- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
II:617

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Thurn, Henrik Mattias von - 2. Thurn, Frans Bernhard von - 3. Thurn, Henrik von - Thyrén, Johan Carl Vilhelm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfverste för ett kavalleriregemente. Ädel och tapper,
tjänade han länge troget österrikiska huset. Sedan han
deltagit i det 1606 slutade kriget mot turkarna, slog
han sig ned i Böhmen. Här gjorde han gemensam sak
med dem, som bekämpade kejsar Rudolf II:s reaktionära
och mot religionsfrihetens grundsatser fientliga
politik, och hvilka omsider 1609 aftvungo kejsaren
det s. k. majestätsbrefvet, hvarigenom åt Böhmens
protestantiskt-oppositionella ständer tillförsäkrades
vissa fri- och rättigheter. Sedermera var han en bland
ledarne för det uppror, som 1611 ledde till Rudolfs
afsättning och hans bror Mattias’ uppsättande på
tronen. Då äfven denne begynte våldföra de böhmarna
beviljade fri- och rättigheter, ställde T. sig i
spetsen för sina förorättade landsmän och uppgick,
åtföljd af flera böhmiska ädlingar, d. 23 maj 1618 på
slottet i Prag, där efter en kort ordväxling tvenne
af de församlade rådsherrarna blefvo utkastade genom
fönstret, hvarmed signalen var gifven till det tyska
trettioåriga religionskriget. Såsom anförare för den
böhmiska adelshären utvecklade han stor tapperhet,
vann flera drabbningar och utsatte två gånger Wien
för belägring. Öfvervunnen emellertid af österrikarna
i det blodiga slaget på Hvita berget 1620, måste han
tillika med den nyvalde konungen Fredrik af Pfalz
lämna sitt fädernesland och reste som landsflyktig i
Ungern, Holland, Venedig, Danmark och hvarje land,
som stod i fientligt förhållande till kejsaren. I
Venedig lyckades han 1625 efter långvariga bemödanden
erhålla högsta befälet öfver dess krigsstyrka men tog
från antydda befattning afsked redan 1627. Slutligen
anlände han till Sverige och gick 1629 i tjänst hos
Gustaf II Adolf, som förordnade honom till guvernör
öfver Ingermanland med underlydande fästningar
Narva, Jama och Koporie. 1630 skickades han såsom
svensk ambassadör till kurfursten af Brandenburg
och följde 1631 Arnim på dennes tåg in i Böhmen. De
underhandlingar, som s. å. ägde rum mellan Gustaf
Adolf och Wallenstein i syfte att förmå den senare
till ett väpnadt uppträdande mot kejsaren, leddes
af T. Denne deltog följande år i slaget vid Lützen
och kommenderade efter Gustaf Adolfs död svenska
arméerna i Schlesien och Mähren. Här förde han nya
underhandlingar med Wallenstein men lyckades ej uppnå
någon öfverenskommelse med denne. Slagen 1633 vid
Steinau, blef han tillfångatagen men blef snart af
Wallenstein lösgifven utan lösen. 1634 förordnades
han till öfverkommendant i Würzburg, blef 1635
naturaliserad svensk grefve samt fortfor ännu några
år att deltaga i statsärendena men drog sig slutligen
tillbaka och afled i Pernau d. 28 jan. 1640.

Klok, tapper och ridderlig, var T. en af de utmärktaste
bland de många främlingar, hvilka gingo i Gustaf
Adolfs tjänst; också vann han i hög grad den store
konungens förtroende. Hans fientliga uppträdande mot
Österrike och anslutning till protestanternas sak
härflöt helt och hållet af religionsskäl och kostade
honom hans förläningar i Böhmen. Icke dess mindre
tadlades hans förhållande af en del afundsmän, främst
bland dem hans gamla motståndare, Slavata (den ena af de i
Prag utkastade rådsherrarna), hvilket föranledde den
åldrige mannen att 1636 utgifva en försvarsskrift
mot de beskyllningar, som gjordes honom.

Gift 1: 1591 med Margareta Galle och 2: 1603
med Susanna Elisabet von Tiefenbach.


2. Thurn, Frans Bernhard von,
krigare. Född d. 26 juli 1592; den föreg. son.

Redan såsom yngling lämnade T. Böhmen och ingick flera år
före fadern i svensk tjänst, där han 1625 befordrades till
öfverste för hof- och lifgardet och 1627 utnämndes
till generalmajor samt erhöll grefvevärdighet
med Pernau såsom grefskap. Sedan han flera
gånger slagit polackerna till lands och
sjös, sårades han under ett nattligt utfall d.
15 maj 1627 så illa, att han däraf afled
i Strassburg i Preussen 1628.

Genom erfarenhet,
duglighet och ett berömvärdt uppförande, ägde T.
Gustaf Adolfs synnerliga gunst och förtroende.
Uti preussiska fälttågen lämnades honom ofta
högsta befälet näst konungen, och när den förtjänte
mannen dog, väckte hans bortgång allmän saknad.

Gift 1619 med Magdalena von Hardeck.


3. Thurn, Henrik von,
krigare. Födelseåret obekant; den föreg. son.

T. hade med utmärkelse
tjänat i tyska trettioåriga kriget och där vunnit
öfverstegraden, när han 1649 förordnades till
guvernör i Riga med de Vendiska och Pernauska
kretsarna i Livland. Två år därefter
befordrades han till generalmajor och
upphöjdes af drottning Kristina 1653 till riksråd.
Då ryssarna 1656 belägrade Riga, och den
svenska besättningen därifrån gjorde täta utfall,
märkte T. en dag (d. 20 aug.) några svenska
ryttare vara i handgemäng med en öfverlägsen
rysk styrka. Skyndsamt ilade han bort för att lifva
sina landsmän men kom i ifvern för långt in bland
fienderna och blef af dem omringad och nedhuggen. Ett
par dagar därefter lät tsar Alexis uppfordra svenska
befälhafvaren att uppgifva staden. För att ge vikt
åt uppmaningen medförde budbäraren en med rödt taft
beklädd låda, som vid öppnandet befanns innehålla T:s
afhuggna hufvud. Uppfordringen besvarades med ett
utfall, som kostade en mängd ryssar lifvet,
bland dem den ryske öfverste, som öfverfört T:s
hufvud. Svenskarna återköpte sedermera T:s
lik och läto begrafva det i stadskyrkan i Riga.

Gift 1648 med Johanna Margareta af Baden-Hochberg,
enka efter fältmarskalken Johan Banér.


Thyrén, Johan Carl Vilhelm,
jurist, Född i Lund d. 6 april 1861. Föräldrar: kyrkoherden
i Raflunda Hans Thyrén och Anna Schlyter,
dotter till professor C. J. Schlyter (se II: 439).

Student i Lund 1878, promoverades T. därstädes
1883 till fil. doktor och blef s. å. docent i teoretisk
filosofi vid Lunds universitet. 1886 öfvergick
han till docentur i historia men ägnade sig
sedermera åt juridiska studier och aflade 1892 juris
kandidatexamen. 1894 utnämnd till e. o. professor i
romersk rätt och rättshistoria i Lund,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:34:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/b0617.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free