- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
II:558

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stålarm, Arvid Eriksson - Stålberg, Carolina Vilhelmina - Stålhammar, Peder - Stålhandske, Torsten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

under fångenskapen, och de pinliga förhören hade
i förtid gjort honom till gubbe och ändade hans
lidande på Gripsholms slott i maj 1620.

Gift 1579 med Elin Fleming.


Stålberg, Carolina Vilhelmina,
romanförfattarinna. Född i Stockholm d. 26 nov. 1803.

Utan eget namn erhöll fröken S. ett
föräldrahem hos en fältkamrerare Stålberg och
dennes fru, hvilkas familjenamn hon sedan
upptog. Vid sexton års ålder uppträdde hon först
såsom författarinna med ett och annat poem i
Stockholms-Posten, Allmänna Journalen och Freja,
hvarefter hennes första större poetiska arbete, Min
ungdoms idealer
, lämnade pressen 1826. Efter att
1831 ha utgifvit Poetiska försök af Vilhelmina
samt anonymt lämnat några noveller: Ingrid Örnefot och
Axel Nilsson Tott
1832, Stormhvirfveln på
Norrbro
1834, Den lyckliga Omnibusfärden
1838 o. s. v., framträdde hon 1839 med sin
första större roman Emmas hjerta. Efter
ytterligare ett par arbeten i bunden form, Diocles
och Lydia. Fornnordisk saga i tolf sånger
1841,
samt Lyriska toner af Vilhelmina 1843, öfvergick hon
från den bundna dikten till noveller och skildringar
ur hvardagslifvet med Major Müllers döttrar 1845,
De begge aristokraterna 1847. Den sista bildar
på sätt och vis en öfvergång till det sista skedet af
hennes författarskap, nämligen den historiska romanens.
På detta område har hon lämnat flere till
omfånget betydande arbeten, såsom Catarina
Månsdotter
1848, Drottning Philippa, historisk
roman
1849, Lasse Lucidor den olycklige
1850, Familjen Skytte, historiskt-romantiska
taflor
1851, Hedvig Charlotta Nordenflycht
1857, Gustaf III och hans omgifning
1859, Christina, drottning af Sverige 1861,
Bröderna Stålkrona 1863, Emerentia Ruth 1869
o. s. v.

Med otrolig flit författade och utgaf hon
äfven i andra ämnen en mängd arbeten, såsom Försök
till ett nordiskt mythologiskt lexikon
1844,
Blomsterspråket 1843, Om Svenska prinsessor
1858, Anteckningar om svenska qvinnor,
barnböcker, bilderböcker, brefställare för
damer, virkböcker, charader, gåtor m. m., hvarjämte
hon verkställt flera öfversättningar. Efter att ha
tillbragt hela sitt lif i hufvudstaden, bosatte
hon sig 1870 i Mariefred och afled där d. 23 juli
1872.

Utan att intaga något egentligt högt rum,
vare sig som prosaist eller skaldinna, räknade
Vilhelmina S. dock en vidsträckt läsekrets och har i
sin mån bidragit att nära kärleken för svensk
historia och våra fosterländska minnen.


Stålhammar, Peder,
krigare. Född 1613 i
Svenarums socken af Jönköpings län, där fadern Jon
Gudmundson
var torpare; modern Karin Persdotter.

När gossen blifvit så vuxen, att han kunde sköta
sig själf, användes han af fadern till vallgosse
och fortfor med detta göromål tills han var tolf år,
då han kom i tjänst hos en ryttmästare
Kasper von Witten. Denne begagnade honom
i början till trosspojke men lät 1634 inskrifva
honom som ryttare vid Smålands kavalleri. Ynglingens
ovanliga hurtighet och pålitliga uppförande ådrog
honom snart uppmärksamhet, så att han 1640 befordrades
till kvartermästare och fyra år senare till korpral,
hvarefter han adlades 1650, då han förändrade sitt
förut burna namn Hammar till Stålhammar.
Kornett s. å., utnämndes han 1656 till löjtnant, blef året
därefter ryttmästare, 1663 major och slutligen 1677
öfverste och chef för Smålands kavalleri, eller
samma regemente, vid hvilket han börjat sin bana
som trosspojke. Sedan han med heder kommenderat
regementet i femton år, lämnade han 1692 detsamma
samt afled på sin gård Salshult i Småland d. 11
jan. 1701.

Under danska kriget inlade han med
sitt regemente en bravur, som länge fortlefde i
folkminnet. I slaget vid Landskrona såg man den
sextiofyraårige gubben främst i elden med sina käcka
ryttare, liksom senare i drabbningarna vid Lund
och Halmstad. Vid indelningsverkets genomförande
var han särdeles verksam och åtnjöt städse mycken
bevågenhet af Carl XI, som plägade hedra honom med
sina besök.

Gift 1: 1644 med Susanna von Witten
och 2: 1647 med Anna Skytte.

S:s sonsons son, Adam,
född d. 27 aug. 1734, son af ryttmästaren Adam
Stålhammar
och Beata Margareta Bock, blef
1757 fänrik vid Kronobergs regemente, som han 1770
lämnade med kaptens värdighet. S. var en synnerligen
verksam ledamot af riddarhusoppositionen under Gustaf
III:s tid, 1778 ledamot af riddarhusutskottet och 1786,
då han af J. von Engeström nämnes som en af nämnda
fraktions mest nitiska »operatörer», en af sitt
stånds elektorer. Af detsamma rönte han mångfaldiga
bevis på förtroende och var 1779–86 riddarhusdirektör
samt 1786–1800 bankofullmäktig. Vid hans afgång från
denna post, uppdrogo honom ständerna på grund af de
stora förtjänster, han inlagt om Tumba pappersbruk,
att fortfarande utöfva öfverinseendet öfver
detsamma. Död ogift i Stockholm 1806.


Stålhandske, Torsten,
krigare. Född 1594 i Borgå
socken i Finland. Föräldrar: Joën Tyrildsson
(Stålhandske)
till Sjölax och Trotteby, Erik XIV:s
kammarjunkare, och Britta Rääf.

Underofficer vid Lifgardet, följde S. 1626 Gustaf II Adolf
till Preussen, blef samma år major vid Arvid Horns
regemente och 1627 vid kavalleriet under Åke Tott. Han
utnämndes 1629 till öfverstlöjtnant vid Nylands och
Tavastehus’ kavalleri och anförde under trettioåriga
kriget ständigt de finska ryttarne. I slaget vid
Breitenfeld 1631 stod han med sina ryttare på den,
af Gustaf II Adolf själf anförda, högra flygeln och
bidrog i väsentlig mån till segern. I träffningen vid
Nürnberg sprängde han med sina finnar österrikiske
öfversten Cronbergs »oöfvervinneliga krigare» och
afgjorde vid Lützen, då Gustaf Adolf stupat, till
stor del genom sitt kraftiga ingripande segern till
svenskarnas fördel. 1633 blef han sårad i slaget vid
Hameln. 1635 förenade han sig, såsom generalmajor, med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:34:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/b0558.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free