Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Spaldencreutz, Johan Adolf - 2. Spaldencreutz, Arvid Johan - Sparfvenfelt, Johan Gabriel - Sparre - 1. Sparre, Lars Siggesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riksdag innehålla för öfrigt flera förträffliga
yttranden af samma man.
Gift 1776 med friherrinnan
Katarina Juliana Silfverschiöld, syster till major
Nils Silfverschiöld (se II: 459).
2. Spaldencreutz, Arvid Johan, vitterhetsidkare.
Född d. 31 aug. 1782; den föreg. son. –
Genom arf efter föräldrarna försatt i en oberoende
ställning, sökte och innehade S. aldrig någon
plats i statens tjänst, om ej dit kan räknas, att
han någon tid tjänstgjorde vid hofvet och där
utnämndes till kammarherre. I vår litteraturhistoria
och hos våra bokkännare har han
förvärfvat ett slags namnkunnighet, mindre genom
sina arbeten än genom det sätt, hvarpå han lät
dessa komma i dagen. På ett litet handtryckeri,
som han hade på sin egendom Gusum, satte och
tryckte han själf små upplagor af sina skrifter,
hvilka därför äro ytterst sällsynta och dyrbara.
De äro: Svärmarinnan, orginalroman 1800,
Tidskrift för mina vänner 1805–1806, Gusums
Veckoblad samt några öfversättningar:
»Kärleksdrottningen» af F. Schiller; »Lotterivinsten» af
Starke; och »Den genom ärans förlust brottslige»
af Schiller. Han deltog såsom riddarhusledamot
i åtskilliga riksmöten och räknades till den »unga
oppositionen» samt var vid 1812 års riksdag en
bland de få, som med kraft uppträdde mot
indragningsmaktens införande. Död d. 27 mars
1828. Gift 1805 med Maria Skragge.
Sparfvenfelt, Johan Gabriel, lärd, språkkännare.
Född i Åmål d. 17 juli 1655. Föräldrar: öfversten
Johan Sparfvenfelt och Kristina Uggla.
Efter fleråriga trägna studier
i Uppsala ämnade S. besöka främmande länder,
men uppbringades, då han var på väg till England,
af danska kryssare och fördes till Norge, där han
kvarhölls i åtta månader. Ändtligen frigifven, begaf
han sig till Göteborg och gick ombord på ett engelskt
fartyg, som blef väderdrifvet till Holland. Därifrån
ställde han kosan till Frankrike och Italien samt
hade i Rom företräde hos drottning Kristina. Vid
sin hemkomst till fäderneslandet, efter fem års
bortovaro, befalldes han åtfölja de till Moskva
afgående svenska sändebuden. Under sitt uppehåll
i den ryska hufvudstaden slog han sig på studiet
af slaviska språket med den grundlighet, att han
inom kort författade ett »Lexicon slavonicum», som
ännu förvaras i Uppsala universitetsbibliotek. År
1689 erhöll han i uppdrag att i alla länder, dit
nordmän kunde anses i forna tider ha framträngt,
uppsöka gamla svenska och götiska minnesmärken, samt
öfverallt i kloster, bibliotek och raritetssamlingar
efterspana manuskript, böcker, inskriptioner och
»stridstyg», för att finna runor och annat, som
kunde bevisa göternas därvaro. Under resan besökte
han Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Spanien
samt öfverseglade till Afrika, hvarifrån han ämnade
sig till Egypten, Palästina och Syrien, men måste
för den i Österländerna då härjande pesten återvända
till Frankrike. Vid ett nytt besök i Rom fick han
till Påfven Innocentius XII öfverlämna sitt »Lexicon
slavonicum, hvilket upptogs med så mycket
välbehag, att påfven lät lämna honom
nycklarna till Vatikanska biblioteket,
med frihet att efter eget behag genomgå dess
bokskatter. Vid sin hemkomst till Sverige 1694
förordnades han till ceremonimästare, tog afsked
från denna befattning 1712, och lefde därefter för
sina studier på Åbylund i Romfartuna socken af
Västmanland, där han afled d. 2 juni 1727.
Utmärkt som lärd och isynnerhet ovanligt språkkunnig – han
lärer med färdighet talat och skrifvit fjorton olika
språk – ägde han stort anseende hos sin samtids
lärde och nämnes ofta med loford af utländska
författare. Bland hans utgifna skrifter må särskildt
nämnas: Vocabularium germanico-turcico-arabico
persicum (endast påbörjadt), samt Parentation
pä Slavonska öfver K. Carl XI 1697. I Linköpings
bibliotek förvaras hans korrespondens, hvari
bl. a. förekomma bref från Leibniz.
Gift 1695 med Antoinetta Sofia Hildebrand.
Sparre. Denna märkliga, i Sveriges historia tidt och
ofta framträdande, ätt, har af gammalt uppgifvits
leda sitt ursprung från den under medeltiden mäktiga
Toftaätten och hafva till äldsta anherre Sixten
Sixtensson till Tofta, hvilken lefde i slutet af
1100- och i början af 1200-talet. Af hans båda söner,
Knut och Nils, skulle den förre varit stamfadern
för den äldre Sparregrenen, under det Nils, som
säges hafva varit gift med konung Erik Knutssons
dotter Märta och besvågrad med Birger jarl till
Bjälbo, varit stamfader till en yngre gren. Nyare
forskningar synas emellertid gifva vid handen, att
ättens stamträd med sina rötter icke sträcker sig
längre tillbaka än till unionstiden. Göran Larsson
S., en son till Lars Siggesson S. – se S. 1 – född
1530, död 1590, furstligt råd och trogen anhängare af
hertig Carl, var den förste, som antog namnet S. till
Rossvik. Från denna adliga ätt, som introducerades
på riddarhuset 1625, utgingo friherrliga ätten S.,
hvars stamfader Per Eriksson S. – se S. 6 – blef
friherre 1647, och friherrliga ätten Franc-Sparre,
som utslocknade 1837 med stiftaren, Bengt Erland
Franc-S. – se S. 15 – Friherrliga ätten gaf i sin
ordning upphof till grefliga ätten S. af Sundby, som
1719 blef greflig med Erik Axelsson S. – se S. 16 –
och utgick 1772, grefliga ätten S. af Söfdeborg,
som tog sin upprinnelse 1719 med Claes S. – se S. 18 –,
grefliga ätten S. (n:o 74), utslocknad 1728 med
till grefve 1720 upphöjda Axel Axelsson S. – se S. 24 –
och grefliga ätten S. (n:o 111), som 1797
grundades af Fredrik S. – se S. 25 – och utgick på
svärdssidan 1820.
Adliga ätten Sparre.
1. Sparre, Lars Siggesson,
riksråd. Födelseåret obekant. Son af Sigge
Larsson till Bystad, Ågård och Skofteby, samt
Kerstin Månsdotter (Natt och Dag).
I våra häfder framträder Lars Siggesson först under striden
mellan Sten Sture d. y. och konung Kristian II,
i det han jämte fem andra
svenska ädlingar, däribland den då unge Gustaf Vasa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
