- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
II:457

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Sidenbladh, Karl - Siegroth, Gustaf Adolf von - Sigismund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

supplement, m. m.

Gift 1877 med Hilma Björkman.


Siegroth, Gustaf Adolf von, krigare. Född d.
11 febr. 1725 på Gäddeholm i Västmanland.
Föräldrar: öfversten Conrad Gustaf von Siegroth och
friherrinnan Kristina Gustafviana Fägerskiöld.

Utnämnd redan 1738 till hofjunkare, ingick S.
1744 efter slutade studier i Uppsala som
kanslist i Kanslikollegium men utbytte samma år
pennan mot svärdet och utnämndes till kornett
vid Västgöta kavalleri. Sedan han 1745–53
varit i fransk tjänst och därunder vid flera
tillfällen utmärkt sig, blef han, efter att
under sin frånvaro hafva befordrats dels till
kammarherre, dels till major vid Kalmar regemente,
1758 beordrad till armén i Pommern där åt honom
anförtroddes åtskilliga viktiga kommenderingar
och där han 1761 anställdes såsom generaladjutant.
Under åren 1770–71 befordrades han efter
hvartannat till chef för Jämtlands, Västmanlands och
Södermanlands regementen. Medan han fortfarande
innehade denna sistnämnda chefspost, förestod han
(sommaren 1773) landshöfdingeämbetet i Södermanlands
län samt utnämndes till generalmajor, generallöjtnant
och general och förde med utmärkelse en division af
armén under kriget i Finland. Efter riksdagen i
Gäfle 1792 sökte och erhöll han afsked från sin
öfverstebeställning, dock kvarstående i armén,
och afled i Stockholm d. 9 sept. 1802.

Under en tid, då officersfullmakter utdelades i vaggan
och sedan sällan infriades annorlunda än
med en högst ytlig bildning, framstår S.
som en icke blott praktiskt duglig utan ovanligt
bildad och kunnig militär. Under det han
var chef för Södermanlänningarna, bragte han detta
regemente till det bäst öfvade i svenska armén.
Till danande af skickliga officerare inrättade
han vid regementets exercisplats, Malmköping,
ett slags militärakademi, med ett vackert bibliotek
i taktik och krigsvetenskap, kartor, matematiska
och fysiska instrument m. m. För att
ytterligare sporra sina officerare till studier,
utfäste han årliga belöningar för den bäst affattade
afhandling i något krigsvetenskapligt ämne,
och inrättade för soldaternas öfning ett eget
fältartilleri m. m.

Gift 1761 med friherrinnan
Elisabet Maria Makeléer.


Sigismund, konung i Sverige och Polen. Född
under föräldrarnas fångenskap på Gripsholms
slott d. 20 juni i 1566; son till dåvarande hertigen
af Finland, sedermera konung Johan III och
Katarina, dotter till k. Sigismund I af Polen,
tillhörande jagelloniska ätten, och Bona Sforza,
hertiginna af Mailand.

Hoppet att en dag se Polens
krona på sonens hufvud, förljufvade mången stund
af föräldrarnes fångenskap och blef i väsentlig mån
bestämmande vid prinsens uppfostran. Oaktadt den
gynnsamma stämning Johan, sedan han 1569 uppstigit
på svenska tronen, hyste för Rom, var det ej hans
mening, att Sigismund, hvilken nu blifvit hertig af
Västergötland, skulle rent af uppfostras till
katolik. Med sina fria åsikter i kyrkliga
ting ville han, att sonens uppfostran i religion
ställdes så, att denne själf i en
framtid kunde välja hvilken bekännelse
honom godt syntes. Men de jesuiter, som
svärmade i Johans hof, voro icke overksamma.
De behärskade fullständigt drottningen och
utöfvade tillika med och genom henne ett
ohämmadt inflytande på den unga fursten under hans
uppväxtår, och så kom det sig, att, innan konungen
själf visste därom, var prinsen ett af den
katolska kyrkans lydigaste barn. Hvad beträffar
planerna på Polens krona, förverkligades dessa,
då Sigismund på valriksdagen i Warschau den
9 aug. 1587 utkorades till polackernas konung.
Till denna utgång af valet bidrog till viss
grad ett från Sveriges sida i sväfvande och tvetydig
form gifvet löfte om Estlands afträdande.
Löftet förblef väl ouppfylldt, men det oaktadt ägde
valet bestånd, och Sigismunds högtidliga kröning
försiggick i december 1587. Men hvad sålunda
i Polen vunnits, förlorades i Sverige, hvarest man
af den blifvande monarkens katolska sinnelag
trodde sig hafva föga godt att vänta för religionen
och friheten. Af historien känna vi, huru hertig
Carl, sedan konung Johan aflidit d. 17 november
1592, skyndade att, innan Sigismund ännu hunnit
anlända till Sverige, genom Uppsala möte i mars 1593
få den evangeliska läran fastställd såsom landets
statsreligion. Då Sigismund, som mot slutet af
september 1593 anländt till Sverige, åtföljd af
den påfliga nuntien Germanico di Malaspina, icke
efterkom det af honom själf vid hans kröning i Uppsala
i februari 1594 bekräftade mötesbeslutet samt i
augusti 1594 återvände till Polen, utan att hafva
upprättat en på fasta grunder ordnad regering i
Sverige, bestämdes på riksdagen i Söderköping hösten
1595, att evangeliskt-lutherska bekännelsen skulle
vara den allena gällande i Sverige, hertig Carl
vara riksföreståndare under konungens frånvaro, alla
vad till Polen förbjudas, och de kungliga
befallningarna därifrån förklaras ogiltiga,
tills de vunnit hertigens bifall. Med stigande
missnöje bevittnade Sigismund sakernas utveckling i
hans fäderneärfda rike, och för att gifva dem en
för hans makt gynnsammare vändning begaf han
sig ånyo dit 1598. Då han han här såg
sig nödsakad att med vapenmakt söka tvinga Sverige
till lydnad, led han den 25 september sistnämnda år
vid Stångebro ett grundligt nederlag och drog sig ur
riket, hvarefter han genom Jönköpings riksdagsbeslut
förelades att antingen afsäga sig katolska läran
och i egen person regera sina arfländer eller
skicka sin son Uladislav till Sverige att
där under hertig Carls förmynderskap uppfostras i
landets religion. Då hvarken det ena eller andra
skedde, förklarades han på en riksdag i Stockholm
1599 förlustig Sveriges tron och hans farbroder,
hertig Carl, för rikets regerande arffurste.
Sigismund regerade sedan i Polen i trettiotvå år
eller till sin död i Warschau den 30 april 1632.

Hans fall i Sverige var en naturlig följd af hans
sträfvan att i det redan protestantiska landet
återställa den katolska tron. Polackerna åter
berömde honom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 15:43:11 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/b0457.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free