sin ätt, fick se denna utslockna och en ny dynasti uppstiga på tronen. Sina sista lefnadsår tillbragte hon skild från världen och sysselsatte sig mycket med konstsömnader. Af sådana finnas ännu en del utmärkta arbeten i behåll, hvilka hon förfärdigat med biträde af sina damer. Af naturen mild och välgörande, vann hon allas tillgifvenhet och sörjdes vid sin bortgång af ett stort, antal behöfvande, hvilkas nöd och bekymmer hon lindrat. Död i Stockholm d. 17 mars 1829, ogift. Sitt lustslott Tullgarn, som förut tillhört brodern Fredrik Adolf, testamenterade hon till dåvarande kronprinsen, sedermera konung Oscar I, och sitt vid Gustaf Adolfs torg i Stockholm belägna palats till den äldsta af Svea rikes arffurstar, som näst efter kronprinsen äger rätt till tronen. Sofia Albertina hade den sorgen att se sin brorson afsatt från den fäderneärfda tronen, men hennes lifs största pröfning var säkerligen den, som bereddes henne genom Gustaf III:s obevekliga vägran att lämna sitt samtycke till hennes förening med den man, furst Fr. Vilh. von Hessenstein, Fredrik I:s naturlige son, åt hvilken hon skänkt sitt hjärta. Sofia Magdalena, drottning. Född i Köpenhamn d. 3 juli 1746, Föräldrar: konung Fredrik V af Danmark och hans första gemål, drottning Lovisa, konung Georg II:s af Storbritannien dotter. Vid endast fem års ålder blef prinsessan Sofia Magdalena förlofvad med den jämnåriga svenska tronföljaren, prins Gustaf, till förnyande af vänskapen mellan svenska och danska hofven och möjligen som en försoning för, att man nog hastigt brutit giftermålsunderhandlingarna mellan arffursten Adolf Fredrik och prinsessan Lovisa, konung Kristian VI:s dotter. Senare önskade väl Lovisa Ulrika upplösa förbindelsen mellan sin son och den danska prinsessan, för att åstadkomma en förlofning mellan honom och prinsessan Philippina af Brandenburg, men kronprinsen själf var mer böjd för det danska partiet och såg därför icke ogärna, att 1766 års ständer påskyndade hans förmälning, hvilken också försiggick på Kristiansborgs slott i Köpenhamn den 1 oktober s. å. Äktenskapet blef likväl föga lyckligt. Den blyghet eller rättare försagdhet, som var ett utmärkande drag hos den unga till sitt yttre för öfrigt ganska täcka prinsessan, misshagade i hög grad den liflige Gustaf, ocn han visade henne länge den mest uppenbara kallsinnighet. Sofia Magdalena, som blifvit uppfostrad i sin farmoders allvarliga och gudfruktiga hof, kunde å sin sida icke finna sig i det svenska hofvets stormande lustbarheter, teaterföreställningar och tomma nöjen och drog sig därför frivilligt tillbaka. Förhållandet de höga makarna emellan förbättrades väl något efter Lovisa Ulrikas död, men blef aldrig af någon innerligare beskaffenhet, och Gustaf drog icke heller i betänkande att öppet beklaga sig öfver sin gemåls likgiltighet, stelhet och tråkighet. Efter Gustaf III:s död lefde hon i mer än tjuguett år och afled i Stockholm d. 21 aug. 1813. Sofia Wilhelmina Mariana Henrietta, drottning. Född i Bieberich i Nassau d. 9 juli 1836. Föräldrar: hertig Vilhelm af Nassau och hans gemål i andra giftet, prinsessan Pauline af Württemberg. Prinsessan, hvars ungdomsdagar tillbragtes i Wiesbaden, erhöll en särdeles vårdad uppfostran, som, stödd på en sann och upplyst religotsitet, leddes under moderns personliga öfverinseende af fröken Hessel. En grundlig och lefvande undervisning meddelades henne af de mest framstående lärare. Historia och språk voro de ämnen, hon med förkärlek omfattade. Begåfvad med musikaliska anlag, vann hon under framstående mästares ledning en betydande färdighet och fulländning i pianospelning. Efter att 1853 blifvit konfirmerad, tillbringade hon den följande vintern jämte sin moder vid hofvet i Petersburg såsom gäst hos sin moster, den begåfvade och fint bildade storfurstinnan Helena. Den 6 juni 1857 förmäldes hon å slottet Bieberich med dåvarande hertigen af Östergötland, prins Oscar, som hon 1856 lärt känna vid hans besök på slottet Montrepos nära Neuwied, där hon efter moderns kort förut inträffade död vistades hos sin halfsyster, furstinnan af Wied, och dennas gemål. Förlofningen mellan det unga fursteparet hade ingåtts d. 26 sept. sistnämnda år. Efter att ha lämnat sitt fädernehem, gick prinsessan ombord på ett svenskt linjeskepp i Lübeck och anlände d. 19 juni till Sveriges hufvudstad. Efter sin gemåls uppstigande på tronen d. 18 sept. 1872, kröntes hon till drottning i Sverige d. 12 maj och i Norge d. 18 juli 1873. Hon är moder till fyra söner: Gustaf, nuvarande kronprinsen, född 1858, Oscar, f. 1859, Carl. f. 1861, och Eugen, f. 1865. Drottning Sofia förtjänar med full rätt att räknas bland de ädlaste kvinnor, som det varit beskärdt att bära en krona. Under de många år, som förflutit, sedan hon första gången satte foten på den svenska jorden, och hvilka för henne icke saknat pröfningar och ett tåligt burit lidande, har hon gjort sig bemärkt genom ett upphöjdt, religiöst prägladt sinnelag, som vunnit mångas hjärtan och gifvit sig i ögonen fallande uttryck, ej blott i ett troget, mönstergillt uppfyllande af en makas och moders plikter, utan äfven genom en verksamhet, riktad mot välgörande och behjärtansvärda mål. Af de många pröfningar, hon haft att genomgå, torde såsom den tyngsta få räknas en med åren alltmer försvagad och vacklande hälsa. Hennes hälsotillstånd har gjort det nödvändigt för henne att tillbringa längre tider i utlandet och att i hemlandet så mycket som möjligt afhålla sig från deltagande i det offentliga lifvets festligheter. Under det detta säkerligen skett utan någon bittert känd afsaknad å hennes sida, har det känts så mycket svårare för henne att af omtanke för sin hälsa nödgas något lägga band på sin lifliga verksamhetslust i välgörenhetens och de allmännyttiga sträfvandenas tjänst. Och mångfaldiga äro de företag i antydda syfte, som för sitt gagneliga inflytande stå