkade han till stilleståndet i Stuhmsdorf,
som icke var fadern till behag. Vid hemkomsten
till Sverige förordnades han sistnämnda år till
kammarråd, i hvilken ställning han förmedlade
faderns inflytande på finansförvaltningen. Redan
året därefter, (1636), uppstod fråga att inkalla
honom i rådet. Fadern afböjde likväl förslaget,
i det han skref till sin bror: »Jag ser visserligen
icke många, som därtill äro dugligare än han;
dock bör det ej ske, så länge jag lefver, åtminstone
ej utan desto kraftigare skäl. Vi Oxenstiernor
äro redan förut belastade med nog afund,
därföre att så många af oss sitta i regeringen
och rådet. Dessutom skulle till följe af
exemplet andra rådsherrar sedermera indraga
sina söner, fastän dessa ock saknade all annan
förtjänst. När vi då yttrade något däremot,
skulle de stoppa oss detta exempel i munnen
och sålunda hindra oss ifrån att tala för det allmänna
bästa.»

Saken förföll för den gången,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:34:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/b0253.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free