5. Taube, Evert Vilhelm, militär, diplomat, gustavian. Född d. 8 sept. 1737. Föräldrar: kaptenen, frih. Carl Didrik Taube -- bror till T. 2 och 3 -- och Märta Kristina Ehrencrona. T., som tidigt ingått å den militära banan och deltagit i det pommerska kriget, hvarunder han kommit i beröring med J. M. Sprengtporten, blef 1770 genom dennes inflytande utnämnd till kapten vid då upprättade Lätta dragonerna, hvilka spelade en ej ringa roll vid 1772 års revolution. Efter denna blef en afdelning af regementet förlagd till Stockholm, med rätt att räknas till konungens lif- och hustrupper, och vid denna blef T. major samt s. å. kammarherre hos Gustaf III, hos hvilken han kom högt i gunst. 1775 blef han chef för Lätta dragonerna, från 1776 med öfverstes värdighet, och 1782 generalmajor. Med 1783 förvärfvad öfverstekammarjunkarvärdighet var han 1783--84 Gustaf III följaktig å hans utländska resa. En under ryska fälttåget ådragen blessyr föranledde honom 1789 att i Aachen söka bot för sin hälsa, och blef han därigenom i tillfälle att sända konungen närmare underrättelser om den franska revolutionen, hvarigenom han ytterligare steg i dennes gunst. Han var ock Gustafs synnerlige förtrogne vid uppgörandet af hans planer på ett europeiskt ingripande till skydd för den franska konungafamiljen, efter hvars misslyckade flyktförsök 1791 T. var konungen följaktig till Aachen. På sin dödsbädd anförtrodde Gustaf III T. ledningen af utrikesangelägenheterna, och i den bekanta »kodicillen», hvilken aldrig tillerkändes laga kraft, befanns han till och med insatt i fömyndarstyrelsen. Han fann sig snart så tillbakaträngd från verkligt inflytande, att han redan d. 26 juni 1792 drog sig tillbaka från såväl utrikespolitiken som sina militära befattningar. Sedan Gustaf IV Adolf blifvit myndig, sköts T. åter i förgrunden men afled redan d. 15 aug. 1799 i Karlsbad under en badresa, och ett obestyrkt rykte visste länge förkunna förgiftning genom den bekanta grefvinnan Piper (se II: 288), med hvilken T. länge stått i förbindelse. Ogift. 6. Taube, Carl Edvard, ordensbiskop. Född på Trossnäs i Nors socken, Värmland, 26 dec. 1746; den föreg. halfbror i faderns senare gifte med Maria Eleonora Roos af Hjelmsäter. Efter idkade universitetsstudier i Uppsala och sedan han 1766 såsom hofjunkare hos dåvarande kronprinsen gjort en längre utrikes resa, ingick T. 1773 som fänrik vid Närkes och Värmlands regemente samt tjänstgjorde 1775 såsom adjutant vid von Blixenska regementet i Stralsund. 1776 befordrades han till löjtnant vid Dalregementet men lämnade redan tre år därefter den militära banan för att ägna sig åt den prästerliga och utnämndes redan 1780, innan han ännu prästvigts, till kongl. hofpredikant samt efter undergången prästvigning senare s. å. till öfverhofpredikant och konungens biktfader. Följande året befordrad till pastor primarius i Stockholm och kyrkoherde på Lofön, undfick han 1783 konungens fullmakt på det för hans räkning inrättade ordensbiskopsämbetet och förordnades samtidigt till lärare i teologi för kronprinsen Gustaf Adolf. Under Gustaf III:s resa i Italien 1784 beordrades T. att möta i Rom, hvarest han under ett stort tillopp af katoliker påskdagen meddelade konungen nattvarden i det lutherska kapell, som påfven Pius VI till erkänsla för den katolikerna i Sverige beviljade religionsfriheten låtit Gustaf III uppföra i själfva Rom. Efter sin hemkomst från Italien fick han utbyta Lofö pastorat emot Bromma men insjuknade icke långt därefter och afled i Stockholm d. 28 maj 1785. Af naturen stilla och fridsam, var han »i sitt kall nitisk, i sina meningar orubblig, men på samma gång efterdömligt fördragsam mot andra». Inom den lärda världen ägde han ett ej obetydligt anseende och ansågs hafva god kännedom äfven i vetenskapsgrenar, som lågo utom hans egentliga kall. Gift 1776 med Katarina Eleonora Benzelstierna. 7. Taube, Emma Matilda Elisabet, sångerska. Född i Stockholm d. 23 maj 1852. Föräldrar: f. d. fagottisten i k. hofkapellet Ludvig Grabow och Augusta Lovisa Winckler. I besittning af en särdeles vacker och böjlig röst visade sig fröken G. tidigt äfven äga musikalisk begåfning. Vid tretton års ålder blef hon intagen i k. teaterns elevskola. Det var dock först, sedan hon kommit under fru Fredrika Stenhammars ledning, som utvecklingen af hennes präktiga röst och rika anlag tog fart. Den 11 maj 1870 debuterade hon å Stora teatern som Bertha i »Nürnbergerdockan» och rönte därvid storartad framgång. Efter att under spelåret 1870--71 hafva ytterligare uppträdt i »Trollflöjten», »Friskytten» och »Hin ondes lärospån», begaf hon sig 1872 till Paris och började där arbeta på sin vidare utbildning under ledning af fru Viardot Garcia. Oaktadt en vacklande hälsa hindrade henne att bedrifva sina studier med den kraft, hon önskat, gjorde hon dock efter hand så vackra framsteg, att hon ådrog sig uppmärksamhet och erkännande af sådana auktoriteter som Ambroise Thomas och Gounod. Hur högt man i sakkunniga kretsar satte hennes konstnärskap, framgår däraf, att Parisoperans chef, Halanzier, 1876 själf erbjöd henne ett treårigt engagemang vid stora operan. Anbudet mottogs, och hon uppträdde som drottningen i »Hugenotterna». Nu inträffade emellertid, att chefen för italienska operan i Petersburg-Moskva af hr Halanzier tillköpte sig rättighet att afsluta kontrakt med Matilda Grabow. Kontraktet kom till stånd, men, drabbad af sjukdom, hindrades sångerskan att någonsin fullgöra sitt åtagande. Hon tog nu sin vistelse i Stockholm och lät där, när hennes vacklande hälsa så tillät, höra sig så väl på konserter som på operan, där hon, dock utan fast anställning, utförde ett icke ringa antal partier. Så uppträdde hon såsom Julia i »Romeo och Julia», Mignon, Pamina i »Trollflöjten», Lucie, Violetta i »Den vilseförda», Aida,