mérite militaire», utnämndes han genast till sekundmajor vid Arméns flottas Stockholmseskader samt befordrades till öfverstelöjtnant 1785. Såsom chef å fregatten »Gripen» utförde han 1784--85 en expedition till Medelhafvet och i sammanhang därmed en beskickning till sultanen i Marokko. Vid ryska krigets utbrott 1788 erhöll han befälet öfver galéreskaderns tredje fördelning och ådagalade vid alla tillfällen ett utmärkt mod. I den för Sverige olyckliga sjödrabbningen vid Svensksund den 24 aug. 1789 försvarade han med utomordentlig tapperhet ombord å hememan »Oden» passet, tills den öfriga flottan hunnit undan, då han efter en tio timmars oupphörlig kanonad ändtligen måste gifva sig och fördes såsom fånge till Ryssland. Hemkommen till Sverige, utnämndes han 1790 till öfverste och företog 1791 med fregatten »Bellona» en ny beskickning till Marokko. Blef 1794 t. f. chef för Stockholmseskadern och 1797 konteramiral. Död, ogift, i Uppsala d. 4 nov. 1801. 4. Rosenstein, Carl (Rosén) von, ärkebiskop. Född i Uppsala den 13 maj 1766; den föregåendes broder. Inskrifven vid universitetet samma år, han föddes, promoverades R. 1788 till magister med första hedersrummet. Teol. kand. 1790, kallades han omedelbart därefter till docent i teologiska fakulteten, lät prästviga sig 1791 samt aflade året därefter teol. lic.-examen. År 1793 befordrades han till pastor vid Lifregementet och utnämndes 1796 till kyrkoherde i det den tiden särdeles indräktiga Kumla pastorat af Strängnäs stift. Där förblef han sedan framgent till 1808, då han efter att redan 1803 och 1807 ha innehaft andra rummet på biskopsförslag, förflyttades till Linköpings biskopsstol, hvarefter han, vid ärkebiskop Lindbloms död, 1819 uppnådde den högsta värdigheten inom svenska kyrkan. Promoverad 1809 såsom primus till teol. doktor, var R., med undantag af Konstakademien, medlem af alla akademier i Sverige samt dessutom ledamot af flera lärda samfund i och utom landet. I umgänget var han glad och underhållande och ägde i hög grad förmågan att tala utan förberedelse. God och välgörande, understödde han många, särdeles fattiga anförvandters barn, och råkade slutligen i ekonomiskt obestånd, som förbittrade hans sista lefnadsår. Själfskrifven ledamot af prästeståndet deltog R., i riksdagsarbetet 1809--18 såsom ståndets vice talman och 1823--35 såsom dess talman. Hvad beträffar af honom idkadt författarskap, kan nämnas, att det hufvudsakligen var han, som i egenskap af ledamot af uppfostringskommittén uppsatte det betänkande, som lades till grund för 1820 års skolordning. I Svenska akademiens handl. ifrån 1796, del. IX 1822 finnes infördt hans Inträdestal i nämnda akademi, där han intog det af hans företrädare på ärkebiskopsstolen, Jakob Axelsson Lindblom, innehafda rummet. Dessutom finnas af honom tre akademiska afhandlingar samt åtskilliga tal och predikningar. Ovanligt nog för en präst var han i besittning af ganska goda insikter i landthushållningen. Jämte det han 1804--12 redigerade Örebro läns hushållningssällskaps handlingar, utgaf han 1807 Berättelse om några försök att leda vatten från sank mark efter Elkingtons sätt. Han afled, genom följderna af ett fall, på sin egendom Brunna nära Uppsala d. 2 dec. 1836 och med honom utslocknade ätten Rosén von Rosenstein på svärdssidan. Gift 1793 med friherrinnan Henrietta Elisabet Cederström. Rosenstolpe, Johan, jurist, ämbetsman. Född i Vånga prästgård i Östergötland d. 1 jan. 1668. Föräldrar: kyrkoherden Bengt Retzius och Margareta Vangelia. R. studerade i Linköping och Uppsala samt ingick, sedan han på sistnämnda ställe aflagt föreskrifna prof, 1700 i Svea hofrätt, som sedermera för lifvet blef hans arbetsfält. 1716 assessor, erhöll han 1719 adelskap med namnet Rosenstolpe, befordrades 1724 till hofrättsråd och blef slutligen vice president 1734. I lagkommissionen, dit han tidigt inkallades, var han en särdeles verksam och samvetsgrann ledamot, och en bland dem, som ha största förtjänsten om utarbetandet af vår ännu gällande lagbok. Död i Stockholm d. 28 juli 1758, öfver nittio år gammal. Ogift. Rosensvärd, Johan Henrik, militär, riksdagsman, krigsminister. Född d. 13 okt. 1816 å ön S:t Barthelemy. Föräldrar: guvernören därstädes öfverstlöjtnanten Johan Samuel Rosensvärd och Kristina Sofia Appelqvist. Uppfostrad för krigaryrket, blef R. 1836 underlöjtnant vid Södermanlands regemente, ingick 1842 vid generalstaben samt befordrades, efter förut passerade lägre grader, 1859 till öfverste och chef för Värmlands regemente. 1864 transporterades han i samma egenskap till Södermanlands regemente. Under tiden hade han äfven hunnit göra sig känd å den politiska banan som representant för sin ätt å riddarhuset från och med 1850--51 års riksdagar och ofta deltagande i dess debatter. Vid 1859--60 års riksdag tillhörande besvärs- och ekonomiutskottet, som bl. a. fått på sin lott att behandla motionerna om revision af föreningsfördraget mellan Sverige och Norge, reserverade han sig mot dess utlåtandes polemiska form, önskande »att det visat ett vänligare ansikte mot brödrafolket». 1861--65 ledamot af den kommitté för landtförsvarets ordnande, hvars arbete utgick från grundsatsen af indelningsverkets bibehållande, satte R. i högre grad än någon annan sitt märke å dess förhandlingar och utnämndes 1867 till generalmajor. Följande år utsedd till ordf. i vapen- och befästningskommittén, utnämndes R. 1870 till landshöfding i Värmlands län, från hvilken post han afgick 1873 för att öfvertaga generalbefälhafvarskapet i tredje militärdistriktet. Af sitt län utsedd till representant i Första kammaren 1871, bevistade han alla riksdagar till och med 1884. Efter att hafva varit ledamot af bankoutskottet 1873--74, insattes han 1875 i det särskilda utskottet för