och likvidationskommissionen och 1750 i den s. k. förkortningskommissionen, som hade att föreslå hvarjehanda förenklingar vid de allmänna ärendenas behandling och afgörande. Vid 1751 års riksdag var han medlem af så väl urskillnings- som riddarhusdeputationerna samt vid riksdagen 1760 ledamot af ständernas stora deputation. Död i Stockholm d. 2 mars 1765. Utrustad med stora historiska kunskaper, ett aldrig svalnande forskningsnit och en outtröttlig arbetsförmåga, fann han under sina många tjänstebefattningar tid öfrig till ett omfattande författareskap. Af hans efterlämnade arbeten, som äfven af senare forskare ofta rådfrågat, må nämnas: Biskopens Petri Andreæ Nigri eller Svarts historia om de forna Vesterås biskopar 1744, Samlingar af Kongl. Stadgar, bref och förordningar, rörande religionen 1744, Svea och Götha höfdingeminne 1745, Konung Sigismunds och konung Carl IX:des historier af Jonas Werwing 1746--47, Konung Eric den XIV:des historia etc. af Eric Jöransson Tegel 1751, Svea rikes ridderskaps och adels matrikel 1754--55, Bibliotheca Suio-gothica, Herrar landtmarskalkars historia m. fl. Flera af S:s arbeten begagnas ännu som viktiga källor. Gift 1732 med Anna Katarina Wefverstedt. Stiernroos, Magnus, krigare. Född 1684. Föräldrar: lagmannen Johan Berelius, adlad Stiernroos, och Maria Hobel. Antagen som volontär vid sjöstaten i Karlskrona 1700, åtföljde S. följande år såsom arklimästare svenska flottans expedition till Arkangel, befordrades 1702 till fänrik, 1705 till löjtnant och anställdes 1707 vid lifdrabantkåren. Under Carl XII:s krig bevistade han alla fältslag, träffningar och belägringar, där konungen själf var närvarande, samt blef därunder svårt sårad i slaget vid Holofzin 1708. Sedan han efter olyckan vid Pultava följt Carl till Bender, användes han i hvarjehanda beskickningar, särdeles sådana, där slughet och fyndighet voro af nöden. Sålunda besökte han Tartar-Khan, Taman i Asien, turkiska fästningen Taganrok m. fl., oftast hemligen och under åtskilliga förklädnader. Sedan han kämpat i kalabaliken och 1714 blifvit befordrad till vice korpral vid lifdrabanterna, bevistade han Stralsunds belägring och träffningen på Rügen samt följde såsom drabant konungen på de båda norska fälttågen. Under det sista af dessa utnämnd till korporal i drabantkåren, befordrades han 1723 till öfverste, 1732 till löjtnant vid lifdrabanterna, 1744 till kapten-löjtnant vid samma kår samt generalmajor af kavalleriet, 1751 till generallöjtnant och slutligen 1755 till general. Död i Stockholm d. 16 maj 1762. S. var en man af oförvitlig heder och en, som genom egna förtjänster utan mäktiga släktförbindelser banade sig väg till krigarens högsta värdighet. Icke desto mindre fanns det en tid, då han ganska allmänt troddes hafva varit Carl XII:s mördare. Nyare historiska forskningar hafva till fullo ådagalagt grundlösheten af dessa beskyllningar, som hade sitt upphof från en anonym nidskrift, hvilken utkom först femtio år efter Carls död. Gift 1720 med Sofia Juliana von Bratt. Stiernsköld. Ätten, nu mera utgången, har gamla anor och nämnes redan i vår medeltidshistoria. Vid riddarhusets stiftelse inregistrerades hon i adelsklassen och erhöll friherrlig värdighet 1651. 1. Stiernsköld, Göran Classon, krigare. Född 1552. Föräldrar: ståthållaren Clas Göransson till Norrnäs och Mariana Grip. Göran Classon nämnes såsom häradshöfding i Strömsholms län 1588 och blef 1590 hertig Carls furstliga råd. 1593 förordnades han till slottslofven på Stockholms slott och skickades året därefter såsom legat till Danmark. 1595 insattes han som ståthållare på Kalmar och blef 1597 jämte Axel Ryning ståthållare öfver »Stockholms slott, stad och malmar med underliggande län». När Sigismund 1598 kom för att återtaga Sverige, voro S. och Olof Hård befälhafvare på Kalmar. Från Avaskär, där flottan landat, sände konungen sin höfvidsman Lasky att uppfordra slottet, hvilket de bägge kommendanterna dock vägrade att efterkomma af det skäl att konungen kom i spetsen för en främmande krigshär. De hörsammade dock till slut befallningen, hvarefter de fängslades och öfverfördes till Polen samt måste där utstå många vidrigheter. Emellertid blefvo de, på hertig Carls uttryckliga fordran, efter slaget vid Stångebro lösgifna, hvarefter S. nämnes såsom närvarande vid rättegången mot riksråden i Linköping samt såsom bisittare i rätten 1606 öfver den fängslade ärkebiskopen Abrahamus Andreæ Angermannus. Hos Carl IX stod han alltid i stor gunst och hedrades af honom med många viktiga uppdrag. Hemkommen från Ryssland, dit han 1601 afgått såsom sändebud utnämndes han året därefter till riksråd och riksmarskalk, var 1605 en af svenska kommissarierna vid fredsverket med Ryssland och insattes slutligen 1606 som ståthållare på Älfsborg. Död på Tuna i Södermanland d. 18 aug. 1611. Gift 1575 med Kerstin Hansdotter Bielkenstierna. 2. Stiernskiöld, Nils, krigare, sjöhjälte. Född på Biby i Södermanland d. 12 juni 1583; den föreg. son. När fadern 1598 af Sigismund bortfördes till Polen, medföljde S. såsom fånge men återkom 1600 till Sverige och anställdes såsom småsven i hertig Carls hof. S. befordrades till lifpage och åtföljde sin herre under hela livländska fälttåget, i belägringarna af Pernau, Felin, Dorpt, Wolmar, Kockenhusen samt i slaget vid Riga. Efter dessa lärospån fick han hertigens tillstånd att gå i utländsk tjänst och tog anställning såsom simpel soldat under prins Moritz af Oranien. Sedan han tjänstgjort ett år vid holländska armén och därunder deltagit i eröfringen af Grawe, begaf han sig till Ungarn och gjorde i kejserliga hären ett tre års fälttåg mot turkarna. Vid sin återkomst till Sverige befordrades han 1605 till fänrik vid konungens lifdrabanter och beordrades att för andra gången åtfölja Carl IX till Livland. Öfver allt, vid eröfringen af Dünamünde, belägringen af Riga och i träffningen vid Kirkholm, utmärkte han sig för sitt okufliga mod och utnämndes därför till kammarherre samt ryttmästare vid adelsfanan. Under den följande tiden deltog han under grefve