- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
II:358

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Rosen, Gustaf Fredrik von - 2. Rosen, Fredrik Ulrik von - 3. Rosen, Gustaf Fredrik von

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

timmar blef fördröjd för att sedan »följa konungen
utan uppehåll i hamn och häl efter». Kort
efter ankomsten till Stralsund räddade han konungens
lif vid ett anfall mot preussarna vid Usedom
genom att lämna honom sin häst. Utnämnd
efter drabbningen vid Stressov till öfverste,
följde han Carl på den äfventyrliga öfverfarten
från Stralsund till Sverige och var honom
följaktig vid 1716 års infall i Norge, då han
ännu en gång skall hafva räddat konungen ur
lifsfara. 1716 skickades han af konungen till
Karlskrona för att befordra flottans utrustning,
utnämndes året därefter till vice direktör vid
amiralitetet, öfverste för artillerivolontärregementet
samt öfverkommendant på fästningarna i Karlskrona
och Karlshamn. Sedan han 1719 blifvit
expektansöfverste vid Dalregementet, befordrades
han 1722 till generalmajor och blef två år senare
naturaliserad svensk adelsman samt 1728 öfverste
och chef for Västmanlands regemente. R., som
1731 blifvit friherre, förstod att tillvinna sig konung
Fredriks bevågenhet, men deltog äfven lifligt i
tidens politiska sträfvanden. Utpräglad anhängare
af Hattpartiet, understödde han ifrigt, om
just icke med någon framstående talang, de krigiska
tendenserna inom detsamma. Också blef
han, sedan Hattarna 1738 kommit till makten,
till vedermäle af deras erkänsla insatt i rådet
1739. Då 1747 Rysslands truppsammandragningar
vid finska gränsen väckte misstankar om fientliga
afsikter från nämnda makts sida, blef R.,
hvars krigiska duglighet såsom en af Carl XII:s
bussar ännu fortlefde i god hågkomst hos hans
landsmän, utsedd till generalguvernör öfver Finland
och upphöjdes 1751 vid Adolf Fredriks
kröning till grefve. Följande år lämnade han
Finland och tog åter säte i rådet, men vid pommerska
krigets utbrott 1757 åtog han sig, oaktadt
sina sjuttio år, enligt ständernas önskan
högsta befälet öfver armén. Dock måste han
inom kort för skröplighet nedlägga detsamma.
Han fortfor likväl att deltaga i rådets öfverläggningar
ända till 1765, då han af det segrande
Mösspartiet därifrån aflägsnades

Då Hattarna 1769 åter fingo vind segling, erbjöds honom att åter
inträda i rådet, men på grund af sin höga ålder
ansåg han sig böra afslå detta anbud.

Död vid åttioett års ålder i Stockholm den 17 juni
1769. I Svenska akademiens handlingar, del 25
(1852) är hans »Minne» tecknadt af B. von Beskow
i anledning af den minnespenning, samma
akademi 1850 lät prägla öfver honom.

Gift 1: 1717 med grefvinnan Sofia Lovisa Wachtmeister,
2: 1730 med friherrinnan Ebba Margareta
Banér
och 3: 1733 med grefvinnan Theodora
Beata Dücker
.


2. Rosen, Fredrik Ulrik von, riksråd. Född
1731; den föregåendes son.

Han ingick liksom
fadern mycket ung i krigstjänst och erhöll sin första
fullmakt såsom fänrik vid Hamiltonska regementet
1747. Två år därefter befordrad till löjtnant, utnämndes
han 1754 till regementskvartermästare
och blef följande året stabskapten. Inom hofvet,
där han efter en längre tids vistelse i Frankrike,
och sedan han 1762 tagit afsked ur krigstjänsten,
anställdes som kammarherre 1764, utnämndes han
1766 till hofmarskalk, och blef 1774 öfverhofstallmästare
hos drottningen. Under frihetstidens
senare skede deltog han i det politiska lifvet å
Hattarnas sida och var 1765–67 fullmäktig i
Jernkontoret. Under förberedelserna till riksdagen
i Norrköping 1769 förvaltade han den
krigskassa, hvarmed hans parti sökte vinna ökade
krafter. 1776 blef han landshöfding i Åbo och
fungerade i sådan egenskap till 1781. Så småningom
hade R. kommit att sluta sig till oppositionen
mot Gustaf III och var vid 1786 års
riksdag en af dess verksammaste »operatörer»,
nära lierad med Axel von Fersen. Vare sig i
tanke att afväpna honom eller af artighet mot
hans måg, den inflytelserike frih. Ruuth, utnämndes
R. 1788 af Gustaf III till riksråd, från hvilken
post han följande år entledigades vid rådskammarens
upplösning.

Död i Stockholm d. 23 april 1793.

Gift på 1750-talet med grefvinnan Hedvig Sofia Stenbock.


3. Rosen, Gustaf Fredrik von, ämbetsman.
Född den 6. jan. 1758; den föregåendes son.

R. ägnade sig i början åt militäryrket,
för att sedan liksom mången annan
på de fredliga idrotternas väg vinna sin
medborgarkrona. Blef, efter att hafva ingått
som kornett vid södra skånska regementet 1773,
löjtnant därstädes 1777, kavaljer hos hertig Carl
1778, ryttmästare 1783, hofmarskalk 1794 och
s. å. utnämnd till landshöfding i Malmöhus län.
Vid hans anträde till styrelsen öfver det bördiga
skånska länet hade den framstående landthushållaren
friherre Rutger Macleans reformerande
verksamhet tagit sin början, och R. blef den
hand, genom hvilken de viktigaste reformerna
kommo till utförande. Bland dessa var enskiftet
det, som framkallade alla de öfriga och därför företogs
i den största möjliga utsträckning. Den insiktsfulle
och verksamme landshöfdingen hade
härunder en hård kamp att utstå mot ärfda fördomar,
och hans bemödanden möttes öfverallt
med missnöje och klander. Men hans ihärdighet,
understödd af åtskilliga framsynta och inflytelserika
män, vann dock till slut seger och
rättvist erkännande, ehuru först efter hans död.
Olyckligtvis utbröt under hans tjänstetid 1811,
med anledning af beväringsinstitutionens införande,
det bekanta skånska bondupproret. Personer,
som tyckte sig hafva skäl till enskild
hämnd, hopsmidde hemliga polisrapporter, klandrande
landshöfdingen, för det han icke närmat
sig allmogen och förekommit oordningens utbrott.
Han entledigades därför från landshöfdingämbetet
och afled icke långt därefter i Stockholm
d. 2 maj 1815.

En lika sann som vacker
gärd åt v. R:s minne är det yttrande, som öfver
honom en gång fälldes af en bland Skånes insiktsfullaste
män: »Ingen af Skånes landshöfdingar
har gjort Skåne så mycket gagn som han,
och ändock är han den ende som på befallning
måst taga afsked.»

Gift 1783 med Maria Juliana Wahrendorff.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:34:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/b0358.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free