Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pasch, Gustaf Erik - Patkul, Johan Reinhold - Patkull, Georg Reinhold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pasch, Gustaf Erik, kemisk tekniker. Född
d. 3 sept. 1788 i Norrköping och son af en timmerman
Berggren därstädes.
Under namnet Pasch, som han upptagit efter sin fosterfar, en
brorson till Lorentz P. d. ä., inskrefs han 1806
som student i Uppsala, men var redan trettiotre år
gammal, när han erhöll magistergraden 1821. Han
antogs s. å. till farmacie adjunkt vid Karolinska
institutet och förordnades 1823 till Thamisk föreläsare
vid Vetenskapsakademien, med professors
titel. Vid hemkomsten 1827 från en utländsk
vetenskaplig resa, invaldes han till ledamot
af nämnda akademi, i hvars handlingar han
1824–49 redigerade årsberättelserna om teknologiens
framsteg. Han var äfven från 1827 till
sin död sekreterare i Patriotiska sällskapet och
föredragande i den tekniska afdelningen af Landtbruksafdelningen,
hvaraf han blef ledamot likaledes
1827. P. afgick 1829 från sin läraresyssla
vid Karolinska institutet och pensionerades 1851
från lektoratet vid Vetenskapsakademien. 1846–61
utgaf P. som ledamot af Svenska silkesodlingssällskapets
dess årsberättelser. P. afled
i Stockholm d. 6 sept. 1862.
Gift 1827 med Augusta Fredrika Vilhelmina Berg.
Patkul, Johan Reinhold, statsbrottsling. Född
i Stockholm 1660 och son af majoren Fredrik
Vilhelm Patkul och Gertrud Holstfer.
P. utmärkte sig redan såsom ung för sin vackra gestalt
och öfverlägsna bildning, men äfven för sitt oböjliga
lynne och despotiska sinnelag. Som representant
för den del af livländska adeln, som
icke ville finna sig i den där med stor stränghet
bedrifna reduktionen, sändes bl. a. P., som
då var kapten, till Stockholm. Sändebuden gjorde
då gällande, att Livland ej vore statsrättsligt
underkastadt Sverige och dess ständer, utan endast
Sveriges konung personligen. Dylikt anstötligt
tal lyckades, trots åtskilliga personliga
företräden hos Carl XI, ej vinna gehör och i
dec. 1691 återvände P. till Livland. På provinsens
landtdag i Wenden 1692 uppsattes genom
P:s försorg en till konungen ställd klagoskrift,
som i ett lidelsefullt språk skildrade landets utarmade
belägenhet och, undertecknad af landtmarskalken
och samtliga landtråden, afsändes till
konungen. Denne, ytterst uppbragt öfver skriftens
hotande skrifsätt, ålade de klagande att
styrka sina anklagelser och att stå till rätta för
sina ord i Stockholm. P., tillika på grund af
en tvist med sin regementschef stämd inför krigsrätt
för myteri, hade flytt till Kurland, men begaf
sig 1694 mot lejd till Stockholm och instämdes
inför en kommission under Bengt Oxenstiernas
presidium. Anklagad för ingenting
mindre än högförräderi, sökte P. i vidlyftiga
skrifvelser försvara sig, men rättegången drog ut
på tiden och, fruktande det värsta, fann han för
bäst att i okt. 1694 lämna hufvudstaden, förklädd
till jägare. Hans farhåga visade sig ock
grundad, ty i dec. 1694 dömdes han att mista
lif, ära och gods, hvarjämte hans skrifter skulle
af bödeln brännas. Öfver Preussen och Polen
begaf han sig till Schweiz, där han lefde en tid
under diktadt namn, sysselsatt med studier och
öfversättning af Pufendorfs skrifter. Efter Carl
XII:s uppstigande på tronen sökte han hos honom
benådning, men då sådan förvägrades, ingick
han 1698 i sachsisk tjänst och utnämndes
till geheimeråd. Lågande af hämndlystnad underblåste
han August II:s plan att i förening
med Danmark och Ryssland bekriga Sverige samt
återförena Livland med Polen. För att lättare
fullfölja sina planer, öfvergick han efter krigets
utbrott 1701 i rysk tjänst och följde 1704 såsom
tsarens sändebud konung August till Dresden.
Redan förut hade han genom sitt öfvermodiga
uppförande stött sig både med August och
tsaren, och efter en sammankomst mellan de
bägge monarkerna blef han, såsom skäligen misstänkt
för förräderi, inspärrad först på Sonnenstein
och sedan på Königstein. Vid freden i
Altranstädt ingick bland Carl XII:s fordringar
äfven den att P. skulle utlämnas. Sachsiska
sändebuden gjorde först några invändningar, men
ingingo snart på förslaget. En rättegång anställdes
mot P., därvid, utom andra anklagelser, lades
honom till last att hafva sökt locka Livland till
uppror och Sveriges grannar till krig, hädat
konungens majestät och fört afvog sköld mot
fäderneslandet. Domen blef, att han skulle mista
ära och gods, rådbråkas samt därefter halshuggas
och steglas. Vid klostret Kazmierz nära Posen
gick domen i verkställighet, och den olycklige
blef under de gräsligaste marter aflifvad d. 10
okt. 1707.
Patkull, Georg Reinhold, krigare. Född omkring
1660 och son af öfverstlöjtnanten Henrik
Johansson Patkull och Vendela Rosenberg.
P. började sin krigarbana 1677 såsom fänrik vid Lifgardet,
inom hvilket regemente han befordrades till
löjtnant 1682. Fem år därefter ingick han i österrikisk
tjänst och bevistade kejserliga härens fälttåg
mot ungrarna under prins Eugène samt Belgrads
belägring samt blef efter återkomsten till
Sverige öfverstlöjtnant vid Västgöta-Dals regemente
1697. Tillsammans med major Hans Henr.
von Tiesenhausen, med hvilken han gjorde ett
ströftåg inåt Livland, slog han vid Hakull 1700 en
öfverlägsen rysk styrka men blef på återmarschen
tillfångatagen af ryssarna och kvarhållen till
efter slaget vid Narva. 1703 upprättade han
fyr- och femmännings-regementet i Västergötland,
Nerike, Värmland och Dal samt utnämndes s. å.
till dess chef, hvilken post han två år senare
utbytte mot chefsplatsen vid sitt förra eller Västgöta-Dals
regemente. 1708 förordnad till vice
landshöfding i Elfsborgs län, utnämndes han
1710 till generalmajor och kommenderade i slaget
vid Gadebusch med vanlig tapperhet den ena
flygeln af svenska armén under Stenbock. Vid
Tönning föll han med den öfriga delen af
svenska hären i danskarnas händer men blef
efter någon tid frigifven och utnämndes 1715
till v. landshöfding i Göteborgs och Bohus län
samt 1716 till landshöfding öfver Jönköpings län,
hvilken befordran åtföljdes af friherrediplomet.
Tog afsked 1718 och afled, barnlös, 1723.
Gift med friherrinnan Anna Katarina Lovisa
De Mortaigne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
