- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
II:256

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Oxenstierna, Gabriel Turesson - 20. Oxenstierna, Johan Turesson - Paijkul, Otto Arnold - Paijkull och von Paykull

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till kapten vid Amiralitetsholmen vid Stockholm,
erhöll han 1668 titel af kansliråd och
afgick s. å. i ett ministeriellt uppdrag, först till
England och sedermera till portugisiska hofvet.
Återkallad 1670 från Portugal, utnämndes han
1671 till verkligt kansliråd och skickades såsom
sändebud till Danmark, där han kvarstannade
till 1673. Sedan kriget med nämnda land utbrutit
1675, erhöll han 1676 befälet öfver en
eskader vid Göteborg. På tillskyndelse af sin
efter kriget till makten komne frände, Bengt O.,
blef han 1681 förordnad till svenskt sändebud i
Wien, där han skulle verka för ett närmande
mellan Sverige och kejsaren. Samtidigt var han
ackrediterad hos kurfurstarna af Bayern, Sachsen
och Pfalz samt hertigarna af Neuburg och Holstein-Gottorp.
Denna diplomatiska post förestod
han i tio år, dock med något afbrott. Ett sådant
inträffade, sedan O. under en kort vistelse
i hemlandet vid riksdagen 1686 uppträdt som
ledare af oppositionen. Visserligen fick han
återvända till Wien, men 1688 erhöll han ett
uppdrag, som för någon tid upptog honom på
annat håll. Han sändes nämligen till Haag och
skulle äfven begifva sig till England för att förmå
detta land att understödja hertigens af Holstein
sak. 1691 förordnades han att öfvertaga
posten såsom svenskt sändebud i England. Då han
på grund af det pågående kriget mellan engelsmän
och fransmän icke kunde komma till London, åtföljde
han engelska konungen i Flandern och
uträttade under tiden åtskilliga uppdrag med Kurbayerska
hofvet. 1693 förordnades han att i
hertigdömet Zweibrücken, som tillfallit Carl XI
i arf, emottaga myndigheternas hyllning å
konungens vägnar. Sedan han 1694 ånyo blifvit
anställd som minister i Wien, stannade han därstädes
några år. Sedan fredskongressen i Rijswijk
öppnats 1696, beslöt regeringen ditsända
honom såsom Sveriges andra ambassadör. Denna
plan förföll emellertid på grund däraf, att konung
Wilhelm III, som var missnöjd med O. för några
af honom i Haag fällda yttranden, motsatte sig
densamma. I stället blef han 1697 af konung
Carl förordnad till guvernör i Zweibrücken. I
denna befattning inlade han stora förtjänster och
bidrog genom sin kloka förvaltning till, att det
under krigen ödelagda landet uppblomstrade och
vann förnyad och fördubblad välmåga.

Död d. 28 febr. 1707.

Gift 1673 med sin syssling
Kristina Oxenstierna, dotter af O. 14.


20. Oxenstierna, Johan Turesson. Hans
födelseår är obekant. Halfbroder till föregående.

I sin ungdom genomreste O. nästan alla
Europas länder, öfverallt firad och uppburen
för sitt fina umgängessätt och sin kvickhet.
Emellertid förslösade han på dessa resor sin
icke obetydliga förmögenhet. Försänkt i armod,
förstörd till hälsa och krafter samt tärd
af ånger, öfvergick han till katolska läran
och blef först Malteserriddare och sedermera
abbot och kanonikus i Köln. Efter loppet af
en mängd år återvände han till Sverige, antog
ånyo lutherska trosbekännelsen samt afled
barnlös i Stockholm d. 15 febr. 1733.

Under sina olycksår sammanskref han ett arbete: Pensées
de Mr le Comte d’0xenstirn sur divers
sujets, avec les Réflexions morales du même
auteur
, hvilket blifvit öfversatt på flera språk
och äfven på svenska under titlarna: »Betraktelser
i ensligheten» 1731 och »Sedolexor» 1737.
»Utom moraliska betraktelser och maxiner finner
man där små teckningar öfver nästan alla länder,
politiska anmärkningar, historiska porträtt ur forntiden;
innehållet är till sin kärna mestadels ytligt
och trivialt, men klädnaden är lätt, skrifarten
ledigt vårdslös, här och där kryddad med något
salt och några infall». Gift 1711 med Anna
Elisabet
, en dotter af riksgrefven Adolf Limburg-Stirum
in Gomen, hvilket äktenskap genom båda
parternas fel blef i hög grad olyckligt.


Paijkul, Otto Arnold, politiskt offer.

Född i Livland 1662, lämnade P. redan vid femton års
ålder sitt fädernesland samt tjänte i franska och
preussiska, men för det mesta i sachsiska hären,
inom hvilken han slutligen uppsteg till generallöjtnant.
Efter faderns frånfälle 1684 sålde sonen 1692
sina inom svenska väldets område belägna gods
och betraktade sig från den tiden såsom sachsisk
undersåte. I denna egenskap deltog han också
i livländska fälttåget 1700 och anförde 1705 de
sachsiska trupper, som skulle angripa svenskarna
i Warschau. Förvissad om sin framgång i detta
företag, skref han några dagar förut till polska
konungen: »Jag hoppas att inom fjorton dagar
kunna åt Eders Maj:t lämna död eller lefvande
den vilda och rasande svenske ynglingen», med
hvilket yttrande han afsåg Carl XII. Emellertid
aflopp anfallet på Warschau icke bättre, än
att P. af general Nieroth blef besegrad, tillfångatagen
och förd till svenska lägret. P., som
icke hörsammat konungens öppna bref, att alla
i utländsk tjänst anställda livländare skulle inställa
sig hos de svenska myndigheterna, hade
redan 1702 af Svea hofrätt dömts till lifvets förlust.
Konung Carl betraktade honom som rymmare
och förrädare och påstod, att han skulle
straffas därefter. P. åter menade sig vara sachsisk
undersåte, med rätt att behandlas såsom krigsfånge.
Skälen godkändes likväl ej af konungen,
som befallde, att P. skulle skickas till Stockholm,
där han enligt hofrättens utslag d. 25 nov.
1706 dömdes att såsom landsförrädare mista lif,
ära och gods. Under vistelsen i fängelset anförtrodde
P. öfverste Hugo Hamilton, att han
kände hemligheten att göra guld, och lofvade
skaffa konungen minst 100,000 riksd. årligen,
blott han skonades till lifvet. Lockelsen gjorde
isynnerhet ett lifligt intryck på änkedrottning
Hedvig Eleonora, som uppbjöd all sin förmåga
att få P. benådad. Men Carl svarade: »Om P.
också förvandlade hela Brunkeberg till guld
måste han likväl dö», hvarefter domen, i början
af år 1707, gick i verkställighet.


Paijkull och von Paykull. Ätten härstammar
från Estland. Göran P. blef som generallöjtnant
1651 svensk friherre, men denna gren af
ätten utgick 1676 med sonen Gustaf Carl, som
stupade vid Lund. Carl Fredrik P. gick i
svensk krigstjänst, naturaliserades som svensk
adelsman och introducerades 1756. Om dennes
son Gustaf se nedan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:34:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/b0256.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free