- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
II:357

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Roos, Mathilda Lovisa - Ros, Anders Emanuel - Rosen, von - 1. Rosen, Gustaf Fredrik von

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ett nytt namn af rang inom vår skönlitterära värld.
Dessa löften hafva ock i större och mindre mån
infriats af författarinnan i hennes sedermera utvecklade,
ganska flitiga litterära verksamhet. Såsom
frukter af densamma kunna nämnas romanerna
Höststormar 1887, Vårstormar 1883,
Hårdt mot hårdt 1886 och Familjen Verle
1889, novellsamlingarna Berättelser och skizzer
1884 och Lifsbilder 1886. Sedan hennes Genom
skuggor
1891—92 utkommit i två upplagor,
följde sistnämnda år det kanske finaste alstret
af hennes penna, Önskekransen, som 1904 upplefde
sin fjärde upplaga. Vidare äro af hennes
arbeten att nämna Saulus af Tarsus 1892,
Helgsmålsklockan 1896, Från Norrskenets land
1897, Hägringar 1898, Djupets sagor 1901, De
osynliga vägarne
1901, Hennes son 1904. Bemärkelseår
i författarinnans lif blefvo 1887—88.
Hon öfvergick nämligen då, starkt påverkad af
Tolstoj och den engelska prästen Robertson, från
en pessimistisk-agnostisk lifsåskådning till en religiöst-kristlig
— ett genombrott, om hvars grundlighet
äfven hennes senare arbeten burit vittnesbörd.
Genom öfversättning af ett flertal af
hennes arbeten har M. R. blifvit känd och högt
värderad i utlandet, särskildt i Norge, Tyskland
och Holland.

illustration placeholder

Ros, Anders Emanuel, generaldirektör. Född
i Leksands socken i Dalarna d.
30 dec. 1806. Föräldrar: kronofogden
Lars Fredrik Ros och
Lovisa Fredrika Wahrlund.

Sedan R. blifvit student i Uppsala
1825 och aflagt hofrättsexamen
därstädes 1827, inskrefs
han sistnämnda år såsom auskultant
i Svea hofrätt och blef följande året e. o.
kanslist i justitiefördelningen i k. m:ts kansli.
Redan i sitt tjugutredje år erhöll han sitt första
förordnande såsom landtdomare, ett värf, af hvilket
han sedan nästan oafbrutet var upptagen i
tjugufem år. 1843 befordrad till häradshöfding
i Ångermanlands norra domsaga, tjänstgjorde
han under riksdagarna 1847 och 1850
såsom sekreterare i bondeståndet — en befattning
som på den tiden icke saknade politisk
betydelse — och utnämndes 1856 till landshöfding
i Norrbottens län. 1859 förordnades han
till generaldirektör och chef för Skogsstyrelsen,
ett ämbetsverk, som då inrättades, och hvilket
det blef hans första åliggande att organisera,
jämte det han hade att afgifva förslag rörande
hushållningen med de allmänna skogarna. Af
de många, till en del högst viktiga, författningar,
som utgingo från Skogsstyrelsen, under
den tid, R. var dess chef, må nämnas: stadgar
rörande skogsläroverken 1860 och 1871; ny jaktstadga
1864; utsyningsförordning, angående skogarna
i de sex norra länen 1865 och 1874; förordning
om kronoparkers bildande 1865; förordning
om hushållningen med de allmänna skogarna
i riket 1866; cirkulär angående de allmänna
skogarnas indelande till ordnad hushållning 1867;
instruktion för skogsstyrelsen och skogsstaten
1869; förordning till förekommande af skogsförödelsen
på Gottland 1869; förordning angående
statens till bergshandteringen anslagna skogar
1873; förordning till förekommande af öfverdrifven
afverkning af ungskog i Norrbotten 1874 o.
s. v. Ehuru somliga af förenämnda författningar
tillkommit på grund af riksdagens beslut, äro dock
de flesta en frukt af skogsstyrelsens arbeten. År
1858 upphöjd i adligt stånd, bevistade han de
följande tre ståndsriksdagarna såsom medlem af
riddarhuset. Efter nya riksdagsordningens införande
valdes han till representant i riksdagens
Första kammare för Västernorrlands län och bevistade
i denna egenskap samtliga riksdagar under
åren 1867—75. Sistnämnda år tog han afsked
från chefskapet för Skogsstyrelsen och afled
i Stockholm d. 14 febr. 1887. Sedan 1863
var han arbetande ledamot af Landtbruksakademien.

Gift 1847 med Kristina Klementina Huss.


Rosen, von. De svenska adliga ätterna med
detta namn härstamma från en ryttmästare Robert
von Rosen
, som lefde i Livland på 1600-talet
och tillhörde en sedan midten af 1200-talet
därstädes bosatt, ursprungligen från Böhmen härstammande,
härmästerlig ätt. 1716 naturaliserades
som svenska adelsmän tre sonsonssöner af
nämnda Roberts äldre son Johan, öfverste vid
livländska adelsfanan, halshuggen 1651 för förrädiska
stämplingar med polackerna. Af de sålunda
bildade tre ättegrenarna v. R. utgick den
äldsta broderns 1857 och den yngstas 1813 på
svärdssidan. Den återstående brodern, Otto Vilhelm,
upphöjdes 1772 i friherrligt stånd och
blef stamfader för den ännu lefvande friherrliga
ätten v. R. Hvad angår den grefliga ätten v.
R. härstammar denna från den ofvannämnda Roberts
yngre, 1657 aflidna, son, Didrik, i det dennes
sonson, Gustaf Fredrik — se R. 1 — 1751
upphöjdes i grefligt stånd.

illustration placeholder

1. Rosen, Gustaf Fredrik von, krigare. Född
i Reval d. 6 aug. 1688. Föräldrar:
Johan von Rosen, »Mann-Richter»
i Estland, och grefvinnan
Brita Stenbock.

Sin militära
bana begynte R. 1705 såsom dragon
vid Stenbocks regemente och
utnämndes till kornett vid detsamma
efter slaget vid Grodno
1706. Han öfverflyttades därefter såsom löjtnant
till Norra skånska regementet och blef 1711 ryttmästare
vid Lifregementet. Efter nederlaget vid
Pultava, följde han Carl XII till Bender och
kämpade ännu en gång mot ryssarna under tatarkanens
befäl. Efter freden mellan Turkiet och
Ryssland, erhöll han Carls tillåtelse att ingå
vid de Kiewska trupperna och förhöll sig i en
fäktning vid Prutströmmen så tappert mot en
turkisk kår, att Carl vid hans ankomst till Timurtasch
1714 genast utnämnde honom till generaladjutant.
När konungen i november s. å. bröt
upp för att under namnet »kapten Carl Frisk»
företaga sin bekanta ilridt till Stralsund, var R.
honom såsom »kapten Johan Palm» följaktig till
byn Kenin i Siebenbürgen, där han några

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:34:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/b0357.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free