han genom en på eget förlag 1779--83 utgifven lärobok Arithmetica eller räknekonst dokumenterat sig såsom kunnig i antydda ämne, fick han, på förord af Schröderheim, anställning såsom apologist och kollega vid trivialskolan i Vadstena 1791, hvilken anställning han dock icke tillträdde förrän 1793. Såsom på grund af sina egenheter icke rätt passande till lärare, blef han 1805 tjänstefri och tillbragte de sista åren i Stockholm, där han snart blef af hvar man känd på grund af sitt egendomliga yttre och sina originella vanor och där han afled d. 19 april 1819. Själf tillade sig S. titeln »aritmethices magister» och lärer verkligen varit skicklig i räknekonsten. Sin ryktbarhet vann han genom sina rimmerier, hvilka sannolikt blifvit föga bemärkta, om ej Schröderheim upptäckt dem och sökt utveckla dem till allmänhetens förlustelse. Samme man tros äfven haft sin hand med vid redaktionen af S:s samlade kväden, hvilka utkommo under titeln: Brudeskrifter med mera af och öfver samt utgifna af arithmeticus magistern och apologisten Hans Jakob Seseman och sedan blifvit omtryckta i Hansellis samling af äldre skalders arbeten. Förutom den förenämnda räkneboken, innehållande ett philosofiskt, mathematiskt curieusitets cabinett, inrättadt och prydt med utvalda och angenäma samt eftertänksamma propositioner i räkne- och mätekonsten, utgaf han en Algebra eller högre och naturligare samt allmännare räknekonst 1791--93. Seth, Gabriel von, riksråd. Född på Kåröd i Bohuslän d. 1 mars 1690. Föräldrar: generalguvernementssekreteraren i Göteborg Johan von Seth o. Magdalena Schmidt. Vid nitton års ålder hade S. slutat sina universitetsstudier i Uppsala och inskrefs såsom extra ordinarie i Kansli- och Krigsexpeditionen. 1713 utnämndes han till auditör vid Hamiltonska regementet och befordrades tre år senare till fältsekreterare och vice generalauditör. Efter Carl XII:s död anställdes han 1719 såsom krigssekreterare vid svenska hufvudarmén och generalguvernementssekreterare i Riga, blef 1723 krigskommissarie i Krigskollegium, 1732 krigsråd, 1744 statssekreterare i Krigsexpeditionen och 1747 friherre och riksråd samt upphöjdes slutligen 1762 till grefve. Vid 1765 års riksdag måste han jämte medbröder af Hattpartiet utträda ur rådskammaren, men inkallades, då Mösspartiet i sin ordning 1769 refvade seglen, ånyo i rådet, ehuru han, på grund af sina sjuttionio år, då undanbad sig förtroendet. Han afled någon tid därefter på Hörle bruk i Småland d. 13 mars 1774. Ovanligt skicklig och nitisk som ämbetsman, vann han, i motsats till så mången annan under frihetstiden, rådspurpurn endast på grund af personliga förtjänster. I rådet, där han under aderton år deltog i Hattarnas styrelse, intog han i allmänhet en medlande ställning och undvek, så vidt möjligt var, att inblanda sig i dagens partistrider. Gift 1: 1720 med Gertrud Elisabet Gripenstedt och 2: med friherrinnan Anna Margareta Lilliecreutz. Seuerling, Karl Gottfried, teaterdirektör. Född 1727 i staden Oederan i Sachsen. S. var ursprungligen chirurgiæ studiosus, men tyckes ganska ung inkommit på teaterbanan och for i flera år omkring i Tyskland med en trupp, uppförande mest s. k. Haupt- und Staats-Actionen. Under de senaste åren af 1750-talet kom han öfver till Sverige med ett tyskt sällskap, hvilket tycks varit af mindre än medelmåttig beskaffenhet, men som snart, sedan direktören med detsamma införlifvat spillrorna af den Lindahl-Bergholtz'ska truppen, det allra första privilegierade sällskap, som i landsorten uppträdt, blef af mycket god sammansättning. Sedan han ett par tiotal år spelat på sin svärfader Peter Lindahls privilegier, erhöll Seuerling 1778 af Gustaf III egna sådana. Seuerlings trupp uppträdde endast i landsorten samt i Finland, och dess repertoar omfattade såväl Molière och Holberg som de samtida franska och svenska teaterförfattarne. Seuerling tillkommer äran att allra först på svensk scen ha spelat Shakespeare (»Romeo och Julia») och Calderon (»Det mänskliga lifvet en dröm»). Själf var han af en mycket originell natur, och åtskilliga lustiga anekdoter om honom fortlefva ännu i teaterhistorien. Han blef på sin verksamhet som teaterledare en förmögen man, som ägde egendomen Åby i Närike samt en större fastighet i Örebro. I nämnda stad afled han d. 14 maj 1795, och i Örebro församlings dödsbok finns om honom antecknadt: »Han hölt god disciplin med sin troupp; var själf ordentlig och styrd af religionen». Gift 1:1749 med Maria Ekman, född Heidensköld, och 2: med Margaretha Lindahl (1746-1820). 1. Sevelin, Per Erik, skådespelare. Född i Stockholm d. 15 mars 1791. Föräldrar: f. frälseinspektoren Per Erik Sevelin och Anna Katarina Nordström. S. började sin bana som balettelev vid k. teatern 1801--1806, hvarefter han ingick vid Djurgårdsteatern och stannade där till 1811, då han antogs till skådespelare vid kungliga scenen. Han hade debuterat där 1810 såsom Longino i »Slottet Montenero» men erhöll ordinarie engagement först 1812. Han tillhörde sedan k. teatern oafbrutet i tjugusex år eller till 1838, då han tog afsked, samt uppträdde dels på Djurgårdsteatern, dels på Mindre (nuv. Dramatiska) teatern till 1844, då han ånyo anställdes vid kungliga scenen samt kvarstod där till 1847, då han afgick. Död i Stockholm d. 26 aug. 1851. Hans styrka som skådespelare låg i karrikatyren, och sällan har väl en skådebana haft något så öfvermåttan löjligt att bjuda på som t. ex, hans framställning af Jabal i »Juden», Baron Torrved i »Ålderdom och dårskap», Gyllenparfum i »Den okända sonen», Pfefferkorn i »N:o 777 eller lotteri på fast egendom», Kaplanskan i