Edvard Stjernström och därigenom kom att i råd och dåd understödja den scen, han då öfvertagit. Bland de många dramatiska produkter hon dels författat, dels bearbetat må nämnas: Filantropen uppf. 1847, Ett blad ur samhällslifvets mysterier 1851, de historiska skådespelen Drottning Kristina 1855, Konung Carl X Gustaf 1857, och Fyra dagar under Gustaf IIIs regering 1850, texten till H. Berens opera »Violetta» samt de från utländska original bearbetade »Hin ondes besegrare» och »Längtan efter äfventyr eller perukmakaren och hårfrisören» m. m. Hon har äfven lämnat ett par mindre noveller samt åtskilliga små poem. Död i Stockholm d. 2 april 1857. »Oaktadt hennes litterära verksamhet» -- säger en af hennes minnestecknare -- »var ganska omfattande, ägnade hon allvarliga studier så väl åt de sociala förhållanden, hon i sina tendensstycken ville teckna, som åt de historiska forskningar, på hvilka hon byggde sina historiska skådespel.» 3. Stjernström, Louise Elisabet, dramatisk författarinna. Född i Stockholm 1827; syster till den föreg. Liksom systern har fru S. varit en flitig och samvetsgrann arbetare för scenen samt har lämnat en stor mängd teaterstycken, dels i original, dels i bearbetningar, men alltid anonymt. Bland mera bekanta sådana torde vara nog att påminna om: »En papiljott», »Ett giftermål på dårhuset», »En herre som vaktar sin måg», »Lulli och Quinault», »Läkaren mot sin vilja», »Tadelskolan», »Moderna vinglare», »Borgaren och adelsmannen», m. fl. Flere af de originalpjäser, som under systern fru Jeanette Stjernströms namn gått öfver tiljorna, sägas vara en produkt af samarbete mellan de båda systrarna. I några stycken, t. ex., Stockholmsbesöket, Tändstickorna, Tidens strid eller det bästa kapitalet, är detta gemensamma forfattareskap antydt genom pseudonymerna »Carl Blink och Georges Malméen». Bland S:s original torde Johan Fredman, bellmaniad i 5 akter, 1861, vara mest bekant. Efter sin mans död i början af 1877 öfvertog hon ledningen af Nya teatern i Stockholm men uthyrde den sommaren 1879 och sålde den 1880. På 1880- och 1890-talen har fru S. under signaturen Carl Blink utgifvit en serie historisk-romantiska skildringar från medeltiden och Vasatiden, hvartill kommer Ur lifvet, Tidsbild 1903. Gift 1861 med skådespelaren Edvard Stjernström. Stobæus. Denna i Lunds universitets historia ryktbara släkt härstammar ursprungligen från Schleswig, men har sitt namn af Stoby församling i Skåne, där stamfadern för den svenska släktgrenen var kyrkoherde under förra hälften af 1600-talet. 1. Stobæus, Andreas, häfdaforskare, latinsk skald. Född 1642 i Stoby förs. af Lunds stift, där fadern Johannes Laurentii Hedenstadensis var kyrkoherde. Efter slutade skolstudier i Köpenhamn skickades S. till universitetet i Greifswald, där han tillbragte någon lärotid innan han 1664 blef kollega och 1669 rektor vid Kristianstads skola. Sedan han det sistnämnda året vunnit den filosofiska graden vid det nyinrättade universitetet i Lund, kallades han, på förord af Magnus Gabriel De la Gardie, hvars uppmärksamhet han ådragit sig genom ett latinskt ode, som han hållit vid Carl XI:s kröning, 1674 till ord. eloquent. et poes. professor därstädes samt blef 1682, vid universitetets återupprättande, utnämnd till samma befattning. 1687 förändrades hans professur på det sätt, att han utnämndes till histor. och poeseos professor, hvarjämte Carl XII 1710 förordnade honom till universitets bibliotekarie. Han innehade sedan båda dessa befattningar till sin död i Lund d. 15 dec. 1714. Under den nationella brytning, som var en naturlig följd af de södra landskapens införlifvande med Sverige, slöt han sig oförbehållsamt till det nya väldet, hvilket gaf Carl XI anledning att yttra, att han var den första skåning, som gjort svenska kronan någon verklig tjänst. »Han har för öfrigt förvärfvat sig en betydande ryktbarhet såsom latinsk vältalare och skald, 'Semper poëta Stobæus', såsom hans samtid kallade honom och såsom han själf älskade att benämna sig.» Äfven såsom häfdaforskare har han inlagt stor förtjänst särskildt genom sina samlingar och bearbetningar af Skånes äldre historia. Gift 1: med Ursula Maria Wode, 2: med Geska Hörling. 2. Stobæus, Niklas, latinsk vältalare. Född i Lund d. 20 okt. 1694; den föreg. son. Sedan S. någon tid studerat vid universitetet i sin födelsestad, antogs han 1714 till amanuens vid akademiska biblioteket, som då stod under faderns uppsikt, och förvaltade, efter dennes kort därpå timade död, bibliotekariebefattningen i halftannat år, till 1716. I maj månad det följande året anställdes han såsom lärare för kosack-hetmannen Filip Orlicks söner, hvilka följt sin fader till Sverige och med honom vistades i Lund. Sedan S. innehaft denna lärarebefattning i tvenne år, företog han 1719 en resa till Stockholm, där han blef känd af svenske envoyén Neugebauer, som erbjöd honom att medfölja såsom legationssekreterare på hans tillämnade beskickning till Konstantinopel. Då ambassaden inställdes, återvände S. till Lund, där han 1723 förordnades till docent i filosofiska fakulteten. Från nämnda lönlösa befattning befordrades han ändtligen 1729 till akademiesekreterare, utnämndes 1735 till eloquent. et poes. professor, hvarefter han innehade denna professur till sin död i Lund d. 7 dec. 1754. Såsom målsman för sin vetenskap, romerska poesien och vältaligheten, häfdade han med heder sin plats på faderns lärostol, om han än icke uppnådde dennes ryktbarhet. De latinska skaldestycken och vältalighetsprof, han efterlämnat, skola enligt kännares omdöme vittna om en författare med klassisk smak och bildning. Hans son Andreas Peter, f. 1732 d. 1799, efterträdde honom 1771 i professuren. Gift 1729 med Maria Ingelström. 3. Stobæus, Kilian, d. ä., natur- och häfdaforskare; brorson till S. 1. Född i Vinslöfs församling i Skåne d. 6 febr. 1690. Föräldrar: