Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sandels - 1. Sandels, Samuel - 2. Sandels, Johan August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Johan August – se S. 2 – 1809 friherre och 1815
grefve.
1. Sandels, Samuel, tekniker. Född i Hedemora
d. 14 dec. 1724. Föräldrar: kyrkoherde Anders
Sandel och Maria Dahlbo.
Efter idkade matematiska
och tekniska studier i Uppsala och Stockholm, lät
S. 1746 inskrifva sig i Bergskollegium, där han
snart väckte vederbörandes uppmärksamhet genom sin
ovanliga arbetsförmåga samt den ordning och reda,
hvarmed han skötte de honom anförtrodda göromålen.
Året efter sitt inträde i kollegium utnämndes han till
vice notarie, befordrades 1750 till ord. notarie,
1756 till sekreterare, 1759 till assessor och 1762
till bergsråd. S. upphöjdes strax efter
revolutionen 1772 i adligt stånd, då han
förändrade sitt fädernenamn till Sandels.
Död i Stockholm d. 28 mars 1784.
Med sin stora arbetsförmåga öfverhopades han med uppdrag
och befattningar, icke allenast för statens, utan
äfven för bergslagernas och enskildas räkning.
Knappast något större företag vidtogs eller
utfördes under hans tjänstemannatid, i hvilket han
ej var en verksam ledamot, så att han vid sin död
hade deltagit i sex kommittéer och fjorton
direktioner. Särskildt må nämnas, att det
var han, som angaf planen till Strömsholms kanal,
verkställde afvägningar, författade kartor och
kostnadsförslag för densamma samt att han 1780
hade i uppdrag att låta upprensa det uppgrundade
strömdraget mellan Mälaren och Saltsjön genom
Södertälje stad. Äfven hade han en stor förtjänst
om Falu bergslag, så väl genom införandet
af en förbättrad grufdrift och smältningsprocess,
som genom den omvårdnad, han tog om kopparens
fördelaktigare försäljning, emot hvad förut
var händelsen. 1769 kallades han till ledamot
af Vetenskapsakademien, i hvars handlingar de mesta
af hans skrifter äro intagna. Han har dessutom
utgifvit: Anmärkningar öfver finansverket och
statsbristen 1765, Memorial angående varuprisernas
reglerande 1766, Om varupris och arbetslöners
reglerande 1767,
Gift 1753 med Katarina Elisabet Brandt.
2. Sandels, Johan August, krigare, Född
i Stockholm d. 31 aug. 1764; den föregåendes son.
S. blef 1775 kadett och 1777 underlöjtnant vid
artilleriet, anställdes 1782 såsom adjutant vid
samma kår samt förflyttades 1785 till till följd af
ett speluppträde såsom stabsryttmästare till finska
kompaniet af adelsfanan. Två år därefter befordrad
till major vid Karelska regementet, uppsatte han under
kriget 1789 en värfvad bataljon på sexhundra man,
med hvilken han gick öfver till Finland och deltog i
där förefallande krigshändelser. S. utnämndes efter
freden i Värelä till öfverstlöjtnant och sekundchef
för karelska dragonregementet samt blef tillika 1795
generaladjutant af flygeln, öfverste i armén 1799 och
transporterad till öfverste och chef för Savolaks
fältjägareregemente 1803. Med kriget 1808 öppnade sig
för S. en ny och lysande bana. Sedan han d. 7 april
sistnämnda år mottagit befälet öfver 5:e brigaden,
som bestod af 3,200 man,
af hvilka han icke fick behålla mer än 1,600, anföll
han och slog en stark rysk fördelning vid Pulkkila
kyrkby d. 2 maj samt ryckte med sin lilla krigsstyrka
modigt framåt. I det svåraste väglag, i ett glest
befolkadt land och under oafbrutna strider, t. ex. vid
Kärsämäki, Idensalmi och Kuopio, jagade han innan
månadens slut fienden femtio mil tillbaka, framträngde
till Lappävirta, Jorois, Jokkas, Rautalambi och Laukas
socknar och sände en fördelning ända till riksgränsen
vid Sordavala. Öfverallt gjorde han fångar, borttog
fiendens förråd samt dref ankommande förstärkningar
tillbaka inom fiendens egna gränser. Omsider efter
Sveaborgs kapitulation måste han likväl vika för
öfvermakten, men fattade stånd vid Toivola pass, en
mil norr om Kuopio. Här bibehöll han, oaktadt nästan
dagliga anfall af fienderna, sin ställning i öfver
tre månader, till den 30 sept., då han till följd af
en mellan finska hufvudarmén och ryssarne afslutad
vapenhvila nödgades draga sig undan till Virta bro
norr om Idensalmi kyrka, hvarest han d. 27 okt. vann,
efter en af de blodigaste strider under hela kriget,
en den mest lysande seger. Denna ljusglimt af framgång
var dock den sista, som omstrålade de svenska vapnen
på Finlands jord. Kort därefter slöts konventionen
i Olkijoki, genom hvilken svenskarna måste utrymma
Finland och draga sig bortom Kemi älf. Under tiden
hade S., som endast efter det mest behjärtade
motstånd gifvit vika, oftast icke förr än återtåg stod
på orderna, blifvit i juli generaladjutant och blef
i nov. generalmajor, hvarefter han 1809 upphöjdes
till friherre. Några veckor förut hade han erhållit
befälet öfver arméfördelningen i Västernorrland, med
hvilken han levererade träffningen vid Hörnefors den
5 juli, hvarpå han den 21 aug. intog Umeå stad. Efter
freden förordnades han 1810 till interimspresident i
krigskollegium samt befordrades 1812 till sekundchef
för Svea lifgarde. Af konungen befordrad till
generallöjtnant, afgick han såsom befälhafvare för
en del af svenska armén till Tyskland, där han deltog
i fältslagen vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig,
var därefter nordarmén följaktig till Holstein samt
tågade efter fredsslutet i Kiel 1814 till Belgien, där
han hade sig anförtrodd belägringen af Maastricht. I
juli sistnämnda år mottog han öfverbefälet öfver
andra fördelningen af de mot Norge sända trupperna,
upphöjdes 1815 till grefve samt utnämndes s. å., sedan
han någon tid förestått öfverståthållareämbetet,
till president i krigskollegium, hvarvid han tog
afsked från befattningen som chef för Svea lifgarde.
S. erhöll 1817 serafimerorden och utsågs
i november s. å. till landtmarskalk vid den då i
Stockholm öppnade riksdagen.
1818 upphöjd till en
af rikets herrar, befordrades han s. å. till general
af infanteriet och utnämndes till riksståthållare
i Norge. Detta viktiga ämbete förestod han till i
nov. 1827, då han på grund af försvagade kropps- och
själskrafter begärde sitt entledigande. Under
tiden hade han 1824 blifvit befordrad till
fältmarskalk. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
