- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
II:254

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Oxenstierna, Johan Axelsson - 14. Oxenstierna, Erik Axelsson - 15. Oxenstierna, Gabriel Gustafsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och Johan O. fick åtskilliga andra uppdrag; men
tre år senare (1639), pryddes han med rådspurpurn
på förslag af Jakob De la Gardie, ehuru äfven
nu mot rikskanslerens uttryckliga varningar. År
1641 utsågs han till svenskt ombud vid Westfaliska
fredsslutet med Adler Salvius vid sin sida.
Det dröjde ej länge, förrän missämja uppstod
mellan de svenska fredsombuden. O. var högdragen,
envis, häftig, med en ofta stötande framfusighet.
Salvius hade äfven sin stolthet och var
dessutom icke så litet egenkär, retsam och bakslug.
Tvistigheterna fortforo också under hela
fredsnegotiationen, hvarunder O. i ständiga bref
framförde sina klagomål till fadern och erhöll
af honom uppmuntrande råd tillbaka. Hans
spända förhållande till Salvius vållade honom så
mycket större obehag, som Kristina till den senares
förmån inblandade sig i de båda legaternas
meningsfejd. Efter fredstraktatens undertecknande,
kvarstannade han någon tid i Osnabrück
för densammas utväxling, hvarefter han
1650 på drottningens befallning begaf sig till
Pommern för att organisera landsstaten och reglera
gränserna mot Kur-Brandenburg. Hemkallad
till Sverige 1651, utnämndes han 1653 till lagman
i Uppland samt året därpå, vid den Oxenstiernorna
bevågne Carl X Gustafs tronbestigning,
till riksmarskalk och kort därefter till kansler
för akademien i Greifswald, samt afsändes 1655
såsom Sveriges fullmäktige legat till Tyskland,
då han jämväl medförde sin fullmakt som president
i Wismarska Tribunalet. Med flera utmärkta
egenskaper, redbarhet, öppenhet, vältalighet och
frikostighet, förenade O. andra af sämre halt.
Han var, såsom förut nämnts, högdragen, envis,
häftig och uppbrusande samt förvärfvade sig
därigenom många belackare och fiender. Hans
stolthet föranledde honom äfven till ett prunkande
lefnadssätt, och vid sin återkomst från sina
första utländska beskickningar utvecklade han
en prakt, som dittills varit osedd i Sverige. Han
afled, endast fyrtiosex år gammal i Wismar. d.
5 dec. 1657.

Gift 1: 1636 med grefvinnan
Anna Margareta Sture, den sista af Stureätten
och 2: 1648 med grefvinnan Margareta Brahe.


14. Oxenstierna, Erik Axelsson, rikskansler.
Född på Fiholm i Södermanland
d. 13 febr. 1624; den föregåendes
bror.

I Uppsala, där han idkande
trägna och framgångsrika studier,
knöt han vänskapsband med
dåvarande pfalzgrefven Carl Gustaf
och utnämndes 1642 till universitetets
rector illustris. Öfverste
vid ett hästregemente 1643 och intagen att auskultera
i senaten, företog han senare s. å. sin utländska
resa, besökte därunder sin broder i Osnabrück
och genomreste England, Holland m. fl. europeiska
länder. Vid hemkomsten 1645 utnämnd
till öfverkammarherre, förordnades han följande
året till guvernör öfver Reval och Estland och
fick därigenom till förman sin frände riksskattmästaren
Gabriel O., som samtidigt blifvit tillsatt
som Livlands generalguvernör. I denna guvernörsbefattning,
hvilken han under faderns omedelbara
ledning skötte på det mest mönstergilla
sätt, stannade han till 1652. Befordrad redan
året förut till riksråd, blef han 1652 president i
Kommerse-kollegium, men tillträdde ej denna
tjänst förrän 1653. Under sista tiden af Kristinas
regering var han den, som jämte fadern
hufvudsakligen skötte de löpande regeringsärendena.
År 1654, sedan han utfört en beskickning
till Holstein och underskrifvit giftermålskontraktet
mellan Carl Gustaf och prinsessan Hedvig Eleonora,
kallades han af konungen att såsom vice
rikskansler handhafva kansliärendena och blef
efter faderns s. å. inträffade död dennes efterträdare
i rikskanslersämbetet. När Carl 1655
begaf sig till polska kriget, var O. honom följaktlig,
afslöt dels 1656 i Wehlau och Marienburg
de traktater med Kur-Brandenburg, som
bundo dess kurfurste såsom vasall till svenska
kronan och bilade dels s. å. några tvistigheter
med Holland, O. som 1654 erhållit faderns lagmansdöme,
Norrland, fick 1655 öfvertaga det
äfvenledes förut af fadern förvaltade generalguvernörsämbetet
i Preussen. Rättrådig, klok,
redlig och arbetsam, förenade han med dessa
egenskaper ett mildt och saktmodigt lynne samt
en brinnande fosterlandskärlek. I statens ärenden
på såväl yttre som inre politikens fält hade
han sin ledande hand med, och han vårdade
dem med samma nit och omsorg som på sin tid
fadern. Men snart skulle fosterlandet med sorg
erfara att han icke ägde dennes kroppskrafter,
utan tvärtom en svag och vacklande hälsa. Matt
och utarbetad insjuknade han i Frauenburg i
Preussen i en häftig feber och afled d. 23 okt.
1656, endast trettiotvå år gammal,

Gift 1648 med grefvinnan Elsa Elisabet Brahe, dotter af
den vid Lützen stupade Nils Brahe (se I: 128).
O:s enka blef sedan omgift med pfalzgrefven
Adolf Johan (se I: 10).

Jfr Ellen Fries: »Erik
Oxenstierna, en biografisk studie».


Grefliga ätten af Kroneborg:


15. Oxenstierna, Gabriel Gustafsson, riksråd.
Född den 15 juni 1587; yngre
bror till rikskansleren Axel.

De studier, O. begynt i Uppsala,
fortsatte han vid högskolorna i
Rostock, Wittenberg och Jena
och utnämndes han efter sin hemkomst
1604 till Carl IX:s kammarjunkare.
Han följde därefter
konungen på krigstågen till Livland, blef 1612
hertig Johans råd och kansler, samt upphöjdes
1617 till riksråd och hofmarskalk. 1618 förordnades
han till ståthållare öfver Stockholms
och Uppsala slott med underlydande län. Mellan
honom och hans broder rikskansleren rådde det
bästa samförstånd, och den senare begagnade
honom ofta såsom ett slags språkrör för sina
tankar och planer. Sålunda sändes han två
gånger, 1622 och 1625, såsom underhandlare till
Danmark, ehuru rikskansleren gemenligen ville
helst personligen ingripa, när det gällde ordnandet
af Sveriges förhållanden till denna makt. Sistnämnda
år sändes han ock till Lybeck, Hamburg,
Mecklenburg, Brandenburg, Pommern, Nederländerna
och England i anledning af de då rådande
förvecklingarna i Europa. När rikskansleren

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:34:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/b0254.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free