svenska riddarhuset. Yngste sonen af Wilken von P. till Granskewitz, Henrik, som på sin lott fick Dornhof och Silentz, blef stamfader för den ättegren, som introducerats i Sverige med hans sonsons sons Baltzar von P:s ättlingar i andra led. Baltzars yngre son, Kristof Ernst, som innehade Dornhof, hade en yngre son Philip Julius Bernhard von P. (se P. 1), som 1797 erhöll friherrlig värdighet. Hans son, Baltzar Bogislaus blef 1815 grefve. Med hans sonson, öfverstekammarherren grefve Carl Baltzar Ernst, utdog 1888 den grefliga ätten. Den ofvannämnde Baltzars äldre sons son Baltzar Achates blef som major vid Västmanlands regemente 1751 naturaliserad som svensk adelsman. Af hans tre söner blef Achates Carl 1815 friherre. 1. Platen, Philip Julius Bernhard von, krigare. Född på fädernegodset Dornhof på Rügen d. 14 mars 1732. Föräldrar: landtrådet Kristofer Ernst von Platen och Anna Lucretia von Bohlen. Efter att ifrån 1746 ha stått inskrifven såsom volontär i svensk tjänst vid generalmajoren frih. v. Schwerins regemente, utnämndes P. 1749 till fänrik vid Drottningens lifregemente och blef löjtnant vid detsamma 1752. Fem år senare erhöll han regeringens tillåtelse att deltaga i preussiska arméns fälttåg i Böhmen, hvarunder han blef sårad i fäktningen vid Prag men skyndade vid Sveriges krigsförklaring mot Preussen att ställa sig under de svenska fanorna. Utnämnd till ryttmästare för en skvadron husarer, som han själf uppsatt, bevistade han de flesta under kriget förefallande bataljer, avancerade till förste major vid Gula husarerna och blef, sedan han hemkommit till Sverige, öfverstlöjtnant vid Gröna dragonerna 1767. Efter Gustaf III:s anträde till regeringen utnämndes han 1772 till öfverste för Norra skånska kavalleriregementet och 1776 till generalmajor. Genom sitt uppträdande som ifrig medlem af ridderskapets rojalistiska minoritet vid 1786 års riksdag förvärfvade P. Gustaf III:s synnerliga gunst och befordrades till generallöjtnant 1788 samt blef serafimerriddare 1790. Af förmyndarstyrelsen förordnad till generalbefälhafvare i Skåne 1792 och general 1795, utnämndes han året därefter till en af rikets Herrar, generalguvernör öfver Pommern samt Greifswalds akademis kansler, blef 1797 friherre och 1799 fältmarskalk. Efter att 1800 entledigats från. generalguvernörskapet afled P. på Dornhof d. 23 april 1805. Lika framstående som krigare visade han sig sedan som administrerande tjänsteman under sin styrelsetid i Pommern, jämte det att han alltid som enskild person åtnjöt odelad aktning och tillgifvenhet. Gift 1761 med Juliana Regina von Usedom. 2. Platen, Baltzar Bogisiaus von, militär, statsråd, Göta kanals skapare. Född på fädernegodset Dornhof d. 29 maj 1766; den föregåendes son. År 1779 inskrefs P. i den d. v. sjökadettskolan i Karlskrona och utnämndes året därefter till fänrik vid örlogsflottan. Anseende flottans kommenderingar och sjöexpeditioner icke tillräckliga för att förskaffa honom den praktiska färdighet, han tidigt ville ernå, tog han 1782 tjänst såsom styrman på svenska handelsfartyg och seglade med dessa i tre år på åtskilliga farvatten, besökte Västindien, Goda Hoppsudden och flera aflägsna trakter. Hemkommen till fäderneslandet 1785, kommenderades han redan året därefter på fregatten Diana och åtföljde denna på en expedition till Marocko. Med grundliga insikter i sitt yrke och en för hans år rik erfarenhet, gick han att deltaga i 1788 års krig mot Ryssland. Kommenderad på linjeskeppet Prins Gustaf, träffades han i slaget vid Hogland af ett skrotskott och blef, när fartyget kort därefter eröfrades, tillfångatagen och förd till Volodimir, Tver och slutligen till Nischni-Novgorod. Genom detta missöde försatt ur tjänstgöring, befordrades han likväl i tur och utnämndes 1789 till kapten. Under de sju år, som närmast följde på freden, upptogs hans tid af nästan ständiga sjökommenderingar, därvid han efterhand avancerade till öfverstlöjtnant vid amiralitetet och generaladjutant af flygeln. Därmed slutade hans sjömansbana. Antagligen var det af harm öfver faderns tvungna afgång från generalguvernörskapet, som han 1800 tog afsked ur krigstjänsten. Samtidigt köpte han en egendom Frugården vid Vänersborg och blef, liksom förut i sjöväsendet, ett mönster för landthushållare. 1801 invaldes han till ledamot i Trollhätte kanalbolags direktion, och under studiet af Dan. af Thunbergs i dess arkiv förvarade kanalprojekt bragtes till mognad tanken att om möjligt bringa till verkställighet den ofta påtänkta men lika ofta öfvergifna planen att genom en kanalled förbinda Västerhafvet med Östersjön. Genom en år 1806 tryckt Afhandling om Canaler genom Sverige lyckades han väcka regeringens uppmärksamhet på detta viktiga ämne, och två år därefter inkallades en engelsk ingenjör Thomas Telford för att göra förberedande undersökningar och yttra sig öfver det stora arbetets verkställbarhet. Båda delarna utföllo gynnsamt, och vid 1809 och 1810 årens riksdagar anslogo ständerna medel till kanalbyggnadens påbörjande och fortsättande. Emellertid inträffade regementsförändringen 1809. P., hvilken som en af Georg Adlersparres närmaste politiska vänner vid riksdagen blifvit invald i konstitutionsutskottet, inkallades s. å. i statsrådet och utnämndes till kontreamiral. 1810 vald till ordförande i Göta kanalbolags direktion, lämnade han 1812 sin plats i Carl XIII:s rådkammare för att, ostörd af andra angelägenheter, kunna odeladt ägna tid och krafter åt det påbegynta kanalverket. Närvarande utkast tillåter ej att närmare följa den store mannen vid utförandet af detta jätteföretag, hans strider, mödor och vakor för denna sin älsklingstanke. Det blef honom ej heller förunnadt att se sitt lefnadsverk fullbordadt. När han dog, stod ännu en del af kanalen ofulländad. Västgötalinjen hade blifvit öppnad 1822. Under kontinentalkriget förordnades P. 1812 till generalintendent vid