Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Taube, Gustaf Adam - 2. Taube, Edvard Didrik - 3. Taube, Vilhelm Ludvig - 4. Taube, Hedvig Ulrika, Fredrik I:s älskarinna, dotter af T. 2, se Hessenstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krigsstyrkan. 1714 blef han vice ståthållare i Stockholm,
1716 general af kavalleriet och verklig öfverståthållare,
men fortfor att tillika innehafva det
förenämnda kommandot. Såsom öfverståthållare fick
han ökadt tillfälle att göra sin politiska ståndpunkt
gällande och i enlighet därmed efter Carl XII:s död
öfva inflytande på frågan om tronens besättande till
förmån för Ulrika Eleonora, hvilken liksom hennes
gemål i honom hade en ifrig anhängare. Den nykorade
drottningen inkallade strax efter sin upphöjelse
1718 T. i rådet. Vidare undfick han 1719 grefve- och
fältmarskalksvärdighet och bekläddes med befattningen
såsom generalguvernör i Estland, hvilken han dock i
följd af Estlands införlifvande i ryska riket aldrig
kom att tillträda. Sedan han 1719 nedlagt sitt befäl i
Roslagen, var han bl. a. verksam på utrikespolitikens
fält, i det han deltog i fredsunderhandlingarna
med de två makter, Hannover och Preussen, som
1715 slutit sig till Sveriges fiender. Den för
Hannover, nu i personalunion förenadt med England,
fördelaktiga 1719 års fred förestafvades af den
i Sverige rådande och icke minst af T. delade
förhoppningen, att nämnda makt skulle biträda
ett stort västerländskt förbund till stäckande af
Rysslands nya öfvermakt. Freden med Preussen 1720
lyckades T., trots åtskilligt motstånd från svensk
sida, genomdrifva. Efter tronförändringen 1720 var
han konung Fredrik orubbligt trogen och bidrog att
störta det emot konungen afvogt stämda holsteinska
partiet. Död i Stockholm d. 14 okt. 1732.
Gift på 1690-talet med friherrinnan Anna Dorotea
von Fersen.
2. Taube, Edvard Didrik,
amiral, riksråd. Född
d. 13 dec. 1681. Föräldrar: vice amiralen friherre
Fredrik Ernst Taube till Odenkat och grefvinnan
Beata Elisabet Wrängel.
Redan såsom gosse inskrifven vid
amiralitetet, befordrades T. 1700 till underlöjtnant
och fick efter det då skedda krigsutbrottet deltaga
i operationerna till sjös. Han avancerade 1703 till
skeppskapten och deltog såsom chef på skeppet »Wenden»
i expeditionen till Pommern 1711, hvarefter han
följande året utnämndes till shoutbynacht. Han var
för öfrigt, såsom det synes, ofta under denna tid
kommenderad till Finska viken, där han genom Nils
Ehrenskölds ärorika försvar af Jungfrusund undkom
en öfverhängande fara vid ett tillfälle, då han med
några skepp af Wattrangs flotta var detacherad i
Åboskären. 1715 befordrades han till vice amiral och
gjorde s. å. ett sista, fastän misslyckadt, försök att
undsätta Stralsund, blef 1719 amiral, 1731 president
i Amiralitetskollegium samt 1734 upphöjd till riksråd
och grefve. Utnämnd 1743 under det då pågående kriget
med Ryssland till befälhafvare öfver flottan, hann
han dock icke öfvertaga denna post, innan kriget
slutades genom freden i Åbo. Död såsom öfveramiral
i Stockholm d. 30 okt. 1751.
Såsom sjömilitär och
krigare ansågs T. både kunnig och oförskräckt. Det är
likväl ej i denna egenskap, han blifvit minnesvärd,
utan såsom fader till Hedvig Ulrika Taube, Fredrik
I:s sköna och beryktade älskarinna. Genom sin
eftergifvenhet för konungens önskningar i fråga
om antydda förbindelse vann han väl dennes bevågenhet
och skaffade sig hvarjehanda fördelar, hvaribland
främst torde vara att nämna hans upphöjelse till
riksråd med förbigående af den namnkunnige sjöhjälten
G. von Psilander. Å andra sidan invecklades han just
därigenom i en mängd obehagliga strider, som störde
hans lugn, på samma gång han af allmänna omdömet
skarpt ogillades, icke blott för det sätt, hvarpå
han offrat sin dotter åt monarkens lidelse, utan ock
till följd af rykten om egennytta, mutor, orättvisa
ämbetstillsättningar o. s. v. Tillhörande Mösspartiet,
biträdde han dettas yrkande på Sveriges anslutning
till England, men betraktades icke desto mindre
med oförställd missaktning af engelska sändebudet
Finch, som i en officiell skrifvelse yttrade om T.,
att »sedan han sålt sin dotter, säljer han till den
mestbjudande alla tjänster, på hvilkas tillsättande
han genom konungens svaghet för henne kan öfva
inflytande.» Emellertid höll han sig uppe så länge
Mössorna voro vid makten, men när dessa vid 1738–39
års riksdag undanträngdes af Hattarna, var han bland
de riksråd, som afskedades. Han erhöll dock därvid
större pension än de öfriga afskedade riksråden.
Gift 1710 med Kristina Maria Falkenberg.
3. Taube, Vilhelm Ludvig,
riksråd. Född i Örebro d. 10 juli 1690;
den föregåendes bror.
T. hade ett par år varit page hos änkedrottning Hedvig
Eleonora, när han 1706 ingick vid Lifgardet, och blef
fänrik 1707. Såsom löjtnant vid Östgöta
kavalleriregemente, hvartill han befordrades
ännu samma år, utmärkte han sig i drabbningarna
vid Holofzin, Smolensk och Pultava, vid hvilket
sistnämnda ställe han blef tillfångatagen och förd
till Vologda i Ryssland. Här vistades han i sex år
eller till 1715, då han lyckades rädda sig på en
liten båt utför Dwina till Arkangel, hvarest han
blef upptagen på ett holländskt skepp, som förde
honom till Amsterdam. Hemkommen till Sverige,
befordrades han 1717 till öfverstlöjtnant vid ett
sjöregemente, hvarifrån han 1719 transporterades med
samma grad till Västerbottens infanteri. Sedan han
sökt och erhållit afsked från sistnämnda militärpost
1721, tjänstgjorde han någon tid såsom öfverste i
holsteinska armén samt blef efter sin återkomst 1729
öfverste för Upplands regemente, 1741 landshöfding i
Blekinge, 1746 riksråd och 1747 öfverstemarskalk. Död
i Stockholm d. 8 aug. 1750.
I politiskt hänseende
tillhörde T. Mössorna, men blef för sina verkliga och
redbara förtjänster insatt i rådet af Hattarna. »Hans
brinnande och oförkränkta ifver i sitt rådsämbete,»
säger Sam. Troilius i sitt griftetal, »gjorde ock,
att han höll med moget och eftertänksamt förstånd
rätt fram i sina rådslag, alltid hafvande för sitt
ögonmärke öfverhetens och landets förenade bästa.»
Gift 1718 med grefvinnan Eleonora Charlotta Bonde.
4. Taube, Hedvig Ulrika,
Fredrik I:s älskarinna, dotter af T. 2, se Hessenstein.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
